Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Sex dagar på Trollenäs, och den sjunde af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Edra sår äro svåra, men vi skola hoppas att de kunna
läkas. Hur månget ärrigt bröst har ej med lika godt
mod gått emot fienden?"
"Rif upp såret, säger jag!" Och Axel försökte föra
sina matta händer till förbindningen under det han
halfhögt och såsom talade han vid sig sjelf sade:
"det blöder ett annat derunder, som ej kan läkas."
"Låt bli det der, min vän!" sade Hjärne, i det han
tog hans händer och lade dem under täcket, "eller
tvingar ni mig att sitta på vakt hos er, hvarigenom
jag måste försumma min patient, som jag har på Näs."
"Nej, nej! Vänd tillbaka till henne! Vårda henne,
sköt henne och jag svär att mina händer icke skola
komma till mina sår."
Hjärne nickade sitt bifall, men inom sig tänkte han:
Besynnerligt! Dessa unga menniskor älska hvarandra
och ändå vilja de dö hvar och en på sitt håll. Det
är den olyckliga kärlekens sista botemedel, men vi
måste här söka finna upp ett annat. Ett missförstånd
döljer sig under allt detta."
Axel låg en stund orörlig. Hjärne behöll sin plats,
försjunken i tankarne på huru han, utan att såra den
naturliga ömtåligheten, hvarmed hjertat gömmer sina
ömmaste känslors hemlighet, skulle kunna intränga i
dessa ungas förtroende, då Axel plötsligt satte sig
upp och sade: "Hvad, herre! Är det så ni uppfyller
edra löften? Har jag icke hållit mig stilla som en
bild i väntan att ni skulle resa, och ni sitter qvar,
som hade ni ingenting annat att göra, än betrakta
mig. Res, doktor, säger jag, eller jag skall anklaga
er hos kungen! Res, eller ..." och han förde åter
handen mot förbindningen.
"Jag märker att det är ni som här ämnar gifva mig
föreskrifter i stället för att, såsom jag trodde,
jag egde att gifva er dem. Men vi skola icke tvista om
giltigheten af våra ömsesidiga rättigheter. Jag lyder
er med vilkor att ni lyder mig. Äro vi ense om det?"
"Ni har mitt hedersord."
"Godt!" sade Hjärne. Och sedan han gifvit hustrun
i stugan befallning att icke ett ögonblick lemna
Axel allena, samt nödiga förhållningsorder för alla
befarade möjliga fall, reste han tillbaka till Näs.
Då han anlände dit var konungen ännu icke återkommen
från sin morgonridt. Han lät derföre anmäla sig
hos Emmicka. Vid hans åsyn ilade hon upp från sitt
soffhörn, omfattade hans händer med en krampaktig
häftighet och stammade med en af bäfvan halfqväfd
röst:
"Lefvande eller död?"
"Lefvande", sade Hjärne.
"Himlen vare lofvad!" sade Emmicka och omfamnade hans
knän.
"Dock icke utan fara", tillade Hjärne, för att icke
väcka ett hopp, för hvars uppfyllande han ingalunda
ville gå i borgen.
"Fara? Fara, säger ni, och ni befinner er här? Är
läkarens pligt sådan? Ack, herr doktor, om ni har
ett hjerta, i himlens namn res tillbaka! dröj vid
hans sjuksäng, lemna honom icke förr än han lemnar
den och ... och! ..." Hon öppnade ett litet skrin,
framtog derur en briljanterad nål, som hon nyss af
fru Sophia fått på den dag hon fyllde sina sjutton
år, och sade i det hon lade den i Hjärnes hand:
"det är det ringaste profvet på min erkänsla."
Hjärne betraktade nålen. "En kostbar nipp, utan
tvifvel!" Derpå återlemnade han den, tilläggande:
"Jag tackar för lånet! Den har uppfyllt sitt ändamål,
i det den lät mig förstå hvilket intresse, som
måste vara fästadt vid en tjenst som så högt kan
uppskattas. Om jag förtjenar någon belöning för min
vård om den sårade vill jag dock bedja att sjelf få
bestämma den."
Emmicka rodnade. "Förlåt, om jag förtörnat er", sade
hon. "För tacksamheten är det ett behof att visa sig
i annat, än torra ord: det är allt hvad jag har att
säga till min ursäkt. Den sårade är en nära anhörig
till min stjuffader och honom mycket kär, hvilket
torde förklara mitt intresse för honom."
"Mycket naturligt, min fröken", sade Hjärne med
ett leende, hvari litet misstro blandade sig. "Men
belöningen?"
"Vore den beroende af mig, så ..."
"Skulle ni icke vägra den? Är det icke så?"
"Jag borde det icke, då det gäller ett lif."
"Nå väl, min fröken, den beror af er och endast af
er. Men jag begär den i förskott."
"Jag förstår er icke rätt, herr doktor. Haf godheten
att förklara hvari den skulle bestå?"
"I ett förtroende. Ni älskar?"
"Min hand är bortlofvad. Detta förtroende, hvaraf
hela verlden skulle haft del, om icke kriget och
många deraf uppkomna förhållanden lagt hinder derför,
är det enda jag har att lemna, rörande den fråga ni
ställt till mig."
"Ni afväpnar min frågvishet och ändå kan jag
icke afhålla mig från att ytterligare besvära
er dermed. Då er tillämnade förbindelse blott
har händelsen att tacka för att den ännu är
en hemlighet för verlden, torde förtroendet af
den lycklige kontrahentens namn möjligen icke
öfverstiga billigheten af de anspråk jag eger att
göra gällande."
"Jag vill icke sätta i fråga möjligheten af det
fall, att ni genom detta förtroende skulle vilja
hos konungen skada mig eller de ädla menniskor
till hvilka jag känner mig stå i de heligaste
tacksamhetsförbindelser, och nämner för den skull
utan misstroende samt utan förbehåll herr Owe Thott,
kammartjenare hos danske konungen och en nära anhörig
till herr Knut, egaren till detta ställe."
"Jag tackar er, min fröken, och ber er vara lugn för
hvarje missbruk af ert förtroende från min sida;
var öfvertygad, att jag skall använda alla medel,
som stå mig till buds, för att befordra den sårades
återvinnande af helsa och lugn.
Emmicka nickade tacksamt och försjönk i en apatisk
dvala. Hjärne betraktade henne med medlidande och
sade vid sig sjelf: "följderna af ett brustet hjertas
hårda ansträngning. Men det skall bli bättre. Med
upptäckten af det onda är också botemedlet funnet."
Nu trängde till Hjärnes öra bullret af den rörelse,
som tillkännagaf konungens återkomst. Han lemnade
Emmicka i sin dvala, anbefallande tystnad och ostördt
lugn omkring henne och gick att inställa sig hos
konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
