Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ester vårdade sig ej om att svara, ehuru dessa ord
uppfyllde henne med ny fasa. Erik Ljung, som kommit
för sent och nu, röd af språnget, vändt åter, tog henne
under armen och sköt kaptenen åt sidan.
– Ror i lä, landkrabba, skrek sjögasten, och våga
ej att taga ifrån mig min rosendeknopp, eller skall
olyckan taga dig! Mig prejar ingen an, utan att han
får en störtsjö öfver sin bog!
Vid dessa ord trängde han sig åter fram, för att
gripa sitt rof. Erik var ej sen att knuffa honom så
ampert för bröstet, att han tumlade tillbaka; men i detsamma
kände gossen en stickande smärta i sin högra
arm, likasom man säger att den elektriska ålen döfvar
den som vidrör honom, och strax därpå hängde armen
maktlös och domnad vid sidan.
– Var nöjd med detta så länge! Jag skall väl
komma åter och fria, mumlade kapten Gast.
–
<b>21. Förlofningen.<b/>
Medan det lojala Vasa hurrade för sin förmente
kung, hade riksdagsmannen Larsson dragit sig tillbaka
uti sin enskilda kammare och hvilade en timme,
ty han var gammal, och det myckna högtidliga talandet
hade ansträngt honom. Naturen utkräfde sin rätt äfven
hos denne kraftfulle man, som ingenting tycktes vara i
stånd att bryta. Han visade icke gärna för människor
sin tilltagande bräcklighet; ingen visste huru trött och
förfallen han låg på den tarfliga, hårda bädden. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
