Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- Veracruz och "Tierra caliente"
- En försvunnen sjö af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trotsar döden, för att så hastigt som möjligt blifva rik, och
sedan kunna njuta det snabbt förvärfvade i ett sundare
himmelsstreck. Man har representanter af nästan alla europeiska
nationer, äfvensom nordamerikanare, och dessa främlingar
bilda ett slags sällskapligt samfund, hvars ledamöter till
största delen umgås ensamt med hvarandra, samt i mån af
möjligheten inrätta sig efter sina behof och vanor. Med
mexikanarne undvika de gerna all beröring, som ej är obetingadt
nödvändig. Främlingarne äro hatade, men de utgöra
"ljuspunkten i barbariets natt". Vi vilja ytterligare tillägga, att
Veracruz har lyktor till belysning af gatorna, att asgamar,
zopilotes, äro ofantligt talrika, sitta på alla tak och förrätta
tjenst som sundhetspolis: att man för ingen del kan skydda
sig mot stingmygg genom moskitonät, mot giriga loppor och
mot zancudos, hvilka krypa i huden och fylla sig med blod,
tills de bilda ett klot, samt att ändtligen en hel hop andra
pinande insekter ingalunda fattas, hvarigenom vistelsen i
denna stad blifver allt annat än behaglig, hvarför alla
främlingar ha en serdeles motvilja för att uppehålla sig derstädes.
Veracruz’ hamn är egentligen alls ingen hamn, utan en
mycket dålig, ytterst osäker redd; likväl finnes det på Mexikos
golfkust ingen, som vore bättre. Den har en stendamm,
molo, hvilken skjuter ut omkring 200 fot i sjön; vid denna
lägga båtar och små kustfartyg till, och här är alltid ett
rörligt lif. Redden har många klippor, sandbankar och dålig
ankargrund, samt erbjuder intet skydd mot de nordliga
stormarne. Kusten bildar en framspringande båge och tillika
flera bugter. Österut, gentemot staden, ligger den stora Gallega-banken,
på hvars nordvestliga kant reser sig fortet San Juan
de Ulua. I vester ligga ännu flera bankar, och inlöpandet i
hamnen kan endast ske genom stor försigtighet.
Nämnde fästning eller borg beherrskar Veracruz och ligger
endast omkring 800 steg från staden. Trots de starka
murarne och 360 kanoner, har denna borg, hvars uppförande
kostade 40 millioner hårda piaster, alltså 153 millioner svenska
riksdaler, flera gånger blifvit intagen. Ön de los Sacrificios
(Offerön), som ligger på Veracruz’ redd, har sitt namn af
Aztekernas menniskooffer.
*
En försvunnen sjö.
Storsjön i Jemtland afsläpper sitt öfverflödiga vatten
genom Ragunda-elfven. Den flyter i östlig riktning
ut mot Östersjön. När den hinner nära gränsen af Medelpad
utvidgar den sig till en sjö, som är 2 1/2 mil lång, 1/6 mil
bred på vidaste stället, och hvars största djup är 15 famnar.
Den kallas Ragundasjön. Äfven Ammerån och Halån
utgjuta sitt vatten i densamma.
Ragundaelfvens strömfåra gick genom sjön ned emot dess sydöstra ända,
och löpte der in i Sandviken. När den här möttes af en sandås,
krökte den sig omkring Qvarnudden och löpte ut i en smal ränna.
Den väldiga vattenmassan fick straxt vid utloppet ur sjön ett fall
af 10 fot, och, sammanträngd mellan stränder,
som äro blott 150 fot skiljda från hvarandra, brusade den
snart fram med förfärande häftighet. En sextondels mil från
forsens början sänkte sig den klippiga strömbädden plötsligt, så
att vattenmassan måste göra ett lodrätt fall af 62 fots höjd,
för att komma ned i bassängen der nedanför. Skummet yrde
70 fot högt upp i luften. Under fortsättningen af sjelfva
forsen gjorde den ytterligare ett fall af 21 fot. Hela denna
sträcka kallades med ett gemensamt namn Storforsen eller
Gedungsen, och var ett af de ståtligaste vattenfall i norden.
Efter Storforsens slut antager elfven en stillare karakter och
blir, under namnet Indalselfven, en af Sveriges största floder,
som utfaller i Östersjön vid Wifsta varf, norr om
Sundsvall.
Denna sjö – Ragunda – och denna fors – Gedungsen
– funnos, sådana de nu äro beskrifna, intill den 6 Juni
1796. Då försvunno inom 3 timmar både sjö och fors.
Der Ragundasjön fordom försåg bygden med fisk, der skörda
invånarne nu sitt mesta hö och samla det i de på den fordna
sjöbottnen ("Bottnarne" kallas också dessa marker) uppförda
ladorna; och der förut sedan årtusenden dånande vattenmassor
störtat fram, der, på den fordna forsens bädd, vandrar nu
den nyfikne resanden torrskodd mellan gräs och buskväxter.
Endast i djupet af de omtalta Bottnarne, framflyter
Ragunda-elfven fredligt och fortsätter sitt lopp lika stilla
på andra sidan Qvarn-udden, i rak fortsättning af
den förenämnda Sandviken.
Genom hvilken händelse har då en så stor förändring
kunnat så plötsligt försiggå?
Storforsens våldsamhet lade hinder i vägen för en
lifligare handel med trävaror från de ofvanför belägna
socknarne. Något litet bräder sågades der, men de
måste köras landvägen förbi forsen, och kunde först
derefter lastas på båt och föras utför Indalselfven
till lastageplats vid hafvet. Allmogen försökte någon
gång äfven att släppa timmerstockar utför forsen,
"men", heter det i en handling från
1765 – "nästan hvarenda stock kom
neder på sin ända, antingen skaten eller storändan,
lodrätt, och stjelptes i detsamma omkull och
krossades mot de i förväg lagda klipporna." Alla
ofvanför Ragundasjön vid elfven liggande socknar
önskade således lifligt, att den måtte få ett annat
utlopp. Särskildt intresserade härför voro Ragunda
sockens invånare derför, att om Storforsen kunde
undvikas, skulle laxen komma upp till dem, i stället
för att den nu stannade nedanför forsen, äfvensom
derför, att de skulle vinna ny jord, om sjön blefve
sänkt. Ortens allmoge tänkte i följd häraf, sedan
lång tid tillbaka, på en sjösänkning, och förslag
till utförande häraf kommo allt emellan å bane.
 |
| Karta öfver Ragundasjön och Storforsen. |
Tre särskilta gånger, med flere eller färre års
mellantid, begyntes arbete för att bereda sjön
ett nytt utlopp. Planen var alla gångerna en och
samma. Den bestod deruti, att man skulle genomskära
Qvarnudden i ungefär samma riktning som en redan af
naturen danad bäck, och skapa en kanal af något öfver
2000 alnars längd, hvarigenom vattnet skulle få ett
utlopp, nästan parallelt med det gamla, men mindre
brådstupande. För att vinna detta ändamål behöfdes
endast att genomskära den sandås, som var belägen midt
för Sandviken. Denna ås var 300 fot bred, dess spets
låg, 30-40 fot öfver Ragundasjöns yta, men 102 fot
öfver Lokängen, på andra sidan. Ofvanstående karta
visar tydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0061.html
