Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Mötet i trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snarare kunde kallas ett täckt dockskåp. Här stod om
somrarna Esters harpa, och här var det som äfven den
gamle fadern stundom brukade tillbringa en stund, för
att höra den fagra harpoleken, hvilken alltid hade gått
tvärtigenom hans hårda hjärta. Men Larsson visste icke
hvarför Davidsharpan hade blifvit hans dotter beständigt
kärare: det var för att så många minnen från flydda
ungdomsdagar ännu beständigt bodde i strängarna och
väckte längesedan förskjutna tankar åter till lif. Hon
hade i denna konst haft en lärmästare, som hon icke
kunde förgäta, och när aftonvinden for i de unga granarnas
grenar – när luftdraget spelade in genom fönstret
i det lilla lusthuset och rörde så sakta vid harpans
strängar – då tänkte Ester ofta: det är hans osynliga
hand, som leker i strängaspelet – det är min döda väns
ande! Ty han som var min, han är död för mig, och
han som ännu bär samma namn och samma drag långt
bortom det blå hafvet, han är en annan, en främmande,
hvilken jag icke känner!
Nu hade Ester åter smugit sig bort till den gröna
trädgården och det täcka lusthuset, för att undkomma den
man hennes fader påtrugat henne. Hon behöfde enslighet,
hon längtade efter tårar. Ack, dessa ensliga tårar äro
som aftonens dagg, hvilken bortsköljer dagens damm från
örterna och tvår deras grönska ren inför himmelen.
Julisolen brände varm öfver staden. Där hade
fallit ett regn om natten, och en ånga uppsteg från de
fuktiga gångarna. Alla växter drucko ljus och uppsögo
värme.
Mycken sorg hade lärt Ester Larsson att böja sitt
trotsiga hjärta i ödmjukhet inför alla hjärtans rannsakare.
Men i dag var det så tungt, så oklart inom
henne. Hon kunde icke bedja, icke försaka, icke glömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
