- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
143

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander. (Forts. fr. s. 128.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Låt höra!"

"Att ingå på förlikning."

"Förlikning?!" grymtade majoren. "Jag är ingen vän af
förlikningar. Ni har förmått mig väcka denna process
och nu kommer ni och föreslår förlikning. Var det så
den ofelbart skulle vinnas?"

"Låt mig få förklara mig!"

"Allt för gerna, men kom bara inte med någon förlikning!"

"Herr major, ni är rik."

"Det angår er inte! Hör inte till saken!"

"Ni har ej några barn eller nära anhöriga."

Här drog majoren en suck och frampustade några ord,
för otydliga för att af Gethskil kunna fattas.

"Det kan således icke vara af någon vigt för er,
om er förmögenhet skulle med litet mer eller mindre
förökas?"

"En fullkomligt falsk konseqvens! Just emedan jag
icke har någon menniska, som jag frågar efter, är
min förmögenhet det enda jag har att lefva för. Nu
kommer ni och vill att jag skall afhända mig också
den, på det jag sedan skall ha intet qvar. Ni ger,
min själ, ett rätt vackert prof på ert geni!"

Gethskil såg med medlidande på majoren, oaktadt hans
föga milda beteende. I detta bittra sinne röjde sig
dock saknaden att icke hafva något menskligt föremål
att älska. Ack, hvad är väl det hårda, sjelfviska
lynnet annat än en förfrusen eller oupptinad kärlek?

"Frågan är här huruvida ni icke skulle effectivement
vinna mera på en snar förlikning. Denna process
skulle kunna komma att draga ut i flera år. Ni är
redan gammal ..."

"Inte mera än sjutio år! Man är van i min slägt att
bli gammal. Min salig farfar lefde tills han fyllt
sina fyra och nitio. Han blef då slagen af en häst,
annars hade han kunnat lefva mycket längre; min salig
far räknade några och åttio, då han föråt sig på
en gås en mårtensafton, annars, hvem vet hur länge
han kunnat lefva. Jag ärnar hvarken låta döda mig
af hästar eller gäss, och podagern, som regerar der
nere i lokomotiverna, ämnar jag inte låta slå ihjäl
mig af."

"Nå väl! Förutsatt att ni hunne edra hundrade år,
jag frågar ändå om ni icke hade lika mycken nytta och
oändligt mycket mera lugn och förnöjelse af att genast
erhålla 15 à 20,000 rdr, än efter sex, åtta, kanske
tio år emottaga en stor egendom, om hvars beskaffenhet
ni är okunnig, hvilken ni kanske ej skall kunna taga i
sigte och hvilken ni alltså måste lemna att skötas af
främmande händer, som i främsta rummet skola rikta sig
och för öfrigt bringa er både förluster och förtret."

Gethskil hade bedömt sin man riktigt. På detta
argument svarade han: "Ni torde hafva rätt. Jag
skulle få så många flera iglar, som skulle suga
mig. Arrendatorer äro ett satans folk, icke
mindre än inspektörer och hela sällskapet af det
slaget. Husbondens vinning är hvad de sist se på,
bara de sjelfva bli feta. Processen skulle kunna
draga ut i åtta år, säger ni. Räntan på 20,000 rdr
under denna tid gör 9,600 rdr, alltså 29,600 rdr
efter de åtta årens förlopp. Ringa, mycket ringa,
emot egendomens värde ..."

"Men de reda penningarne kan ni sjelf handhafva och
placera på goda händer."

"Ja, de behöfde icke tummas af främmande fingrar.
Jag vill sofva på saken."

Och majoren sof, eller rättare, han förespeglade
sig förtreten af att låta andra bli, som han kallade
det, feta på sin bekostnad och underrättade Gethskil
påföljande morgon, att han var färdig ingå på hans
förslag. På dennes tillstyrkan skref han alltså till
Frank följande:

"Såsom till åren kommen och mer vän af lugn, än
af rättegångar och dermed förenade besvärligheter,
samt dessutom i åtnjutande af en förmögenhet, hvars
förvaltning ger mig nog att sköta och tänka på,
vill jag härmed föreslå min herre nedläggandet af
de mot m. h. väckta anspråken på Graningeholm mot
en ersättningssumma af 20,000 rdr rmt. I afvaktan på
benäget svar har äran teckna m. m.

                        Thure Axel v. Striechgarden."

