Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Sex dagar på Trollenäs, och den sjunde af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kärlek. Till de många prof de derå lemnade henne
hörde äfven att herr Knut väckte och genom de många
krafter han medelst sin makt, sitt anseende och sina
förbindelser visste sätta i rörelse, till ett lyckligt
slut bringade en arftvist, hvarigenom Emmicka kommit
i besittning af en lysande förmögenhet efter en sin
farbror, hvilken, i motsats till hennes fader, lefvat
för mammons förvärf, och till följe af en oenighet med
sin broder, i lifstiden, genom ett ovärdigt testamente
velat öfverlåta sina rikedomar i främmande och lika
ovärdiga händer.
Sålunda rik vorden, vackrare än alla ortens vackra
flickor och räknande fulla sexton år, blef hon föremål
för nya omsorger. Hennes framtid skulle betryggas
genom ett fördelaktigt parti. Herr Knut hade en ung
slägting på andra sidan sundet, herr Owe Thott,
känd för sin rikedom, sitt vackra utseende och
öfriga egenskaper, tillhöriga slägten och namnet;
denne fann han passande för Emmicka. Herr Owe
hade sett henne vid ett besök hos sin onkel, här i
Sverige, då han ännu blott var fjorton år gammal,
och det minne han af henne hade, var sådant, att
han ingalunda kände sig obenägen då samme onkel gaf
honom tillkänna sin önskan, att genom honom kunna
fästa sin och sin hustrus älskling vid den ädla
slägt de tillhörde. Förslaget träffade herr Owe
just vid den tidpunkt, dä han umgicks med tanken
att söka sig en följeslagarinna genom lifvet. Hans
hjerta flammade upp vid tanken på den skönhet han
hos Emmicka sett i sin knoppning; och han skref ett
bref till sin onkel, fullt af de varmaste känslor,
utbedjande sig tillåtelse att, så fort årstiden det
medgaf, anträda resan till Sverige och Näs, för att
tillvinna sig sin lycka. Det utbrutna kriget och den
mot sitt nya fädernesland föga tillgifna ställning,
som herr Knut från början intagit, hade hindrat
fullföljandet af planen för resan utan att afbryta
giftermålsförslaget. Tvertom hade herr Knut framställt
det för Emmicka och afmålat sin unge slägtinges
egenskaper samt de ömsesidiga fördelar han hoppades
af denna förbindelse med färger, som alltför tydligt
lade i dagen huru högt han åstundade den.
Emmicka hade stridt mången hård kamp med sitt
hjerta. Ännu stod barndomsvännens bild qvar der. Ännu
stod Axel för henne, sådan han var i det ögonblick,
då de biktade sin tillgifvenhet för hvarandra under
det stora körsbärsträdet i den lilla trädgården; ännu
såg hon hans glänsande ögon, hur allvarligt och djupt
de blickat, då han sagt: "jag ser dig hvarhelst du
är." Ännu klingade i hennes öron ljudet af hans röst,
då han sade: "gif mig din hand på det, och från denna
stund skola vi vara ett, för att blifva ett!" Och nu,
skulle hon nu gifva en annan detta hjerta, som då
var hans, och som var det ännu?
Emmicka hade icke, från den tid de åtskildes och intill
den då hennes giftermål föreslogs, hört någonting egentligt om
Axel. Väl hade hon genom de bref hon stundom erhöll
från sin mor – men hvilka, i anseende till den,
så att säga, moderliga svartsjuka, som vi hos fru
Sophia bemärkt, voro ganska sällsynta – erfarit,
att han var ute på resor – men, var hans hjerta
detsamma? Hade han henne i lika troget minne, som
hon honom? Hade barndomens känslor icke vexlat med
åren? Se der frågor, som Emmicka aldrig kunde nedtysta
i sin själ, och fastän de icke kunde besvaras, måste
hon besvara den vigtiga fråga som framställdes af
hennes välgörare.
Det visade sig omisskänneligen både hos herr Knut och
fru Sophia att de icke väntade ett svar annorlunda,
än efter deras önskningar; kunde hon då gifva ett
annat? Tacksamheten stod som den befallande makten,
från hvilken ingen appell var öppen; för den måste
sjelfva hjertats röst förstummas. Hon sjönk under
tårar ned för deras fötter; de begärde icke ord, de
funno hennes rörelse naturlig. De upplyftade henne i
kärleksfulla armar; herr Knut kallade henne sin unga
frände och fru Sophia sade, i det hon höljde hennes
panna med kyssar: "mitt öra och mitt hjerta skola
smekas vid att höra oss begge bära samma namn."
Så hade Emmicka i kärlekens namn blifvit slagen i
ångrens och qvalens fjettrar. Från den stund hon
känt sig så bunden hade kraften af det förra bandet
lagt sig med dubbel styrka kring hennes hjerta. Väl
hade det varit henne en tröst att ett högtidligare
erkännande af hennes förbindelse
hade blifvit förhindrad genom kriget, men icke dess
mindre var den henne så tryckande, att den undergräft
hennes helsa och bringat henne i det tillstånd, hvari
vi i vår berättelses början funnit henne. Hvad som
ännu mer gjorde alla hennes försök att utplåna Axels
bild ur sitt minne fruktlösa, voro de bragder som
ryktet tid efter annan hade att om honom förtälja,
sedan han vid krigets början återvändt till sitt
hemland, för att der bjuda sin arm till dess försvar.
Sådan var Emmickas historia intill den dag då herr
Knut med sin fru fann sig föranlåten att lemna den
af sina flera egendomar i Skåne som de hade kärast,
det täcka Näs, och med detsamma provinsen. De medtogo
endast några få tjenare, qvarlemnande de öfriga till
Emmickas tjenst och anbefallande henne synnerligast
till hofmästarens och den gamla oldfruns trohet
och vaksamhet, båda bepröfvade under ett mångårigt
vistande i familjens bröd. Fru Sophia gaf visserligen
sina befallningar om hemtandet af Emmickas moder, men
hon föreställde dottren derjemte i så bjerta färger
farorna af en resa under en tid då snapphanarnes
röfverier gjorde vägarne så osäkra, att denna, som
anade hvad derunder dolde sig, lofvade att endast
i den händelse hennes onda skulle förvärras utsätta
sin moder för sådana äfventyrligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
