Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen I.-II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helge Kung Erik och de öfriga Erikar, som gjort
detta namn både hedradt och älskadt. Sjelf tycktes
han för egen del icke hafva sinne för annat
än lifvets njutningar; om sitt folk vårdade han
sig alls icke, och särdeles bönderna kunde han
med de begrepp, som voro herrskande i hans Tyska
hemland, icke gerna betrakta annorlunda än som "af
Gud skapade till trälar". Och så behandlades de
äfven icke blott af konungen sjelf, utan af hans
fogdar och tjenare. Sägnen vet att berätta, att
icke allenast konungen sjelf gick till vikings på
gammalt hedniskt sätt, utan att till och med hans
egen hofprest var en sjöröfvare, som icke blott
med sitt vikingaskepp plundrade köpmansfartygen
på hafvet, utan äfven gjorde landgång och borttog
bondens kreatur på marken. Sjelfva den af konung Erik
tillsatte erkebiskopen i Upsala Johannes Jerechini,
om hvilken krönikan säger, att "argare bofver var
då ej prest", hade likaledes varit röfvare både till
sjös och lands. Sådana som dessa prester voro också
de af konungen tillsatta fogdarne på hans slott,
hvilka skulle för hans räkning indrifva skatten af
det underlydande landet, – ett uppdrag, hvilket de
verkställde på ett sätt, värdigt persiska satraper
eller turkiska paschar. Fyra bland dessa voro
uppenbara sjöröfvare, och huru de behandlade sina
underlydande, derom finnas på flera orter i landet
ännu upprörande berättelser, fästa vid minnesmärken,
som ännu visas, t. ex. de s. k. "Hungerstenarne"
i Wenern utanför utloppet af Gullspångs-ån, der
slottsherrarne på Agneholm läto utsätta de bönder,
som icke kunde erlägga den af dem äskade skatten,
eller eljest icke ville böja sig under fogdens
vilja. Som den värsta bland dessa bondplågare
skildras dock den danske höfdingen på Westerås slott,
Jöns Eriksson, af folket gemenligen kallad Jösse
Eriksson, konung Eriks befallningshafvande eller fogde
öfver Westmanna och Dalom, hvilka landskap tyckas ofta
och länge hafva varit i administrativt hänseende
förenade med hvarandra. Denna fogde hade redan
länge plågat Vestmännen och Dalarnes invånare med
odrägliga skattebördor, med våld och orättvisa. Han
hade på kungsgårdarne underfogdar och tjenare, som
färdades kring landet och verkställde höfdingens
befallningar. Det, som behagade honom i bondens bo,
var det ock hans hustru eller dotter, lät han röfva
bort och föra till sitt slott. Om någon djerfdes
sätta sig mot hans vilja, så blef han fasttagen
och misshandlad, ofta så att döden följde. Särdeles
blef han beryktad genom sin grymhet att plåga folket
på flerahanda ovanliga sätt, i hvilka han förenade
både hån och smärta, såsom då han till exempel lät
fastbinda bönderna vid pålar och hänga upp dem i rök,
hvilket han kallade "att röka bönder". När bonden icke
längre hade några dragare, utan måst lemna ifrån sig
dessa, för att på detta sätt afbörda sig de tryckande
gärderna till konungen och fogden, lät Herr Jösse
till och med spänna så väl män som qvinnor för hölass
och plog, icke ens skonande hafvande hustrur, hvilka
mången gång föllo döda ned under det tunga arbetet.
"Fyra för årder och åtta för harf
Och tio fär plogen månd’ gånga",
heter det ännu i berättelsen om Jösse Erikssons tider.
Länge hade både Vestmän och Dalkarlar tåligt fördragit
all denna grymhet; men slutligen måste den alltför
hårdt spända bågen brista. Vestmännen, som alltjemt
lefde under fogdens ögon, vågade ännu icke knota;
men Dalamännen, som voro längre ifrån honom, tyckte
sig icke böra längre lida hans orättvisa och våld. De
började för hvarandra beklaga all sin nöd och jemmer,
och hvar de samlades, på ting eller kyrkovall,
hördes klagomål mot och förbannelser öfver Jösse
Eriksson. Småningom mognade beslutet att utkräfva hämd
på den grymme fogden, och från Dalarne kommo honom
till hända bref, hvari honom rent ut meddelades, att,
om han komme upp i Dalarne, skulle han der icke vara
säker om sitt lif, emedan
blodig vedergällning skulle utöfvas på
honom. Öfverallt i landet spordes oro och
jäsning. Vapen rustades i ordning, pilar smiddes och
bågar fejades. Det felades endast en anförare.
