Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen IV. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro honom till möte. Här uppsades ändtligen konung
Erik all tro och lydnad. Så höllo Svenskarne den ed,
som de svurit hvarandra i Sancta Claras klostersal.
Snart föll nu Stockholm i händerna på svenskarne,
hvilka, konungens folk och de tyska borgrarne till
trots, af de svenska borgrarne sjelfva insläpptes
i staden. Men det fasta Stockholms Hus följde icke
med denna. Under det Carl Knutsson och Erik Puke
belägrade detta slott, drog Engelbrecht på nytt
ut, för att återtaga de fästen, som åter kommit i
utländningars händer. Under hans frånvaro ställde
de mot honom afundsamma herrarne i Gråmunkeholms
kloster till ett riksföreståndareval, der Carl
Knutsson fick flesta rösterna och verkligen korades
till riksföreståndare, ehuru herrarne nödsakades göra
det begifvande åt folket, hvars afgud Engelbrecht med
rätta var, att han ensam skulle vara höfding öfver
hela hären. Föga frågande efter riksförestånderskapet,
vände Engelbrecht, som från sitt läger vid Nyköping
kommit till Stockholm, dit tillbaka igen, eröfrade
slottet, drog ned åt Östergötland, intog åter borgarne
både der och i Småland, förmådde Blekingsboerna till
fred och till att af honom mottaga höfdingar öfver
sitt land samt skyndade derpå genom Skåne till Laholms
slott i Halland, hvars belägring han anförtrodde
åt sina trognaste underhöfdingar. Sjelf vände han
åter om till Skåne, der en ansenlig här hade samlat
sig för att undsätta Laholm. Emellan Engelbrecht och
Skåningarnes anförare, – Peder Oxe hette han – kom det
emellertid icke till någon allvarsammare strid, utan,
förfärade vid åsynen af den stridvana svenska hären,
slöto skåningarne fred och förlikning på det vilkor,
att, om icke Engelbrecht hade vunnit Laholms slott
före påskaftonen, skulle det behållas af sina förra
innehafvare och Engelbrecht aftåga från Halland;
i annat fall skulle Engelbrecht behålla slottet och
hafva fred med skåningarne.
Huru Engelbrecht vann de halländska slotten, och
huruledes han derifrån begaf sig åter till Axevall,
kunna vi endast i korthet omnämna. Utom det sistnämnda
slottet, hade nu hela Sverige gått honom till handa;
"i tre år", – säger häfdatecknaren, – "ifrån den
dag, då dalafolkets jämmer nödgade honom bli deras
höfding, hade han ensam haft landsfaderlig vård om
folk och land och aldrig haft hvila för sina och
fäderneslandets ovänner". – Men nu var hans helsa
bruten, fastän hans själ ännu var full af kraft och
mod. Vid Axevall insjuknade han och längtade till
hemmet och de sina. På en hästbår fördes han till
Örebro, och nu var den tid icke långt aflägsen, då
en plötslig död skulle rycka honom för alltid bort
från det land, som han beskärmat och försvarat.
På Örebro slott satt Engelbrecht, ännu icke fullt
återställd till helsan, då han från Stockholm
emottog ett bref med kallelse till ett sammanträde af
rådet. Alltid uppoffrande allt för fäderneslandets
tjenst, tvekade han icke heller nu att, ehuru sjuk,
efterkomma kallelsen. Hos honom befann sig på Örebro
Hus Herr Bengt Stensson Natt och Dag, en vän till
och anhängare af konung Erik samt sjelf herre till
det fasta slottet Göksholm på Hjelmarens strand. Han
hade varit anklagad för stämplingar mot Sveriges
folk och hade nu infunnit sig i Örebro för att
genom Engelbrechts bemedling kunna åter bli upptagen
till nåder af Svenska Rådet. Ehuru Engelbrecht väl
visste, att konung Erik hade lofvat förläna Bengt
Stensson med Örebro slott, och att denne högeligen
afundades honom denna besittning, mottog han likväl
Herr Bengt med vänlighet och gaf honom, tilldess
hans sak skulle bli afgjord, ett skyddsbref, på det
han skulle vara trygg till lif och gods. Efter Herr
Bengts råd beslöt nu Engelbrecht att företaga resan
till Stockholm sjöledes, emedan årstiden var blid,
samt sände sina tjenare och hästar landvägen till
Stockholm. Den sjuke fältherren lät föra sig ned till
sjöstranden och steg der ombord på en båt, som skulle
föra honom sjelf med hustru och barn, medan några få
tjenare stego ombord på en annan. Båtarne satte sig i
rörelse och hade tillryggalagt ungefär tre timmars
väg, då det mörknade, en kall vind blåste upp, och
den sjuke önskade att hvila. Framför dem låg en holme
inemot Göksholmslandet; de lade till vid
densamma, en stockeld upptändes vid stranden, och de
resande satte sig kring densamma att värma sig.
