Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Kapten Gasts berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaptenen drog en djup suck och fortfor:
– Vid denna klagolåten kom jag att tänka på
min syn i lidret vid Skanstull och frågade hvad han
menade. Jo, pustade stackarn, min husbonde hade ett
lyckoting, som han fällde en dag på golfvet uti sin
kammare. Andra dagen hittade jag lyckotinget i en
golfspringa, men aktade mig väl att gifva det åter,
utan behöll det, för att själf blifva lika rik som min
husbonde. Och rik har jag blifvit, och allting har
lyckats mig; men så gjorde jag det som man icke får
göra, om man vill behålla lyckotinget, och så blef jag
i denna natt öfverfallen af mina kamrater vid raffellådan,
sedan jag vunnit ifrån dem allt hvad de ägde.
De ha slagit sönder sina buteljer emot mitt hufvud,
och nu är det slut med mig. Men aldrig mer skall
en syndare frestas af detta otyget, sade han – och
därmed ville han kasta någonting i strömmen, men hans
arm var så matt, att tingesten föll på nedersta trappsteget
ofvan vattnet, så att det klang i stenarna. Jag
lade märke hvar lyckotinget föll och loggade efter det,
tills jag hittade det. Men när jag purrade på karlen,
för att fråga honom hvad det var som man ej skulle få
göra för att ej mista lyckan, så hade han gått till kojs
all världenes väg. När jag märkte att han ej rörde en
fena mera, kände jag likasom en skvätt nordsjövatten
öfver min rygg och hissade alla segel att länsa undan
brandvakterna, som kommo från Österlånggatan. Och
då slog klockan fyra på morgonen.
Vid dessa ord aftorkade kaptenen svetten från
pannan och syntes snarlik en missdådare, hvilken mot
sin vilja blifvit trugad att bekänna sitt brott. Den
gamle Larssons kalla, sluga, genomträngande blickar besvärade
honom. Han ångrade påtagligen att han låtit se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
