168 (Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Glädjens Ängel af Claës Joh. Ljungström - Saltverken vid Wieliczka i Galizien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Biter sorgen sig med hvassa tanden
Fast vid den betryckta menskoanden,
Sången, hulda vännen, är tillreds,
Att vampyren ifrån såret rycka,
Visa hoppfullt på en framtidslycka,
Göra sinnet modigt och tillfreds.
Och om vemodet med svarta vingen
Kastar dystra skuggor öfver tingen
Och förmörkar deras ljusa rymd,
Så, som Sången, ingen trösten bringar,
Hviftande med hvita dufvovingar
Dimman från den utsigt, som är skymd.
Träder hatet in i hjertats kamrar,
Bildar sig en verkstad der och hamrar
Sina vapen ut till menskors fall,
Sången kommer med försoningsorden,
Liksom fordom säger: frid på jorden!
Och den vreda hämnden vika skall.
Nalkas kärleken och lifvet målar
Med sin rosenfärg, och mildt bestrålar
Med sin fackla både tid och verld,
Språklös är han, om ej Sången träder
Fram och uti ord och toner kläder
Denna känsla, uti tysthet närd.
Och om bönen emot himlen sväfvar
Men af tvekan och af oro bäfvar,
Fruktande att målet icke nå,
Sången fattar henne då vid handen,
Och de ila hän till fjerran landen,
Lättare än ljusets strålar gå.
Så är Sången Glädjens Ängel vorden,
Som ledsagar menniskan på jorden,
Öfverallt i både fröjd och qval;
Derför när hon sist vid tidens ända
Till sitt hemland hunnit återvända,
Ställs hon främst i himlafadrens sal.

Saltverken vid Wieliczka i Galizien.

Staden Wieliczka, berömd för sina saltverk,
ligger vid foten af Karpatherna och har
6,000 innevånare, hvilka till största delen få sin
utkomst af dessa verldsbekanta grufvor. De ligga
omedelbart under staden, men sträcka sig långt
derutom, från öster till vester öfver 9,800 fot,
från söder till norr mera än 3,600 samt oftast till
ett djup af 1,200 fot, afdeladt i fem våningar
med ett mellanrum af 180-200 fot. Hvarje
våning bildar i och för sig en labyrint
af hvarandra korsande gångar, sinsemellan
förenade genom schakt, stegar eller trappor.
Man har beräknat, att alla gångarne i en linie skulle
utgöra en sträcka af 12 geografiska mil.

Tretton dagschakt föra ned i grufvorna, och två af
dessa befinna sig i sjelfva staden. Inhöljd i en lång
hvit grufdrägt samt betäckt af en grön schaktkappa,
låter man hissa ned sig i ett slags korg och farten
försiggår på några minuter. Man befinner sig nu på
bottnen eller golfvet i första våningen, hvarifrån
man på 2,060 i salt huggna trappor kan fortsätta
vandringen ned i de undre våningarne.

Genast i första våningen tager det
s. k. Antonskapellet uppmärksamheten i anspråk. Det är
helt och hållet uthugget i i saltsten. Helgonbilder,
pelare, predikstol, hvalf och en stor mängd synbara
ornamenter äro af samma stoff. Förr läste en särskildt
anställd prest dagliga messor i kapellet, hvilket
numera endast förekommer vid de stora högtiderna. I
samma våning befinner sig kammaren Lertow, bestående
af en sal, med ordentligt golf, ett orkestergalleri,
många pelare och en ljuskrona om 20 fots omfång,
af renaste kristallsalt. Vid förnäma besök serveras
taffeln här samt dansas.

Vi skrida framåt vid skenet af facklor, och vår
förvånade blick fängslas med hvarje ögonblick allt
mera. Uppöfver oss till höger, till venster, öfverallt
bara salt, hvilket vid ljusskenet får utseende af den
ädlaste slipade marmor. Man passerar mellan väggar,
prålande i alla regnbågens färger, stiger
uppför och utför bräckliga trätrappor, och inträder
slutligen i salar af ofantligt omfång: detta
är saltgrufvorne, verkliga féslott i prakt och
utsträckning.

Man föreställe sig flera ofantliga rum, helt
och hållet uthuggna i salt, hvilkas spegelglatta
väggar högt deruppe korsa hvarandra, likt götiska
hvalf. Sprakandet af den brännande halmen, hvaraf
man betjenar sig till upplysning, liknar knallarne
från affyrade gevär och man ser sällsamma former af
mosaik-bildningar, hvilka likt fantastiska gestalter
fortlöpa kring väggarne. På sina ställen har saltet
sjunkit och ofantliga block ligga utsträckta på
bottnen.

Vänder man ögat emot den plan, på hvilken man står,
har man framför sig en stor folkrik slätt med hus
och vägar, å hvilka åtskilliga fordon trängas. Man
befinner sig i en underjordisk stat, uppfylld med
menniskor. Midt igenom den stora slätten löper en väg,
på hvilken en mängd vagnar fara fram och tillbaka,
för att transportera saltet från brytningsplatserna
till hufvudschaktet. Denna väg blifver aldrig öde,
sjungande vandra formännen bredvid sina glänsande
lass, för hvilkas fortskaffande öfver hundra hästar
hållas, hvilka djur blott hvar fjortonde dag få skåda
dagsljuset, hvarföre de ofta angripas af blindhet;
det oaktadt finna de sjelfva af gammal vana rätta
vägen.

Bergsmännens verktyg bestå af hackor, hamrar och
mejslar, med hvilka stora cylindrar eller block
afskiljas, under det att större stycken bortsprängas
med krut. Ett sådant skott gör genom hundrafaldigt
echo intrycket af ett häftigt åskväder. De större
massorna slås sönder i små stycken och befordras
i dagen, men de starkaste och skönaste bearbetas
till allehanda konstsaker. Antalet innevånare i den
underjordiska staden belöper sig till omkring 500
personer, dock tillbringa de sina fritimmar icke under
jorden, utan fara efter slutadt arbete upp i dagen.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1864/0172.html

		Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 168 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|