Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Gorillan eller Jetteapan - Ett ödeliggande kulturland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rifver honom i stycken. Ofta rycker hon geväret ur
hans hand och ögonblickligen slår honom dermed till
marken samt sönderbryter eller sönderbiter sedan
geväret. Att springa undan duger icke för jägaren,
han är och blir förlorad. Men lyckligtvis dör
Gorillan lika lätt som en menniska och om kulan
träffar henne i bröstet eller hufvudet, så faller hon
framstupa och dör genast. Och som hon vanligen endast
parvis förekommer och honan mindre sällan anfaller,
utan flyr undan, så har jägaren vunnit sitt mål
när hannen stupat. Gorillajagten anses såsom den
farligaste af all jagt, vida värre än lejonjagten,
helst som man strider ansigte mot ansigte nästan
liksom med en menniska.
En engelsk resande, Du Chailly, har nyligen
lemnat intressanta underrättelser om Gorillan,
som han flitigt studerat under sin resa i dessa
afrikanska trakter och hvarest han först fann henne
i Sierva del Christal under 1 gr. n. bredd och 11
gr. ö. längd. Enligt hans berättelse bor hon i de
djupa skogarne, dels i täta snår och dalgångar och
dels på de vilda bergen och klipporna, samt drager
från en trakt till en annan och lefver af bär, vilda
sockerrör och ananasblad, af rötter och frukter,
och rensar snart sitt område från dylikt, emedan hon
är storätare. Hon klättrar föga i träden, om ej för
att komma åt frukten, men ungarne sofva i träden, för
att vara fredade för rofdjur. Hannarne sitta ofta och
hvila sig vid ett träd eller en klippa, med ryggen
stödd emot stammen eller klippan. Vanligen går hon på
alla fyra och på det sätt att hon flyttar armen och
foten vid samma sida gemensamt. Främre armen är så
lång, att hufvud och bröst hållas vida högre uppe,
än bakdelen. På detta sätt kan hon springa ganska
fort. Då hon går på två ben, är gången något slingrig
och vacklande, liksom när sjömän komma i land, och
man ser tydligt att de kortare och svaga benen med
möda bära den tunga kroppen. Hon är mycket stark, så
att hon kan knäcka en gren af sex tums genomsnitt. En
unge af ungefär två år kunde fyra personer knappast
fasthålla. Hon är mycket vild och låter ej tämja sig,
samt slår och biter med största grymhet.
I allmänhet viker Gorillan undan för menniskan,
men flyr icke och fruktar ej att träda jägaren på
lifvet. När den resande lyckades öfverraska ett par
apor, satt vanligen hannen under en klippa eller ett
träd i tjockaste skogen, men honan var ute och sökte
föda. Hannen blef en stund sittande, hans ansigte blef
vildt och grymt och derefter steg han långsamt upp, såg
sig omkring, slog sitt bröst, rättade upp hufvudet och
uppgaf ett sådant vrålande, att det skallade i skogen.
I början var detta ljud endast skällande, men derpå
följde ett vrålande, som varade öfver en minut och som
var förfärligt och genomträngande. Om hannen vidare retas
eller anfall af jägaren misslykas, slår han sig ofta
så på bröstet, att det dånar som en puka, under
det förfärligaste vrål samt kommer eller rusar på
jägaren med vacklande gång, uppspärrar sina grå ögon,
visar grinande sina grymma tänder, och i ett sådant
ögonblick är Gorillan ett det förskräckligaste af alla
djur. Det märkvärdiga är också att hvarken lejon eller
andra grymma rofdjur, ej en gång elefanter, finnes
i de af Gorillan bebodda trakterna. Traktens negrer
hafva om Gorillan hvarjehanda oriktiga berättelser
och föreställningar. De säga att hon döljer sig på
trädens grenar, för att försåtligt kasta sig på
menniskor, att hon bortröfvar qvinnor ur byarne,
samt att hon bygger hus af löf och grenar och sitter
ofta på taket deraf, samt att hon drager omkring i
stora skaror. De berättade äfven för vår resande om
en qvinna, som blifvit bortröfvad af en Gorilla och
som kom tillbaka om några dagar och att Gorillan
endast hade smekt och karresserat henne. Detsamma
skulle äfven hafva händt bortröfvade nunnor. Negrerna
tro att man efter döden förvandlas till Gorilla och
att de apor, som röfvat anförda personer, hade i
lifstiden såsom menniska kändt de bortröfvade.
Emellertid synes dock Gorillan vara omöjlig att
tämja och domesticera. Alla försök hafva hittills
ej lyckats och i Jardin des Plantes i Paris finnas
lefvande Gorillor, som dock ej förlorat af sin
vildhet. Du Chailly lyskades att fånga en ung Gorilla
på det sätt att man fällde trädet, hvari hon satt,
och då hon med detta nedföll, var en neger nog
qvick att kasta ett stycke tyg öfver hennes hufvud,
att hon ej kunde se, hvarefter man band henne. Man
förde sedan en gaffel-formig stång om hennes hals,
så att hon hindrades från att bita. Hon var mycket
ond, skällde och vrålade och såg grym och vild ut,
samt ville hvarken äta eller dricka. Sedan hon blifvit
inspärrad i en bur af bambu, kröp hon först in i en
vrå, sedermera for hon skällande och vrålande mot hvar
och en som nalkades, men åt några ananasblad och bär
och efter några veckor dog hon i sitt fängelse.
 |
| Siout vid Nilen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
