Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En Villa på Djurgården af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gå. Anna följde mig ut på verandan; månen hade
uppgått och luften var mättad af blomsterångor; det
klara månljuset öfverströmmade hela Annas gestalt;
hon var hvitklädd, "lillan" hade instuckit två hvita
mossrosknoppar i hennes lockar; hon var hänförande
vacker! Ack! om jag hade hennes bild på duken
lika lefvande och klar, som hon nu står för mitt
minne. Jag stod länge tyst och blott såg på henne,
slutligen sade jag: "söta Anna, gif mig dessa blommor,
till minne af denna stund!"
Jag vidrörde knopparne i hennes hår; hon räckte
mig dem och jag förde hennes lilla hand till mina
läppar och såg ett par tårar glindra i hennes ögon. I
detsamma kom husmamsellen och bad Anna komma in till
frun, och jag hann knappt hviska: i morgon, Anna! Hon
tryckte min hand och sprang in.
Jag tyckte mig vara öfverlycklig, jag skyndade till
närmaste brygga och for öfver till staden. Inkommen
på stadens gator och gränder, greps jag plötsligt
af en hemsk aning: jag skyndade hem. Aldrig hade jag
förut tyckt att trapporna varit så långa och mörka,
äfven mina rum tycktes mörka och hotfulla. Jag tände
ljus och gick till mitt skrifbord: bland några bref
låg der ett telegram från Sundsvall; min fader hade
fått slag och min moder besvor mig att genast komma
hem. Jag erinrade mig, att jag på hemvägen sett
ångfartyget ligga vid skeppsbron och att det skulle
afgå klockan tolf; hastigt väckte jag min städerska,
som bodde på nedra botten och med hennes tillhjelp
fick jag snart en kappsäck packad; derpå skyndade
vi oss till ångfartyget och hunno ned, just som
landgången skulle dragas in. Ett litet bref hade jag
äfven hunnit skrifva till Anna och lemnat det till
städerskan, jemte noggrann adress. Maskinen sattes
i gång; der satt jag nu och såg Djurgårdens villor
och lunder försvinna ur min åsyn. Klockorna hade
slagit 12, således var den dagen, som jag hoppats
skulle bestämma mitt och Annas öde, redan inne,
den ena sekunden längtade mitt hjerta till henne,
min hvita ros, derute på villan; den andra sekunden
önskade jag att kunna ila på telegraftrådarne med
blixtens snabbhet till min faders dödssäng.
Henning tystnade och suckade djupt.
"Käre Henning", sade Harald, "du blir så upprörd;
återsåg du henne aldrig mera? fortsätt då icke,
det plågar mig att se dig lida!"
Om några minuter återtog Henning: Återsåg henne? sade
du – jo! – jag återsåg henne tre gånger.
Ändtligen anlände jag till mitt hem; min faders
tillstånd var mycket farligt; många veckor sväfvade
han mellan lif och död och allt hvad i mensklig
förmåga stod försöktes, men förgäfves: han dog i
mina armar, till sin makas och barns bittra sorg. Nu
hvilade all omtanka på mig såsom äldste sonen; min
moder sörjde för djupt, för att ombestyra allt, som nu
borde iakttagas. Min fader lemnade ett stort jernbruk
och ett par andra goda egendomar, så att huset stod på
de bästa fötter; men allt detta bråk, som var en följd
af min faders död, var för mig förfärligt tröttande;
jag hatade alla dessa siffror. Min moder ville att jag
skulle öfvertaga hela förvaltningen och öfvergifva
läkarekallet, hvilket jag älskade af hela min själ;
slutligen bevektes hon af mina böner. Mina syskon
fingo en förträfflig förmyndare och min broder,
som var student, skulle taga bergsexamen och helt
och hållet danas till brukspatron.
