- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
127

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

outhärdligt att tänka. Han gick till den olyckliga. Gerda
och Linea följde på något afstånd. Med en ganska
djupsinnig min frågade han efter barnets ålder,
orsakerna till dess sjukdom, hur länge den varat,
o. s. v. Qvinnan redogjorde för allt.

"Ni har icke försökt salta bad?" frågade Gethskil.

"Nej, nej. Jag har väl en liten tid försökt
kallvattenkuren vid Söderköping, men det hjelpte inte,
och inte hade jag råd eller tid att länge uppehålla
mig der, ty jag har ännu två barn hemma. Der var
en främmande doktor, hvilken, som herrn, tillrådde
mig att söka saltsjöbad för gossen, men hur skulle
jag ha råd dertill, jag, som knappt har bröd åt de
mina?" sade qvinnan.

Gerda frågade efter hennes namn, hemvist, och till
hvilken församling hon hörde, och upptecknade allt
i sin minnesbok, under det Gethskil och Linea äfven
öppnade sina portmonnäer för henne.

Då de lemnat henne och gått ett stycke, hvarunder
Gerda hållit sig tyst och synts försänkt i sina
tankar, stannade hon plötsligen, såg upp emot Gethskil
med ett uttryck på sitt ansigte, som om stjernskottet
af en ljus idé gått genom hennes själ och sade:

"Herr doktor, vill ni göra mig en tjenst?"

"Tusende om jag kunde."

Gerda skrattade. "Ni har redan haft allt för mycket
besvär för min skull, för att jag skulle vilja öka
det så oförsynt. Besvara nu till en början hvad jag
frågar er! Tror ni verkligen att salta bad skulle
hjelpa den stackars gossen?"

"Om jag tror det?" sade Gethskil och sökte dölja
den förlägenhet som denna fråga uppkallade. "Det
är naturligtvis svårt att bestämdt säga något i det
fallet, men de hafva ofta visat en underbar verkan
och kunna aldrig skada, derom är jag åtminstone
öfvertygad."

"Nå väl, jag vill skrifva till pappa och bedja
honom förhjelpa den olyckliga modren till medel
att söka bot för sitt barn. Pappa är mycket god
och hjelper gerna nödlidande, men han ger aldrig
sina gåfvor utan att vara öfvertygad om att de
verkligen kunna gagna. Derför vill jag be er skrifva
till honom och intyga att det här vore verkliga
förhållandet. Säg! vill ni göra det?"

"Min nådiga", stammade Gethskil, "ni glömmer att jag
icke har den äran att vara personligen bekant med er
herr far."

"Det gör ingenting. Jag skall säga honom, då jag
skriver, att jag anmodat er derom, i egenskap af
läkare; jag skall säga honom hvilka tjenster ni
visat oss under resan, och ni kan vara förvissad
om att han skall finna sig er förbunden, och med
mycken tacksamhet mottaga edra underrättelser. Herr
Gustaf Franck, P...stad och Graningeholm, se der
den adress, hvarunder ert bref skall träffa honom."

Gethskil kände sig i högsta grad besvärad af den rol
han spelade. Den känsla, som Gerda ingifvit honom,
gjorde det honom plågsamt att använda ett bedrägeri
mot henne, och likväl var han nödgad dertill af
de mest tvingande omständigheter. Han lofvade att
uppfylla hennes begäran, men bad henne tillika att hon
ville lemna honom de gjorda anteckningarne rörande
qvinnan, "för att kunna använda dem såsom en bilaga."

"Hvartill skulle det behöfvas då jag skrifver till
pappa om saken?" frågade Gerda.

"Pappa är ingalunda misstrogen", tillade Linea.

"Det är jag långt ifrån ett föreställa mig. Men om
t. ex. mitt bref skulle först anlända."

"Ni tänker väl icke skrifva under vägen, utan att
säga mig till?" frågade Gerda.

"Nej! Men vår gemensamma väg är slut här, vid denna
station."

Gethskil uttalade icke dessa ord utan en tung
ansträngning och med en qväfd suck. Det var
fruktan att blifva förrådd, som kom honom att fatta
det beslut han tillkännagifvit. Fastän Gerda visade
sig hafva nog takt, att icke fråga efter hans namn,
var ju ingenting mer möjligt än att hon af någon
annan kunde få höra det, och med hvilken panna
skulle han då stå framför hennes blick? eller skulle
hon ens värdigas skänka honom en sådan?

"Här redan?" sade Gerda.

