Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - En skola i gamla tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– “Tag fram er Ovidius, pojkar“, mumlar han med ett
slags sjungande baston.
– “Herr Höffdings peruk sitter snedt“, upplyser
Rosenkilde.
– “Nå, så sätt den rätt då“, säger läraren.
Detta sker – det vill säga den vrides på sned, om den
satt rätt förut, och ännu värre på tok, om den verkligen satt
litet orätt. Piskan slänger i ansigtet på honom och han fattar
tag i sitt stora ris. “Jag skall min sann lära dig, din
slyngel!“
Sedan han gifvit sin ordentliga portion stryk några
gånger, och peruken lika många gånger blifvit vriden hit och dit,
är denna lilla prolog slut. Peruken sitter lagom snedt, och
det heter åter: “Tag fram Ovidius, pojkar!“
Uppläsningen af latinet börjas med den allvarsammaste
min och ton, ofta äfven med en viss pathos, af Rosenkilde.
Under tiden smyger sig Mathis med långsträckta ben utefter
bänken till ändan af bordet, öppnar sakta dörren till den lilla
förstugan och kilar oförmärkt ut. Emellertid höjer den som
läser Ovidius rösten, medan han jemväl med långa steg jemkar
sig utför bänken och bortåt dörren, tills hela lexan är
uppläst på latin och öfversättningen skall börjas, men då är
han lyckligt utom dörren. Höffding sitter nu ensam i sin
klass, men har ej märkt någonting, och väntar litet, utan att
vända om hufvudet åt den tomma bänken.
“Ja, nog kunde han läsa upp det innantill“, brummar
han, “men hur länge skall han nu fundera. Hvar är subjektet?
Har han inte fått reda på det ännu? Jag skall väl öppna
ögonen på honom.“ Han fattar tag i riset, vänder om
sitt långa ansigte och ser med den mest groteska häpnad klassen
tom. Han stiger upp med riset i handen och håller en
liten kostlig monolog, om de sakramenskade pojkarne och allt
det smörj de nu skola få, under det att han med långa, fasta
steg skrider ut genom dörren, för att hemta rymmarne tillbaka
till dom och afstraffning i deras klass. De lärjungar
från de andra klasserna, hvilka äro så lyckliga att nu hafva
lof, stå som glada åskådare af nästa scen i komedien, hvilken
uppföres på skolans lekplats: kyrkogården.
Höffding går med riset i handen bort under de stora
lindarne och ropar på de försvunna ogudaktiga pojkarne. “Hvar
är ni, satans yngel?“
– “Jo, vi äro här, hr Höffding!“ höres på en gång från
dem begge, der de sitta högst uppe i de höga lindarne.
– “Kom ned på ögonblicket, ni satungar, annars slår
jag ihjäl er!“
– “Nej, det näns hr Höffding inte! Det har herrn allt
för ädelt hjerta till –“
– “Och det har herrn inte lof till heller“, infalles från
det andra trädet.
– “Vi äro bara unga, obetänksamma barn, men herr Höffding
är en gammal lärd och förståndig hedersman, som bör
ha öfverseende med ungdomens felsteg på lifvets slippriga
bana. Herr Höffding bör besinna, att herrn också har varit
en ung odåga och satunge liksom vi, och om herrn visste hur
skönt det är att sitta häruppe och se bort öfver all verldens
herrligheter, skulle herrn visst inte förtänka oss ...“
– “Ja, det är mycket sannt“, låter det från det andra
trädet – “min vän har alldeles rätt; han har rakt talat liksom
ur mitt eget unga oskyldiga hjerta.“
– “Håll mun, pratmakare, och kom ner på stund! Smörj
ha ni förtjent, och smörj ska ni få – dermed punkt!“
– “Hur många “näflingar“ (slag med tjockändan af riset
på flata handen) skola vi ha då, herr Höffding?“
– “Sex hvardera, korpungar.“
– “Nej, herr Höffding, det är ett obilligt anspråk, det
öfverensstämmer icke med herrns rättskänsla och faderliga
kärlek till den vilseförda ungdomen; det var Mathis’ dåliga
exempel, som förledde mig.“
– “Jag protesterar både mot näflingarne och det dåliga
exemplet“, skriker Mathis.
