Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Två kvinnors kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Paul hade likväl glömt att stänga sitt fönster. Han
såg skuggorna af trädens stammar falla allt längre öfver
den ännu späda, sammetslena gräsvallen, och solen
sjönk i väster bakom de aflägsna, otydliga taken af
Sveriges hufvudstad.
I dess ställe gick fullmånen upp och belyste den
idylliska tafla, som utbredde sig framför Pauls fönster
och om hvilken ännu icke Bellman sjungit huru
Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.
Paul betraktade den glittrande pelaren af
månskimret på den nyss isfria viken. Det var så ensligt,
så tyst, så sorgset och så ljuft glädtigt ändå. Det var
en aning om vår, som spelade i flyktiga näckdansar
öfver den blanka vattenspegeln. Hvem stafvade dessa
runor, hvem läste dessa glimmande, silfverblinkande,
ljudlösa ord?
Paul var en svärmare, som alltid läste någonting
bakom tingens yta. Han tyckte sig stå naturens hjärta
nära. Han förstod hennes tysta språk. Han var sorgsen
och han var glad, liksom månskenet i kvällen. Han
läste i vågskimret hela sitt lif.
På engång förmörkades månpelaren uti sjön, och
en lätt skugga tycktes glida däröfver. Skuggan försvann,
och allt var åter som förr. Var det en båt på viken,
eller var det Näckens dotter, som dök ett ögonblick upp
i vågskimret?
Snart därpå sågos tvenne gestalter likasom uppstiga
ur sjön och närma sig jägarehuset. Än doldes de af
träden, än skredo de åter fram i månskenet, och Paul
såg att det var två fruntimmer. Det var sannolikt de,
som låtit rö sig i båt öfver viken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