"Redan", upprepade Gethskil, liksom lade han mycken
vigt vid detta ord.

"Det blir rätt ledsamt, ty hvem skall under det
följande af resan gifva oss sådane upplysningar,
som ni gjort."

Dessa ord framkallade helt underliga känslor i
Gethskils själ. "Hvilken sublim naivetet, hvilket
förhatligt smicker!" Hon saknar mig, hon erkänner det,
men på samma gång att hvem som framställer sig för
henne med beskrifningen i handen öfver segelleden
kanalvägen mellan Stockholm och Göteborg, ja, att
boken sjelf, skall ersätta henne sällskapet af mig",
sade han. En harmfull bitterhet intog honom. Med
blicken fästad på marken framför sig, och utan att
säga ett ord, följde han de begge systrarne vägen
fram till kyrkan. Der, vid porten till kyrkogården,
bjöd han dem farväl, föregifvande att han måste
skynda tillbaka till fartyget för att hinna få
sina effekter i land och uppgöra sina räkningar,
m. m. Han förnyade ännu en gång sin anhållan om
de gjorda annotationerna, hvilka Gerda nu lemnade
honom, ehuru, som hon sade, hon icke rätt kunde fatta
ändamålet dermed.

Dold bakom ett träd, följde han med ögonen Gerda, der
hon med sin lätta, elastiska gång sväfvade fram mellan
grafkullarne, tills hon försvann inom kyrkodörren. Då
ilade han tillbaka till fartyget, som hade han varit
förföljd af en jagande fiende. Däcket var tomt på
menniskor. Der var platsen, der han nyss varit lycklig
nog att få egna henne sina omsorger. Der låg hennes
kappa och sjal, så som hon vid bortgåendet lemnat
dem. Han lutade sig ned mot dem, och jag tror att han
tryckte en kyss mot dem. Der stod det vattenglas som
hon nyss begagnat för sitt öga, och han svalkade sin
panna derur. Hvilken vigt förlänar icke kärleken åt
allt, hvaraf han kan skapa sig en beröringspunkt med
den han älskar?

Gethskil vågade icke afbida Gerdas återkomst, för att
säga henne ännu ett farväl, af fruktan att han under
tiden blifvit för henne upptäckt. Han drog sig undan
hennes blickar och beslöt att invänta nästa ankommande
fartyg, för att med det fortsätta sin resa. Vi vilja
under tiden göra läsarne närmare bekanta med hans
öden och förhållanden.
IV.


För omkring tretio år sedan kom, en kulen
Oktoberafton, i blåst och regn, ett ensamt
fruntimmer åkande med en skjutsgosse, på en liten
enspännare-vagn, till en liten egendom, i en aflägsen
landsort, hvilken beboddes af en arrendator med
hustru och många barn. Ett litet tarfligt möbleradt
rum stod färdigt för den ankommande, som man emottog
med en viss skygghet, enär man ej visste hvem hon var,
ej ens hvad man skulle kalla henne. Hon intog sitt
rum, der knappast någon annan lemnades tillträde,
än arrendatorns egen hustru, af hvilken hon bad att
blifva benämnd: Maria. En månad efter hennes ankomst
födde hon en son. Ett år derefter var hon icke mera
bland de lefvandes antal. Arrendatorns, som hade
en välsignad barnskara förut, fann tillökningen
besvärlig, och då en hederlig fanjunkarefamilj
erbjöd sig att emottaga barnet mot den, visserligen
ringa, men ordentligt, qvartalsvis, från okänd hand
utkommande summan för dess underhåll, lemnade de det i
dess händer. Detta barn var Patrik Gethskil. Saknaden
af ett naturligt beskydd utvecklade hos honom
ett tidigt sjelfständighetsbegär och väckte eller
främjade en håg att komma uppför i verlden, hvilken
redan från barndomen gaf en afgörande riktning åt hans
lif. Med ett godt läshufvud omfattade han studierna,
som ett medel att hinna sitt mål. Juridiken blef
hans specialämne. Vid akademien hade han blifvit
bekant med den omtalade v. häradshöfdingen Axel
Thoresson, hvilken vid samma tid der vistades, och
af sina bättre tillgångar, gång efter annan bistod
honom i hans ekonomiska svårigheter. Sålunda uppkom
emellan de bägge ynglingarne en vänskap, hvilken,
å Thoressons sida, närdes af det intresse hans fader
– kyrkoherde i Forsebo – tycktes visa för denna hans
gjorda bekantskap,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free