Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Margareta Hvitfeldt af S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra af Axel Em. Holmberg 1842. Den förre säger, att
hon var "af ett ädelt sinne, gifmild och en from och
gudfruktig själ"; vidare att hon "i lefvande lifve
viste sig som en rätt Kristi efterföljerska" och
"lefde i allehanda kärleks- och barmhertighetsverk",
m. m.: den sednare åter för ett helt annat språk. Han
säger: "Utan att hafva uträttat annat storverk,
än det, att i saknad af bröstarfvingar, till sina
andra slägtingars förfång, hafva efter sin död
afträdt all sin egendom till en välgörenhetsanstalt,
anses likväl Margareta Hvitfeldt af mången såsom
det märkvärdigaste fruntimmer, som någonsin lefvat i
Bohuslän. Samma väg till odödlighet kan hvilken rik
och barnlös person som helst vandra. – – – Mången
torde vilja veta, om Margareta Hvitfeldt i andra
afseenden, än såsom stifterska af en stipendiefond,
verkligen gjort sig förtjent af efterverldens
beröm. Vi äro af ett alltför stort tidsrum skiljda
ifrån henne, för att med säkerhet kunna utreda detta
och några handlingar, på hvilka ett afgörande omdöme
i detta fall kunde grundas, finnas icke att tillgå. –
– – Här (på Tjörn) gå om henne många traditioner,
i hvilka alla hon framträder såsom den hårda,
herrsklystna, nyckfulla, men snillrika qvinnan. För
att öka sina rikdomar, skall hon hafva begagnat
medel, som icke göra hennes minne heder. Då i sednare
hälften af 17:de seklet länet trycktes af ständiga
krigsgärder och utskrifningar, förmådde hon en mängd
skattebönder att till sig afstå deras gårdar, för
att såsom adelns bönder njuta lindring uti de förra,
under det de likväl skulle bibehållas ostörde
i sin besittningsrätt. Köpesumman var oftast ingen,
stundom bestående i några viktualier, och der bönderna
icke godvilligt gingo in derpå, tvingades de dertill
genom förföljelser. Carl XI:s reduktion af nära en
tredjedel af hennes frälsegods tyckes åtminstone
i ett fall sanna denna saga. Ännu mer graverande
för henne är sägen om ett mord, hvilket hon låtit
begå på en sin ofrälse informator, för en oloflig
kärlekshandel som denne plägat med en af hennes adliga
tärnor. Hon skall hafva låtit halshugga honom vid
gården Brålund i Walla socken, der man ännu utvisar
stället, hvarest det skedde. Visserligen låter det
något misstänkt; dock skulle väl sådant kunna passera
under Krabbefejdens oroligheter, då länet hvarken var
danskt eller svenskt, och i ett tidehvarf, då de högre
aristokraterna ostraffadt kunde göra nästan allt hvad
de behagade. I alla fall visar denna sägen, jemförd
med en annan, som omtalar att fru Hvitfeldt låtit
upphänga en prest uti ett hvalf i Sundby källare,
det hon sedan, af fruktan för brottets upptäckt,
låtit igenmura, att hon ingalunda på eller kort efter
sin tid haft så alldeles goda tankar om sig ibland
folket."
"Med sina slägtingar, Månesköldarne på Olsnäs,
lefde Margareta Hvitfeldt i fiendskap. Enligt en
inom denna slägt bevarad tradition, skall denna
gått så långt, att egaren af Olsnäs, till hämd för
lidna oförrätter, låtit uppbränna Sundby, i afsigt
att svedja den goda frun, som dock undkom. Sedan
lärer någon förlikning inträdt, och Marg. Hvitfeldt
skall till och med en gång ridit till Olsnäs, för
att tillkännagifva Måneskölds barn sitt beslut att
testamentera dem största delen af sin förmögenhet;
men dessa misstänkte afsigten med hennes besök och
lössläppte sina gårdshundar, hvilka med ett sådant
raseri anföllo henne i backen vid Olsnäs, att hon
med möda undkom till Sundby igen."
Så långt Holmberg. Ingen opartisk läsare kan undgå att
förmärka en viss beslöjad bitterhet i sjelfva stilen af
dessa anföranden, hvilken föga stärker tron på deras
tillförlitlighet. Denna blir ännu mera vacklande,
att ej rent ut säga tillintetgjord, om vi granska
de lösa bevisningsgrunder hvarpå han bygger sina
sannolikheter. Den som känner (och hvem gör ej det?)
huru det vid Carl XI:s reduktion förfors, vet nog att
strängheten dervid ingalunda var någon säker måttstock
för den mer eller mindre rättmätiga åtkomsten af
den reducerade jorden. Dessutom synes det oss svårt
att begripa huru en enskild person, äfven med den
då för tiden åt adelskapet inrymda makten, skulle
kunna tvinga fria, till kronan skattande bönder,
att mot deras vilja till sig afstå deras gårdar,
liksom det klandervärda af att förena fördelen af egen
vinning den att lätta deras bördor och
försätta dem i en mindre tryckande belägenhet.
