Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. En djurtämjerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Flicka! Säg icke om detta ord!
– Låt beveka er! Jag har varit lydig er vilja,
så länge det stod i mänsklig makt. Jag har afslagit
den ende mans hand, som jag någonsin älskat och
kommer att älska. När han var lycklig och mäktig,
sköt jag honom tillbaka, men när han låg olycklig, maktlös,
till döden bruten, när han kallade sig en förlorad
man, och när jag kände det klart inom mig, att han
verkligen var det utan mig, men att jag kunde återgifva
honom lif, hälsa och lycka – då kunde jag ej vägra
mer, och – förlåt mig, min far! – då räckte jag
honom min hand!
– Du lofvade honom ...
– Att blifva hans maka. Ja, min far. Jag lofvade
honom det. Och jag tänker hålla mitt ord.
-
32. En djurtämjerska.
Den som kände Ester Larsson visste också att hon
ärft icke så litet af faderns järnvilja. Men det
finnes stål som hugger järn, och två gånger förut hade
faderns vilja afhuggit dotterns vilja i de viktigaste frågor
för en kvinnas lif och lycka. Den gamle borgarekungen
var öfvertygad om att hans kungsord skulle äfven för
tredje gången kasta allt motstånd för hans fötter. Men
denna gång misstog han sig.
– Och du skulle hlifva en grefvinna Bertelsköld!
sade han kallt, nästan föraktligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