– “Kom ned, tjufpojkar, och tag era näflingar!“
– “Ja om vi slippa med tre hvardera, fastän Mathis
nog förtjenar fyra, för det var han som började.“
– “Kom på stund! Ni ska ha fem hvar och så Mathis
ett par till, och låt det nu bli slut!“
Så der ungefär kunde underhandlingen fortsättas ännu
en god stund, tills man kom öfverens om näflingarnas antal
och fördelning; hvarefter de alla tre kommo in i klassen igen,
näflingarne utdelades och man började på med Ovidius igen.
– “Nej, men se hur Mathis har gjort, herr Höffding!“
ropar Rosenkilde midt i sin öfversättning. – “Han är en
dålig kamrat, en hämndgirig själ och till på köpet en ohyfsad
menniska. För att hämnas för den näfling, som rättvisans
arm och mitt sanningsenliga vittnesmål skaffade honom på
köpet, har han varit nog låg att ....“
– “Jag protesterar ....“
– “Håll mun, Mathis! – Hvad har han gjort den
lymmeln?“
– “Det är himmelsskriande, herr Höffding! medan jag
sitter här och vill förädla min själ och mitt hjerta med de
stora klassiska mästarnes vishet och dygd, har denne låge
hämndgirige cyniker från det yttersta Thule suttit bakom sin
väns och trogne kamrats rygg och besmutsat min tröja med
det ohyggligaste afskum af tuggtobak och ormlikt slem från
sina orena läppar – se, herr Höffding!“
– “Det skall du då få ångra, pojke!“ utropar herr
Höffding. Riset dansar redan på Mathis rygg, i trots af alla hans
skrik och protester. Höffding undersöker aldrig en sak förrän
den är afgjord först och den förmente brottslingen afstraffad.
Först när han tröttnat, och stannar för att pusta litet, ger han
akt på den anklagades försvar.
– “Han har ju gjort det sjelf, herr Höffding“, jemrar
sig Mathis; “han kan rakt vända om hufvudet och spotta sig
sjelf på ryggen utan att någon ser det. Är det inte rysligt?“
– “Nå, så skall jag minsann klå dig, pojke“, far nu
Höffding ut och går löst på upphofsmannen. Först när han åter
hejdar sig för att pusta, får den straffade ordet och åberopar
omöjligheten och det naturvidriga i den andres beskyllning.
– “Han narras, herr Höffding, han är son af lögnens
fader, han älskar osanningen som sin tvillingbroder och
föredrager den alltid framför den enkla, nakna och herrliga
sanningen: det är så hans natur, den uslingen. Han kan
måhända icke hjelpa det, men stryk kan han aldrig få för
mycket.“
– “Du har rätt, han kan aldrig få nog med stryk, den
lögnaren!“ Nu är turen åter hos Mathis, tills hvila är
nödig igen.
– “Ja, nog var det osanning hvad jag sade om hans
hufvud“, jemrar sig Mathis; “och hvad han har på ryggen
kom visst från mig, men han bad mig sjelf om det, för att
narra sin rättvise lärare – är det inte rysligt?“
– “Hvad hör jag? Är du en sådan slyngel, så skall du
också ha smörj!“ Nu får Rosenkilde en ny portion, så länge
herr Höffding orkar.
– “Kära herr Höffding, det kan väl hvar menniska
begripa, att jag inte har bedt någon att förderfva min nya tröja.“
– “Det har du rätt i. Mathis är en lögnare!“ Riset
byter om plats igen.
– “Ack det är ju inte någon ny tröja; det är ju en
stor lapp på armbågen.“
– “Ja minsann, han ljuger också. Ja, jag skall lära dig.“
– “Åh herr Höffding, lappen är ju ny, den är af samma
tyg som tröjan, de äro således tvillingbröder liksom Mathis och
lögnen, ergo lika nya och unga.“
– “Ni äro ett par sakramenskade skälmar begge två!“
– Dermed pryglar läraren sig ännu en gång trött på begge
två, och derefter tager man på allvar ihop med Ovidius –
det vill säga till dess pojkarne hittat på någon ny scen i
komedien och sätta den i gång.
På detta trefliga sätt fortgår det dag ut och dag in, och
omvexlingen är så stor i den fleråriga komediens enhet, att
denna aldrig blir tröttande.
En gång under de häftiga afstraffningarne kom piskperuken
verkligen på sned. Piskan dinglade ned öfver näsan på
läraren. Befallningen: “sätt den rätt, pojkar!“ åtlyddes punktligt,
men i detsamma fästes oförmärkt en liten metkrok i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
