Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - En utflygt från Stockholm till Trondhjem af en Officer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tredubbelt sammanlagd renhud omkring kroppen,
qvarhållen genom remmar, och ett par skor af renskinn,
hopsydda med remmar af samma stoff.
Många missionärer, i synnerhet den förtjente pastor
Læstadius, ha med stor uthållighet och under de
känbaraste försakelser predikat kristendomen hos
lapparne, äfvensom flera skolor blifvit grundade;
rörande nämnvärda resultater har jag emellertid mig
ingenting tillförlitligt bekant. Ett slags bildande
inflytande kan väl för öfrigt endast göra sig
gällande hos dem, hvilka långs kusterna föda sig af
fiskfångst, och alltså ej föra något fullt nomadiskt
lif. Lappbefolkningen i Skandinavien uppgick år 1855
till 23,528 själar, hvaraf ungefär två tredjedelar
komma på Norrige. Medan här en tillökning eger rum,
iakttages i Sverige en förminskning. Många lappar ha
under de sista årtiondena blifvit använda i koppar- och
jernbergverkena, hvilka blifva allt talrikare, så
att man redan räknar öfver 100 grufplatser. Detta
bergsbruk i höga norden kommer nog med tiden att
blifva en rätt vigtig källa för det nationela
välståndet, enär grufvorna synas vara outtömliga.
Vi återvända till Skallstugan, dock blott för att
genast lemna det enstaka hållet. Vägen bär af nedåt
norska sidan och vi äro sålunda i broderlandet. Den
rikare växtligheten, betingad af den ej aflägsna
hafskusten, de branta dalformerna, husens allt mera
afvikande byggnadssätt, men framför allt det hårda
norska språket, förråda tillräckligt, att det är
icke blott Kölen eller Severyggen, som skiljer de
båda nordiska länderna från hvarandra.
Tidigt på morgonen hade vi brutit upp från
Skallstugan och hunno redan på eftermiddagen fram
till det vänliga, af små nätta trähus bestående
Throndhjem. Den öfver allt rådande renligheten
och de temligt breda gatorne göra ett angenämt
intryck. Komiténs ledamöter, hvilka hade åtagit sig
att sörja för gästernas emottagande och inlogerande,
anvisade oss på det beredvilligaste de för oss
bestämda bostäder och gåfvo oss blå band, till tecken
af vårt deltagande i landtbruksmötet, så att vi icke
allenast kunde följa de sakrika afhandlingarne vid
detta, utan äfven – hvilket delvis mera intresserade
mig – voro berättigade bordsgäster vid de af den
otvungnaste munterhet lifvade festmåltiderna. Med
de rätt grundliga förhandlingarne vid mötet vill jag
ej underhålla läsaren. Obestridligt är visserligen,
att Sverige och Norrige under de sednaste årtiondena
gjort stora framsteg i landthushållningen, men icke
förty står densamma ännu ej på någon hög grad af
utbildning, hvarföre först våra efterkommande skola
skörda fulla frukterna af de bättre metoder, hvilka
mer och mer bryta sig väg.
Enär värmen är ett af de väsendtligaste vilkoren
för allt vegetabiliskt och animaliskt lif, men denna
förlorar sin kraft på jorden, ju längre man skrider
emot norden, tyckes det mig vara af högsta vigt, att
till och med den af naturen fruktbaraste jorden i våra
nordiska trakter erhåller en stark animalisk gödning,
och att, i allmänhet taladt, animalisk gödning är allt
nödvändigare med tilltagande geografisk bredd. Denna
grundsats, af förfäderna följd, men hvilken i en
sednare tid till egen skada åter uppgafs, kommer nu
mer och mer till användning.
