Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Men om han säger till dig: Istvan, gif mig din
hustru! fortfor den gamle, fixerande honom.
Penna tog detta för fint raljeri, blinkade småslugt
och sade:
– Inte var min herre en af de värsta. Men skulle
han råka säga ungefär så, vet svärfar hvad jag då skulle
svara honom?
– Du skulle svara: vet hut!
– Nej, jag skulle ladda min gamla ryttarpistol med
två rännkulor, räcka den åt min herre och säga till honom:
här är min hustru – tag henne, men skjut mig för
pannan först; då är allting riktigt som det skall vara.
– Det är en hunds trohet och icke en fri mans!
röt den gamle förbittrad. – Och åt en sådan slaf skall
jag lämna min dotter! Men ... må göra. Där finns
ännu en, som har ett ord med i laget, och det är din
hustru, Benjamin! Vet du hvad hon skulle svara? Jo,
hon skulle gå emellan eder båda och mottaga dina kulor
uti sin egen barm. Har jag förstått dig, min dotter?
Ester nickade sorgset.
– Då kan jag vara trygg, genmälde Larsson. Det
skall, vill Gud, aldrig komma därhän. Gån, mina barn,
och bedjen den Högste hvar dag att icke inleda eder i
frestelse.
De förlofvade gingo.
– Mitt blod skall icke vansläktas, mumlade Larsson
tyst för sig själf.
Kort därpå inträdde kapten Neptunus Gast.
Han var pyntad och blomstrande, såsom vi nyss sågo
honom vid exercisplatsen, och en stolt själfbelåtenhet
afspeglade sig i hans otympliga hållning.
– Fader Larsson ... började han med en viss högtidlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
