Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Rikets morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var friskt! Hvad det var svalt! Luften var så ren,
som hade den flödat ur eviga hälsokällor, och så genomskinlig,
att man kunde urskilja lommens vingar högt i
det blå. Daggen låg i stora, klara droppar så tätt öfver
gräset, att gården och parken voro öfversållade med
blinkande diamanter. Öfver stranden af sjön låg ännu
ett lätt flor af den kyliga nattdimman; öfver töcknen
aftecknade sig björkarnas luftiga löf och granarnas mörka
grönska mot den rosiga morgonhimmelen. Man kunde
räkna hvart löf, hvart barr, och alla voro försilfrade,
skinande, likasom tårögda af glädje och skönhet.
Det är något sällsamt att se för dem, som ej äro
vane att lämna sin bädd före solens uppgång, huru
skuggorna af träd och byggnader falla långa mot väster
i återskenet af österns purpurfärgade moln. De långa
skuggorna likna annars aftontankar och båda natten;
men när de båda ett försvinnande mörker, en stigande
dag, huru helt annan är icke då deras stämning för
ögat! Paul kände tydligt, huru natten i hans själ
begynte att ljusna, huru nya tiders morgon begynte
gry för bans blick.
I parken hade ett dussin unga bondgossar och flickor
från byn redan flera timmar varit i flitigt bestyr med
majstänger, löfdekorationer och dessutom något annat
hemlighetsfullt vid en ny byggnad borta vid grinden.
Samma paviljong, som förra sommaren kläddes för grefvens
födelsedag, var åter medelpunkten för en blifvande fest,
och chef för hela den viktiga tillställningen var den
gamle, beskedlige trädgårdsmästaren Bergflykt, som härtills
– något långsint i all sin beskedlighet – ej kunnat
förmås att glömma sin lidna oförrätt, men ändtligen
gifvit med sig, när han förnummit att hans forna matmor
återvändt från sin långa resa. Det var som hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