Hvad åter de hårda beskyllningarne om mord
beträffa, hvilka förf. dock sjelf medger "låta
något misstänkta", har han, som det synes oss,
i Månesköldarnes hat fört oss på spåret till deras
sannolika uppkomster, ty medgifvas måste, att den
som i sitt hat gör sig till mordbrännare i afsigt
att innebränna sin fiende, och på sin egen gård
hetsar sina hundar på den vid dess ankomst, torde
svårligen göra sig något samvete af att pådikta den
historierna om en eller annan mordgerning. Hvad
åter anledningen till fiendskapen kunde vara,
hafva vi oss den väl icke bekant, men tveka ej
att lägga största skulden deraf i Månesköldarnes
vågskål. Så väl det anförda beteendet, som också det,
att slägten, som från att fordomdags stått i stor
ära och anseende, led efter led sjunkit ned i det
obemärkta, så att namnet försvunnit och ättlingarne
sedan flera generationer tillhört allmogens klass,
talar icke till deras beröm. Kommer så, att de genom
fru Margaretas testamente trodde sig förnärmade i sina
arfsrättigheter, och dertill tages i betraktande den
hätskhet, som öfverlägsenheten vanligen uppkallar
hos lågsinnade varelser, hafva vi en lika naturlig
som bedröflig förklaring på förhållandena.
Att döma henne "hård och herrsklysten" tyckes oss
något vågadt, gent emot den satsen: "af frukten skall
man känna trädet." Att resa till en fiende, som lagt
ens gård i aska, och velat "svedja" en sjelf, i akt
och mening att förlika sig med hans barn och gifva
dem del af ens förmögenhet, visar i våra ögon ett
sinnelag, förtjent af en helt annan benämning. Och
låtom oss vidare granska henne i den handling, der
hon skrifvit in sitt namn åt ett oförgängligt minne –
hennes testamente. Hon säger sjelf i början deraf:
"att eftersom dett haffver behaget den Allerhöijeste
Gud, hwis Mact wi ere alle undergiffne wed itt
Christeligt Endeligt, och meget Salig Skilssmässe
fra denne Eländige Werden och Grædedale, att
bortkalde min Eineste och Allerkiereste Sön, Ehrlig
och Welb. Iffver Dyre – – – – haffver jag med fri
Wellie och och Velberaad Hue och Sind, saa och
effter min Salig Söns enen begjerning", m. m. I
dessa ord talar ju intet hårdt hjerta? Och skulle
vi än förutsätta, såsom Talleyrand sagt: "talet är
gjordt för att dölja tanken", eller att en i öfrigt
"hård och herrsklysten" qvinna kunnat på sitt enda
och döende barns sista önskan bestämma användandet
af sin förmögenhet till ett välgörande ändamål,
så synes det dock otroligt, att ej säga omöjligt,
att en son, som uppväxt under sin moders ledning, och
under inflytandet af hennes exempel och grundsatser –
hvilket varit fallet med unge Dyre, enär hans fader
dog innan han fyllt sju år, hvarefter han för det
mesta vistats i hemmet, under uppsigt af skickliga
lärare ända till sexton år – kunnat komma till de
allvarliga tänkesätt, det milda sinnelag och den
tidiga utveckling af både hjertats och förnuftets
gåfvor, som så rörande uttalar sig i hans sista
helsning till sin mor, hade denna varit sådan som herr
Holmberg tecknat henne. På sin dödsbädd, långt borta i
det främmande landet, skickar den döende, adertonårige
ynglingen med sin hofmästare, doktor Hans Blickfeld,
denna skriftliga helsning: "att hans kära moder ville
stifta en del af sitt gods eller en summa penningar,
huru många henne sjelf bäst syntes, hvaraf räntan
kunde gifvas årligen till några fattiga skolbarn och
studerande ungdom i Bohuslän, efter hennes död, henne
och honom till evig åminnelse: att hon ville gifva
till de fattiga och husarma 300 riksdaler för ett
löfte, som han gjort i sjönöd: att hon ville gifva och
betala nämnde hans hofmästare 2,000 rdr i disertion
för dess stora omak, flit och trohet han honom hade
bevist på hans utländska resor", och slutligen att hon
måtte hafva ett par fattiga prostar i minne, såsom
ock några andra som något godt af honom kunde hafva
förtjent, och det efter hennes eget godtfinnande.
[1]
Hvem finner icke, att det är frukten af de känslor,
en moder väckt och de lärdomar hon gifvit, som bör
återbäras till det moderliga hjertat? Hvem inser icke,
att den tro och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
