Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 4. 1864
- Några ord om qvinnans göromål af S-a.
- Frenologiskt småprat af L-v-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt efter personens goda hufvud eller fallenhet för det
praktiska, kunde och borde hon studera sig in i uti ofvannämnda
arbeten, och skulle säkert hvarje höst återvända till sin lilla
kupa mer frisk till kropp och själ och med mer håg att
lefva nyttigt än hon förut ens drömde om. Att teoretiskt
studera saken under vintern, skulle falla af sig sjelft, ty hvem vill
ej blifva allt mera bekant med, hvad man är road och
intresserad utaf. Vid slutet af läroåren vinkade sedan ett eget
litet hem, vunnet antingen genom arrende af ladugård och
trädgård, eller genom att för fri bostad och bränsle jemte en
lön, motsvarande en god trädgårdsmästares, kunna hafva sin lilla
stuga så putsad och fin, med slingerväxter kring fönstren och
sköna blommor utanför, frisk och välgörande landtluft, – ja,
att omgifven af alla landets behag, kunna lefva med en god
moder genom sitt arbete – och ett så behagligt och roligt
arbete.
Trädgårdsfrönas rensning och försäljning hörde då till
vinterns sysselsättning och borde vara en enskild inkomstkälla
för den trädgårdsskötande, utom hvad som åtginge för
trädgårdens behof.
Måtte denna välmenande lilla uppsats kunna förskaffa
mången god ung flicka en helsogifvande och nyttig födkrok
och ej allt för många om och men kullkasta, hvad som vi med
själ och hjerta tro kunde verka till både andligt och lekamligt
godt.
S—a.
*
Frenologiskt småprat. |
| Af L—v—. |
Frenologien, läran om själen, är en underbar frukt af
den nyare tiden, och bör vara lika interessant och värd att taga
reda på för den, som gjort natur-menniskan till mål för sina
forskningar och iakttagelser, som för den, hvilken hufvudsakligast
sysselsätter sig med den sedliga menniskan. Frenologiens fiender påstå den
vara en blandning af grof materialism och falska eller åtminstone förhastade
slutsatser, samt vara en källa för irreligiositet och ett brott mot läran om
själens enhet. Dess vänner deremot anse den som ett af de största, ja, kanske
till ock med det största framsteg, som någonsin tagits i och för utforskandet
af menniskonaturen. De påstå att den rätta, på erfarenhet och iakttagelse
grundade, läran om själen, först kan konstrueras förmedelst denna vetenskap,
och att påfinnandet af de urförmögenheter, som hafva sina säten eller verktyg
i vissa delar af hjernan, har försett så väl individen som samhället med ett
ända hittills okändt medel till att uppnå sjelfkännedom och kunna fälla domslut
öfver det andliga lifvets (själens lif) fenomener.
Försöken att genom betraktandet af det yttre sluta sig
till det inre, äro lika gamla som menniskoslägtet. Den
ena menniskan vill lära känna den andra, hon lifvas
stundom, ifall hon nemligen har fallenhet för att
tänka öfver saker och ting, till och med öfver
vissa själssymptomer hos henne sjelf, hvilka hon ej
kan rätt tyda, och just genom sträfvandena att ur
detta dunkel komma till klarhet och ljus, ur denna
instinktartade oro till lugn och visshet, just genom
dessa sträfvanden har fallenheten att tolka det inres
beskaffenhet efter ytans löften uppkommit. Man har
efter händernas, näsans, munnens, hela ansigtets,
fötternas, ja hårets och ögonens olika beskaffenhet
sökt sluta till personers karaktersegenheter, men
man har aldrig kommit på det klara härmed. Hufvudets
form och storlek hade redan gifvit de gamle Grekerna
nyckeln till denna gåtas lösande, men de förstodo
sig dels ej rätt på att handtera den, dels äro de
underrättelser om dessa forskningars resultater,
som nått oss, ej så fullständiga att vi kunna draga
någa slutsatser deraf.
Det veta vi, och kunna till och med öfvertyga oss
om med våra egna ögon, att deras bildstoder på ett
praktiskt sätt bevisa att frenologiens grundsatser,
att hjernans storlek och vissa dess delars öfvervigt
bestämma förståndets styrka och beskaffenheten af
menniskans speciella fallenheter och förmåga, ej
voro dem främmande. Deras Jupiter, öfverguden, som
väl borde vara på snillets vägnar särdeles rikt
utrustad, afbildas alltid med ett stort och harmoniskt
helgjutet hufvud, med stor, bred och hög panna,
på hvilken man tydligen ser
att intelligensen tronar, och enligt mythen var det
just ur denna ståtliga panna som vishetsgudinnan
Minerva, fullrustad, framsprang. Herkules,
representanten af den fysiska kraften, hjeltarnes
förebild, har ingalunda samma hufvudform; hans
hufvud är starkare utveckladt i bakhufvudet än
åt pannan; bilderna af athleterna, brottarena,
knytnäfskämparne, den råa styrkans heroer, hafva äfven
samma hufvudform. Detta kan naturligtvis ej härledas
ur någon slags spådomsanda, utan från erfarenhetens
vittnesbörd. Således fanns det en praktisk frenologi
förr än den nyare tiden kallade teorien till sin
hjelp.
Att man kan sluta sig till de enstaka hjerndelarnes
form af hufvudskålens form, bör man väl ej gerna kunna
förneka, då en allt mer utväxande och sig utbildande
hjerna utöfvar ett helt uppenbart inflytande på
hufvudskålens omskapning. I barndomen, då just
karakteren skapas genom förståndets uppöfvande eller
läggande i träde, genom goda eller dåliga föredömen,
är hufvudskålen ännu så mjuk och broskartad, att den
helt fogligt lyder den befallande hjernans påtryckning
och ger sig ut åt det håll, deråt denna påtryckning
eger rum. Och att denna hufvudformens och förståndets
omdaning äfven kan ega rum i menniskans äldre år får
nog hvar och en märka, som med af fördomar oförvilladt
öga skådar sig kring i verlden.
Då ej utrymmet tillåter oss att ingå på någon
framställning af frenologiens historia och utveckling,
få vi hänvisa till derom handlande utgifna arbeten,
och blott nöja oss med att förklara ofvanstående
bild, föreställande ett menniskohufvud indeladt i
flere afdelningar, motsvarande läget af de organer
eller hjerndelar, hvars yttringar betecknas af de
små figurernas sysselsättningar och betydelser.
Vi börja med bakhufvudet, der vi råka
N:o 1. Könsböjelse (öfvervägande tycke för det motsatta
könet). Der detta organ finnes stort, det har sin
plats i den s. k. lilla hjernan, är bredden öfver
nacken rätt betydlig, som man ofta ser på råa och
djuriska naturer. Detta organ, som är af högsta vigt
för menniskoslägtets fortfarande, som ligger till
grund för allt samhällslif, är högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0105.html
