Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den lycka, som hon en gång visat ifrån sig, och
hvad hennes frid för ett kommande fall kräfde, och å
den andra hade hans konsiderationer för enkan, hvilken
ännu var qvar i hans hus, ingalunda förminskats. Vid
stundande nyår ville han dock formligen uppsäga
henne, hvarefter han ansåg sig med godt samvete kunna
installera en ordinarie husfru på sitt Tullinge.
Med sådana beslut i sinnet, fortfor han hösten om
att göra sina påhelsningar på Graningeholm. Hans
afsigter blefvo väl derunder allt tydligare,
men, sina föresatser trogen, ville han dock
afbida den bestämda tiden för den afgörande
förklaringen. Kom så julen. Helgen nalkades sitt
slut, ty i Trettondedagsaftonen var inne. Mossberg
var bjuden att tillbringa den på Graningeholm. Han
kom i hvit halsduk och splitter ny väst. Aldrig
hade han sökt att göra sig älskvärdare, än denna
afton. Han drog på löskragarne; han tummade sin
tjocka urkedja af guld och hade en särdeles omsorg
om att de glesa hårlockarne, som voro ämnade att
skyla hjessans kalhet, måtte ändamålsenligt fylla
sin plats. Då té var drucket, började han med Gerda
skämta öfver de konster, som unga flickor under
julens märkliga högtidsqvällar bruka använda för att
få se sin tillkommande man, och förespådde henne att
hon säkerligen skulle få en uppenbarelse i denna
vigtiga sak, blott hon ville begagna det trollmedel,
han ärnade föreskrifva henne. Besvärad af hans
skämt, fann Gerda ett välkommet tillfälle att afbryta
det, då posten anlände. Genom en försumlighet på
postkontoret hade föregående postdagens tidningar
icke ankommit till Graningeholm, hvarför Gerda
hoppades, att den dubbla ration af nyheter, som nu
var att vänta, skulle undantränga alla andra tanke-
och taleämnen. Hon hjelpte fadren att öppna väskan
och medan denne genomögnade sina bref, bjöd hon
tidningarne till Mossberg. Han tog en deribland
och sedan han kastat ögonen derpå, utropade han:
"Se så, min kära broder Frank, nu är det slut med dig
och Graningeholm! Konungen har stadfästat hofrättens
dom. Hvad har du nu för dina blomsterplanteringar? F–n
besitta! Gud förlåte mig!
Denna plötsliga underrättelse slog ner som en bomb
i den lilla kretsen. Frank tog tidningen, stirrade
stum derpå, som betviflade han hvad han hört. De
begge flickorna slogo sina armar kring hans hals,
bådo honom icke sörja och sade att de hade så många
och så goda planer för framtiden och att de skulle få
lika roligt af att blifva fattiga som de haft af att
vara rika. Faster Vendla åter försäkrade honom med
sin enkla hjertlighet, att så länge hon hade något,
skulle det tillhöra honom och barnen lika mycket som
henne sjelf.
"Så mycken kärlek och ömhet göra mig stoltare i
min olycka, än jag någonsin känt mig i lyckans
dagar." sade Frank. Och fader och barn, broder och
syster utbytte de hjertligaste omfamningar. Mossberg
betraktade det kärleksfulla uppträdet satte sig i
ett hörn, till hälften bortskymd af en dörr, drog
upp sin näsduk och – snöt sig.
Gerda hade nästan glömt att han fanns till, då hon
gick förbi honom, för att gå in i ett annat rum. Hon
hade knappast trädt öfver tröskeln till detta,
då hon kände sig fattad vid handen och hörde hans
hväsande röst med tonfallet af en viss ömhet säga:
"Kom hit in i kabinettet, mamsell Gerda lilla, och
låt mig säga er några ord på egen hand!"
Gerda hann hvarken besinna sig eller göra motstånd,
innan hon befann sig i detta med honom. Månan sken
klart in. Han drog till dörren efter sig, förde
Gerda till soffan och sade, i det han stannade midt
framför henne: "Ni är en engel, mamsell Gerda lilla,
och hela den här historien om Graningeholm är, på
min ära, så bedröflig att den lockat tårar ur mina
ögon. Jag älskar er, söta mamsell Gerda lilla, och
jag försäkrar er att som fru på Tullinge skall ni
icke komma att sakna Graningeholm. Ni skall der få
allt hvad ni kan önska er, och min hederliga broder
Frank skall i sin måg få den, som troget skall stå
honom bi, när helst ett handtag med penningar eller
borgen kan blifva honom af nöden."
Gerda satt stum och liksom tillintetgjord. Hennes
förnuft framhöll ganska klart de fördelar som voro i
ekonomiskt afseende förenade med en sådan förbindelse,
och att den ingången af hennes fria och obetingade val skulle
glädja hennes fader och öfriga kära; det tillerkände
Mossberg dessutom hennes fullkomliga aktning, ja
till och med hennes tacksamhet för den oegennytta,
som visade sig i den tillgifvenhet han betygade henne,
men alla hjertats röster förde en annan talan.
"Ett ord, ett enda ord, mamsell Gerda lilla, och
ni skall af denna sorgeafton göra en glädjeafton,"
bad Mossberg.
Han hade icke kunnat välja ett kraftigare argument
för att bestämma Gerda. Ty så stark är den älskande
qvinnan – makan, modren, dottren – i uppoffringens
afgörande stund, att hon förmår lägga sitt eget
hjerta emellan, för att lindra verkan af det slag,
som hotar att krossa det hon älskar. En krampaktig
tryckning pressade hennes bröst; hon ville tala men
hennes läppar darrade och en snyftning var det enda
ljud, som kom deröfver, då bjellror hördes klinga och
Linea kom inspringande, frågande: "Hvar är Gerda? Här
kommer främmande!"
| X. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
