Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 36. Riksens och borgerskapets majestäter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Piper hade sina skäl att misstänka en särskild afsikt,
och han misstog sig icke alldeles.
Klockan sex och fyra minuter behagade hans majestät,
efter att hafva gjort en promenad i vagn kring
stadens omgifningar, låta hålla vid Larssons port och stiga
ur bland den hurrande folkmassan. Riksdagsmannen
var hans majestät till möte, Larsson den yngre höll fotsteget
till vagnen, och båda ledsagade till sin boning
den höge och nådige gästen, som åtföljdes endast af
landshöfdingen och ett par af sina kammarherrar.
Gården var löfvad med björkar, och från porten till
trappan ledde en gångmatta af fint blått kläde. Några
steg därifrån höll en kärra, lastad med tjärtunnor, och
längre bort en annan, lastad med salt. Handelsboden
var öppen; där köptes och såldes. Trappan, förstugan
och slutligen hela salsgolfvet voro beklädda med dyrbara
flandriska mattor – föräringar af husets holländska
affärsvänner. Öfver salens väggar, likasom under dess
tak, voro fina holländska dräller utspända, på det sätt
som ännu brukas vid bondbröllop i Österbotten. Alla
fönster, stolar och bord voro däremot oklädda, och längst
uppe vid högsätet stod, som vanligt, utan någon prydnad,
husfaderns gamla, nötta länstol af masur. Lika enkla
och utan prydnader voro värdarnes och familjens högtidsdräkter.
Allt var beräknadt att visa huru man kunde
lysa, om man ville, men man ville icke – i allt.
Den första som mötte konungen i salen var dottern
i huset, Ester Larsson, hvilken bjöd hans majestät på
ciselerad silfverbricka en välkomstbägare, likaledes af
silfver och utsökt arbete. Adolf Fredrik var, som vi
redan sett, ingen kostföraktare och berömde sig, liksom
sin företrädare, af att vara en bepröfvad vinkännare.
Han smakade af artighet på det hvita vinet, i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
