Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Ett besök i Krokodilgrottan vid Samun - Engelbrechtsholmen af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alnar i diameter och den bildade entréen. Innan
nekropolen, beträddes, klättrade jag upp på en höjd,
för att öfverskåda denna sällsamma trakt, men såg
ingenting annat än sten och ett bredt bälte gul sand,
hvilket liknade en flod, ty vinden hade åt detsamma
gifvit en vågformig yta.
Nu vågade jag mig in i hålan, sedan jag försett mig
med benkläder af stark linneväf och bundit en duk
öfver hufvudet. Vi antände vaxfacklorne och lycktorne
samt stego ned utan vidare svårigheter. Snart kommo vi
likväl på fin sand, hvilken bättre kunde betecknas som
stoft eller damm, enär den vid hvarje steg hvirflade
upp och nästan betog mig andedrägten. Inom ett par
minuter förlorade vi allt skimmer af dagsljuset,
så att min dragoman blef ängslig och icke ville gå
vidare, utan besvor mig att vända om med honom. Det
var för öfrigt en käck, resolverad pojke från
Syrien af europeisk härkomst, samt berömde sig af
att i Abyssinien ha nedlagt lejon och elefanter,
men med mumier i underjorden ville han ingenting ha
att skaffa. Han menade, att det hvimlade dernere af
andar. I sjelfva verket anträdde han också återtåget,
men vi andra gingo eller rättare kröpo vidare.
Det var ett otäckt arbete. Dammet öfverhöljde mig,
blodet steg åt hufvudet och nerverna irriterades på
det obehagligaste. Vi måste slingra oss fram genom
långa smala gångar, och det matta fackelskenet gjorde, att mörkret,
om jag så får uttrycka mig, var nästan gripbart. Ett
fysiskt och moraliskt illamående anföll mig, så att
jag kände en obeskriflig längtan efter ljus, luft och
sol. Men vända om ville jag likväl för ingen del.
Ur sanden kommo vi på en ojemn botten och mäktiga stenar
lågo tvärs öfver vägen. Än trängde väggarne sig ihop,
än blef öppningen vidare och bildade rum, i hvilka man
kunde gå rak: sådane ställen liknade jag vid oaser i
öknen. Ändtligen beträdde vi ett stort kretsformigt
rum, hvars botten utgjordes af en massa om hvarandra
liggande stenar, öfver hvilka vi klättrade fram.
Ur det kretsformiga rummet går man till venster; hvalf
och väggar äro svärtade och genom de bituminösa
gaserna belagda med ett tjockt, klibbigt öfverdrag,
hvilket man med fingret lätt kan aflägsna, då den
glänsande qvarzen genast blänker fram. Vägen blifver
nu mindre mödosam och man kommer fortare fram. Men
nu börjar en ny plåga, ty svärmar af flädermöss, som
hänga i hvalfven, fladdra omkring, piska hufvud eller
ansigte och förbreda en alldeles odräglig lukt. Men vi
befinna oss nu en gång för alla i grottan och måste
vidare. Vi finna hela lager af trasiga tygbindlar,
höra icke längre ljudet af våra fötter, utan är det,
som ginge vi
på torf. Men vid hvarje steg trampa vi på qvarlefvor
af förgängelsen, de der hvirfla upp ett svart,
skarpt, äckligt damm, hvilket har en bitter smak,
lik den af sot och aloe.
Först och främst väcktes min uppmärksamhet af den
ofantliga massa krokodiler, hvilka förefunnos i alla storlekar;
till och med helt små felas icke, ty många äro knappt fotslånga,
men liksom de stora inbalsamerade, samt insvepta i
palmfibrer och bindlar. Med möda lyftade jag upp en större
krokodil, i hvars kadaver jag hörde något skramla, sannolikt
några med hieroglyfer betäckta skarabéer, hvilka man begrof
samtidigt med mumierna, och gerna hade jag tagit ut dem,
om icke min dolk halkat bort från den hornaktiga huden.
Min förmodan, att endast krokodiler här voro bisatte,
försvann, då jag straxt derefter fann otaliga mumier af alla
slag: alldeles oförtärda menniskokroppar, lik utan hufvuden,
samt stympade lemmar; mumier af foglar, fyrfotadjur,
amfibier, ja till och med ägg, och det alltsammans mellan hvarf
af palmblad samt delvis ganska väl konserveradt.
Menniskomumierna äro omsorgsfullt kringlindade med bindlar och
vanligen inpressade mellan två sykomorbräder, enär detta träslag
är nästan lika oförgängligt som ceder. Dessa slags mumier
kunna lätt öppnas, men man finner ingenting i dem. Jag
öfvertygade mig om, att inbalsameringsmetoden hos de gamla
egyptierna icke alltid förmådde afhålla maskar, ty
jag såg krokodilhalsar, genomstungna som ett stycke
gammalt trä, under det att mumificerade larver och
maskar desslikes anträffades.
Man vandrar i dessa katakomber på en alldeles med
lik stensatt väg, hvilken aldrig tyckes vilja
taga slut. Den är dyster, djup, lik en gapande
afgrund. Himmelen må veta, hvarthän man komme,
om man oupphörligt fortsatte marschen. Men
man känner sig trött, beklämd och saknar pinsamt
dagsljuset, samt längtar oändligt efter frisk luft
och sol. Derjemte är hettan nästan qväfvande; dammet
tränger in i öron, ögon, näsa, mun och alla porer,
under det man ordentligt badar i svett.
Jag anträdde återfärden. Trots alla puffar i hufvud, knän och
armbågar, samt oaktadt flädermössen, föreföll den
mig icke hälften så besvärlig som ditvägen. När jag
ändtligen fick se första strålen af det infallande
dagsljuset, var det som om en sten fallit ifrån
hjertat på mig, och med vällust insög jag några
minuter sednare den friska, doftande luften.
Krokodilgrottan vid Samun besökes sällan af resande;
antingen känna de ej till den eller frukta de för
den obehagliga vandringen under jorden, så att 1860
endast tre fremlingar före mig beträdt densamma."
 |
| Ill. WEINERHAYN Engelbrechtsholmen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