Så hade de resande suttit en stund, då årslag
hördes. En båt närmade sig till holmen; i båten satt
Bengt Stenssons son, Måns Bengtsson, beledsagad af
några tjenare. Engelbrecht kände igen honom på afstånd
och yttrade sin förmodan, att den unge mannen komme
för att bedja honom gästa på Göksholm; men, – tillade
han, – jag är alltför svag att nu färdas dit. Dervid
reste han sig upp, gick, stödd på sin krycka, ned
till stranden och visade de anländande hvar de bäst
kunde lägga i land. Måns Bengtsson hoppade i land,
stödd mot en staf, i ändan försedd med ett yxblad,
– det var en vanlig s. k. pålyxa. Vänligt nalkades
Engelbrecht till honom, men möttes med de skarpa
orden: "är det ingen vån för mig att få för dig hafva
frid i riket?" och med ett ännu skarpare hugg af
yxan. Engelbrecht lyfte sin staf till att värna sig;
men yxan afhögg tre fingrar af handen. Den sårade
sökte nu fly undan till de sina; men förnyade yxhugg
fällde honom till marken, och han svimmade. Nu
krossade mördaren hans hufvud mellan stenarne och
genomskjöt den redan liflösa kroppen med pilar. Efter
välförrättadt ärende aflägsnade han sig och medtog
den mördades hustru, barn och tjenare, till Göksholm,
der de inkastades i fångtornet.
Så slutade den förste af de stora Svenska
frihetshjeltarne sina dagar, ett offer för afunden
hos högadeln, som icke med lugn kunde se hans
ära och hans anseende hos folket. Måns Bengtssons
försök att bemäktiga sig Örebro slott misslyckades,
fastän han tillegnade sig all den egendom, som
Engelbrecht hade i sjelfva staden; men det dröjde
icke länge, innan ryktet förkunnade hvad som skett,
och snart stod en väldig bondehär utanför Göksholms
murar. Göksholmsherrarne hade dock, väl vetande,
att de ingenting godt hade att vänta, redan skyndat
undan till Ringstaholm. Engelbrechts maka och barn
befriades – ingen sägen nämner något om deras vidare
öde; – men det fasta Göksholm nedbrändes af de
vredgade bönderna, så att endast några svarta murar
visade, hvar det hade stått. Men sedan hämndeverket
var fullbordadt, tog det sörjande folket Befriarens
lik på sina skuldror och bar det till Mellösa kyrka,
der det nedlades, för att sedan flyttas till Örebro
kyrka. Länge vallfärdade man till hans graf, som till
ett helgons; nu vet ingen, hvar den store mannens
jordiska lemningar finnas; men han behöfver ingen
minnesvård på sin graf; han lefver i minnet genom
århundradena, så länge ett svenskt hjerta klappar
för frihet och fädernesland.
På holmen, der Engelbrecht föll för lönmördaren,
stod länge ett jernkors, utvisande stället,
der han föll; i sednare tider har man der rest
en minnessten med följande inskrift: Här föll
Engelbrecht Engelbrektsson, Svenska frihetens värn,
Gustaf Wasas efterdöme, offer för ett nidingsmord,
den 27 April 1436.
Men, fastän Engelbrecht var död, var icke frihetens
säde qväfdt i Sverige. Han hade först fört Dalarnes
folk ut från dess aflägsna byggd och visat det,
hvad det förmådde; när framdeles förtrycket åter
sökte slå sina armar af jern omkring Sveriges folk,
var Dalkarlen minnesgod och visade, att han icke
vanslägtades från fäderna. I hans hjerta lefde
alltjemt slutorden af den sång, som biskop Thomas
i Strängnäs, Engelbrechts vän, diktade på hjeltens
graf:
"Du ädle Svensk, du statt nu fast
Och bättra det, som förra brast,
Du låt dig ej omvända!
Du våga din hals, också dina hand,
Att frälsa ditt eget fädernesland!
Gud må dig tröst väl sända.
En fogel han vär’ sin egen bur,
Så gör ock alla villane djur;
Du, märk, hvad du bör göra!
Gud hafver dig gifvit sinn’ och skäl;
Var hellre fri än annors träl,
Emedan du kan dig röra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