Förtjust öfver denna utgång och öfvertygad att Frank
med glädje skulle omfatta tillfället att bilägga
saken med en, jemförelsevis, så ringa uppoffring,
skref Gethskil till Thoresson, med hvilken han tog
för afgjordt att Frank skulle meddela sig i saken,
lade för honom sitt hela hjerta i dagen och yttrade
bland annat: Hur ångrar jag icke att jag väckt denna
process! Hur bittert hämnar icke kärleken detta steg,
för hvars rätta färg egennyttan och egenvinningen
förblindade mig? Jag kan icke vända den framåtgående
strömmen tillbaka, men jag har försökt sätta en dam
för den och jag har lyckats. Med mycken möda har jag
förmått den gamle majoren att föreslå sin motpart
en förlikning, hvarom denne väl lär meddela sig
till dig. Jag behöfver icke säga hvilket råd du har
att gifva, ifall han verkligen kunde betänka sig på
antagandet af förslaget. Jag smickrar mig icke med,
att denna sakens vändning skall i någon mån förmildra
den förhatliga skugga, hvari jag, iklädd min sanna
personlighets drägt, måste synas för hans dotters
ögon, men den skall dock skänka mig allt hvad jag,
på den punkt hvarpå jag befinner mig, kan önska.

                        Din vän
                        Patrik Gethskil.

På majorens böner stannade Gethskil, som nu hade
sommarferier, några dagar hos honom, under hvilka
svaret på det afsända brefvet ingick. Frank var
icke en af dessa, som begärde råd, der hans egna
begrepp förde talan. Han skref:

                "Välborne herr Major!"

"Med afseende å i estimerade skrifvelsen gjorda
förslaget, om biläggandet af den mot mig väckta
processen, rörande ägorätten till Graningeholm, får
jag äran meddela att jag derpå icke ernar ingå. Skälen
äro: om, hvarom jag är fullt öfvertygad, jag med
all rätt besitter egendomen, förefinnas inga skäl
att tillköpa mig denna rätt; i annat fall skulle
den föreslagna summan utgöra ett så ringa belopp
mot hvad ni verkligen ägde rätt att fordra, att jag
skulle derigenom tillskrifva mig ett stort bedrägeri
mot eder. Således allt eller intet, men det ena eller
andra på grund af rätt, öfvertygelsens eller lagens."

                        "Högaktningsfullt
                        Gustaf Frank."

Detta afgörande och bestämda svar förkrossade
Gethskil. Han lemnade majoren och reste till
Stockholm, der Thoresson befann sig. Han bad, han
besvor honom att tillskrifva Frank, för att förmå
honom ändra sitt beslut. Ehuru kinkigt detta var, enär
Frank honom oåtspord tagit sitt parti och han endast
kunde motivera denna opåkallade inblandning genom de
underrättelser han måste tillstå sig ha erhållit af
Gethskil, kunde han dock icke lemna dennes önskan
ouppfylld. På sitt bemödande hos Frank erhöll han
följande svar:

                "S. H. T."

"Edert bref – förlåt att jag uttrycker mig utan
omsvep! – skulle endast stärka min föresats, förutsatt
att jag deri skulle kunna vackla. Ni hyser förtroende
till de råd er vän, såsom motståndare, ger eder. Jag
vill ej klandra det; tvärtom, jag hyser aktning för
ett sådant förtroende i allmänhet, men jag vill ej
göra mig till en pröfvosten för det allvar som här
skulle vara menadt. Denne vän, såsom ni kallar min
vederparts biträde, kan icke såsom hederlig man och
trogen sin pligt handla i något annat intresse, än det
han åtagit sig att bevaka. Det är icke mitt. Alltså
ser jag icke ett rent spel. Misstyd icke detta ord
såsom syftande på er! Uppriktigheten är mitt språk
och på det betygar jag er min sanna högaktning.

                        Gustaf Frank."

Gethskil var händelsevis hos Thoresson, då han
erhöll detta bref. Åsynen af Franks stil väckte hans
uppmärksamhet, och han sträckte sin hand efter det
då Thoresson genomögnat det.

Den synpunkt, hvarur Frank bedömde hans handlingssät
var ett nytt stygn i det blödande såret. Han hade icke
tänkt på möjligheten af en sådan tydning. Han stod
länge utan att kunna framföra ett enda ord, slutligen
sade han: "Också misstänkt och föraktad. Det fordrades
endast detta, för att råga måttet af min olycka."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free