Vid Kopparberget, redan af gammalt en marknads- och
handelsplats, som ledde sitt upphof och sitt namn från
koppargrufvan, hvilken varit drottning Margarethas
morgongåfva, och hvars af konung Magnus II 1347
utfärdade privilegier, – de äldsta man känner, emedan
de derförut gående "voro komna i vangömmo", – hade
blifvit bekräftade af konung Erik, bodde vid denna
tid en friboren man, som hette Engelbrecht. Sannolikt
en förmögen man af god ätt, hade han i sin ungdom
vistats i höga herrars hof och blifvit väl öfvad i
höfviskt skick och i konsten att föra vapen. Känd
som folkvän, hade han säkerligen mången gång gifvit
goda råd åt dem, som förfrågade sig hos honom, och
när nu Dalamännen, som försport, att samma förtryck,
hvaraf de ledo, äfven hvilade öfver alla Sveriges
andra landskap, sammanträdt till allmän rådplägning,
der man beslöt att utvälja en förståndig och behjertad
man, för att hos konungen framföra folkets klagomål
öfver fogdarnes framfart, vändes allas blickar på
honom, och blef det svåra uppdraget lemnadt åt honom
och han derjemte utsedd till höfvidsman i den strid,
som icke längre kunde undvikas, i fall konungen icke
ville lyssna till de billiga klagomålen.
Utan att betänka sin egen fara, åtog sig Engelbrecht
det honom uppdragna värfvet. Han reste till Köpenhamn,
trädde fram för konung Erik, framförde för honom
folkets klagomål mot hans fogdar och utfäste sig vid
sitt eget hufvud att bevisa sina ord. Hans uppträdande
tyckes hafva gjort intryck, ty man gaf honom goda
löften och bref till Svenska Rådet, som anbefalldes
att noggrannt undersöka allt, särdeles det, som
lades Jösse Eriksson till last. Det kungliga brefvet
fördes af Engelbrecht till sin bestämmelse, och Rådet
fullgjorde äfven hvad deri var detsamma anbefaldt, ty
Jösse förklarades saker till allt, som hade blifvit
angifvet emot honom. Men dervid stannade det. Herr
Jösse hade hos konungen goda vänner, som förstodo att
väl tala hans sak, och, i stället att bli afsatt från
sitt embete, fick han sitta ostörd qvar på Westerås
slott och plågade sina underlydande ännu hårdare,
än förut. Återigen for Engelbreoht till konungen;
men denna gång blef emottagandet annorlunda. "Du
klagar alltid", – lydde Eriks svar; – "gack bort och
kom icke åter för mina ögon!" – "Ännu en gång torde
jag väl få lof att komma igen", – sade Engelbrecht och
skyndade hem, meddelande sina landsmän det svar han
fått. Då började klockorna gå öfver all Dalabygden,
kallande "man ur huse", för att draga mot Westerås och
jaga bort den hatade förtryckaren. Men Svenska Rådet
medlade mellan honom och de förtryckta. Jösse Eriksson
blef afsatt från sitt embete, beskydd och rättvisa
lofvades folket, på Westerås slott insattes en annan
höfding, och Engelbrecht erhöll höfvidsmannaskapet
öfver Dalarne. På Engelbrechts uppmaning skiljdes
Dalahären åt, och en hvar vände hem till sitt igen,
i förhoppning om bättre tider.
Så hade Dalkarlarne första gången, – det var om
hösten 1433, – tilltvingat sig rättvisa, om icke
af unionskonungen sjelf, dock af hans tjenare, och
dermed visat, att den svenska bonden, trots allt det
förtryck, som han redan i långliga tider lidit af både
andliga och verldsliga herrar, af både kyrka och kung,
af både inhemska och utländningar, ändock icke glömt
sin urgamla frihet, utan var redo att för densamma
våga både lif och blod. Och denna beslutsamhet
hos Dalmännen skulle också behöfvas. Snart spordes
nemligen uppe i Dalarne, att konung Erik i harmen
öfver folkets uppresning ämnade bestraffa detsamma
med ännu hårdare förtryck och till Dalarne sända
ännu strängare fogdar. Engelbrecht, som väl visste,
att konungen icke skulle låta sig bevekas, uppbådade
derföre Dalahären återigen vid midsommaren 1434,
och nu började med allvar befrielsekriget.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0039.html