Många af landtbruksmötets medlemmar gjorde en vacker
dag, dels med ångfartyget, dels i vagn och dels
till fots, en utflygt till Sticklarstad, der Olof
den Helige ligger begrafven. Här höllos under bar
himmel, från en hastigt improviserad talarestol
(en gammal omvänd kista tjenstgjorde som sådan),
åtskilliga redbara tal. Visserligen framstucko i
desamma norrmannens såväl som svenskens nationallynne,
men af de lifliga bifallsrop, hvarmed man ömsesidigt
hugnade hvarandra, visade sig omisskännligen,
under all den öppenhet och otvungenhet, med hvilka
man diskuterade det bristfälliga och ofullkomliga
i båda länderna, ett drag af ömsesidig högaktning,
hedrande för båda folken. En af talarne yttrade:
"Föreställa vi oss skandinaviska halfön under bilden
af ett skepp – och denna jemförelse ligger nära
tillhands, ty landet är ju nästan på alla sidor
kringflutet af vatten – så
vilja vi tillse, hvad som är nödvändigt för detta
skepp, icke för att ligga lugnt för ankar i den
fredliga hamnen, utan för att under de våldsamma
stormar, som uppröra verlden, med säkerhet och
kraft kunna uppnå det föresätta målet. En köl måste
skeppet ha och det besitter det också; – fjellryggen,
som skiljer Sverige och Norrige, är just denna
köl. Enär nu kölen ligger i vädret, tyckes det, som
skeppet vore kantradt; men, mina herrar, likväl är
det ingalunda så, ty det vi se af kölen är endast
obetydligt mot den breda bas, som skeppet eger der
nere i det oändliga djupet. Hvad vi se det måste,
vid förnuftig öfverläggning, finnas i ett stort skepp,
nemligen en stark skiljevägg, på det att, om olyckan
infinner sig, fartyget icke måtte gå förloradt. I vår
jernålder genombrytes dock skiljeväggen af det i så
månget hänseende nivellerande jernet och på annat
sätt. Men skeppet behöfver icke allenast en köl, utan
det är också nödvändigt, att man på båda sidor sörjer
för en god utmätning. Om svensken bygger på högra
och norrmannen på venstra sidan af mellanbjelken,
så får det ej föra till något annat än en ömsesidig
täflan att bygga starkt och väl. Hvad kan det väl
skada, om inredningen på båda sidor skiljer sig ett
grand i detaljer? För öfrigt, om vi granska dessa
inrättningar – vårt kungliga valspråk: "Land skall med
lag byggas" ha vi ju gemensamt – skola vi finna, att
de fel, hvilka å ena sidan måste beriktigas, äfven
å den andra behöfva en rektifikation, att bristerna i
många hänseenden å båda sidor äro desamma, samt att,
huru stor skillnaden än må vara i de yttre formerna,
den inre andliga olikheten är mindre än man tror. I
alla händelser kunna till och med två bröder på
skiljda vägar hinna till lycka och välstånd, under
det att broderskärleken för ingen del behöfver att
lida deraf, skolande de likväl försvara hvarandra
mot yttre våld med gods och blod. Detta är äfven
hufvudsaken, och jag påstår djerft, att nödens stund,
hvarifrån den än kommer, skall finna oss beredda
på ömsesidigt försvar, ända till den siste mannens
sista blodsdroppe. Jag känner ganska väl 25 § i
unionsfördraget, som bestämmer, huru detta lagligen
skall åstadkommas. Men innan seglen hissas på det
ypperliga skeppet, låt oss ej förgäta, att rodret,
den kraftiga armen, den säkra blicken, som bestämmer
fartygets rörelser, är gemensam och hvilket det måste
lyda, om det ej skall gå under – jag menar Sveriges
och Norriges konung. Visserligen – ingalunda att
förglömma – är han icke ensam på skeppet, när det
gäller att utdela befallningar, utan han fäster sig
vid de erfarnaste mäns råd, hvilka landet ställer
vid hans sida. Och detta vet han städse."
Med jublande bifall helsades detta inspirerade tal
och mången hjertlig handtryckning tillkännagaf för
talaren, huru väl han förstått att anslå den hos båda
folken rådande sinnesstämningen.
I sjelfva verket har ofta en stark förstämning i
Norrige mot broderlandet yppat sig. Norrmannen,
stolt öfver sin författning, hvilken, få punkter
undantagne, tillförsäkrar honom full sjelfständighet
och fullt oberoende af Sverige, fördrager ingalunda –
och hvem ville förtänka honom det – att från svensk
sida, till och med i de obetydligaste saker, en
inblandning försökes. Men tyvärr ha sådana försök
blifvit gjorda af annars välsinnade, patriotiska
svenskar. Ensamt konungen, den förmedlande, öfver
partierna stående makten, kunde i lagligt hänseende
taga initiativet. Dock är det ej min mening att här
fördjupa mig i politiken.
Efter en angenämt tillbringad dag återvände sällskapet
i gladaste stämning till Trondhjem. Naturligtvis
underläto vi ej att besöka den vördnadsvärda
domkyrkan, i hvilken konungarne krönas och de 1818
förfärdigade riksklenoderna förvaras.
Ännu några dagar dröjde vi under umgänge med gamla,
kära bekanta och begåfvo oss sedan samma väg tillbaka
till Östersund. Här hvilade vi ut några dagar,
foro derefter till Sundsvall och gingo der ombord
på ångbåten. En rätt kännbar storm öfverraskade oss
på hemvägen, men vi öfverstodo den lyckligt samt
inträffade välbehållna, om också något sednare än
beräknadt, åter i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