Det var i början af Oktober, som jag åter skrifvit
till Anna, men utan att få svar; min oro och längtan
blefvo outhärdliga. Slutligen var allt ordnadt och
efter ett sorgligt afsked från moder och syskon,
reste jag och kom åter hit till Stockholm. Här var
min första fråga till min städerska, om hon riktigt
lemnat mitt bref till Anna. Den ärliga själen tillstod
genast, att hon tappat brefvet; mitt nästa företag var
att resa ut till Djurgården. Ack, sådan förändring
der; gulnade löf hvirflade öfver den förr så gröna
marken, ingen blomma doftade, ingen fågelsång hördes,
inga små flickor flögo till mitt möte. Annas ljufva
leende helsade mig icke, alla fönsterluckor och dörrar
voro stängda; hu! mitt sköna eden var sköfladt! Hvar
var min hvita ros och hvem skulle jag fråga?
Jag återvände mycket sorgsen till staden.
Efter mycket spanande och frågande, fick jag veta
att "utländska frun" dött och att villan var såld;
om barnbarnen visste ingen. Dessa voro alla de
upplysningar, som jag efter en veckas vistande
i hufvudstaden kunde vinna. Då skulle jag en
morgon gå till en sjuk, som bodde vid skeppsbron;
postångfartyget Nordstjernan skulle just afgå för
sista gången på hösten, och vid landgången trängde
sig mycket folk. En bekant slog mig på axeln, hälsade
gladt och sade:
"Ser du efter den vackra flickan, som nyss syntes på däck?"
Jag svarade, att jag icke sett henne. Landgången drogs in.
"Ser du", sade åter min vän, "der står hon med sina
små systrar, de äro sorgklädda." I detsamma blef jag
varse Anna, Ada och Ellen. Ada vinkade genast med sin
hvita näsduk; vid min hälsning steg på Annas bleka
kinder en stark rodnad, men straxt derefter blef den
dödsblek, och inom några minuter var fartyget borta.
"Jag kände litet de stackars barnen!" sade min
vän, "de bodde några veckor i min faders hus,
deras mormor hade nyss dött och lemnat dem alldeles
värnlösa. För en liten tid sedan kom deras morbroder
från Schweitz, för att hemta dem; de små skola sättas
i en läroanstalt, och den äldsta skall bo på samma
ställe, för att få vara med dem."
"I hvilken stad?" frågade jag.
"Det vet jag icke", sade han; "men se der står
husmamsellen, kanske hon vet något."
Jag skyndade till henne, som blef glad att få se
mig; hon berättade att frun dött ett par dagar efter
mitt försvinnande, som hon uttryckte sig, och att
de stackars barnen gråtit mycket. Lilla Ada hade
oupphörligt talat om mig, och trott mig vara död,
emedan jag hvarken kom, ej heller skref, ty mitt
andra bref hade icke heller kommit fram. Hvar de
unga flickorna skulle komma att vistas, derpå hade
icke hon reda; deras morbror hade varit mycket god
och hållit hjertligt af sina systerdöttrar.
Nu var min trefnad i Stockholm slut. Jag längtade
efter våren, för att försöka få rätt på dem; hvad
tänkte Anna om mitt uppförande? Isynnerhet sedan
hon visste, att jag icke var död? Dessa sorger,
kanske äfven förkylning på resan, gjorde mig sjuk
och vintern var mycket sorglig för mig.
Första resan, som Nordstjernan gjorde till Stettin,
följde jag med och for sedan till Schweitz och
forskade vid alla läroanstalter; men förgäfves. Anna
och hennes systrar voro försvunna, och då jag kom hem
om hösten, var jag ännu olyckligare, än förut, då jag
åtminstone haft hopp. Jag blef dyster och sluten,
och lefde blott för mina sjuka; min ungdomsglädje
hade flytt och jag såg nu öfverallt blott skuggor.
Så försvunno sju år; min broder var redan brukspatron
och hade en liten söt hustru. Min moder skref och
frågade om hon icke snart skulle också få se min maka;
men ännu hade jag icke sett någon, som kunde utplåna
Annas bild ur min själ.
Jag hade åter gjort en utländsk resa, och efter ett
år hade jag återvändt till Sverige. Jag var en afton
på spektaklet, för att få höra Louise Michal, hvilkens
röst alltid påminte mig om Annas; framför mig i logen
satt en herre och ett ungt fruntimmer; troligen ett
ungt äkta par. De talade fransyska, eller egentligen
han, ty hon gaf endast korta, lågmälda svar, som jag
icke hörde; hon var klädd i en hvit kasimirskappa,
och hade på håret ljusblått flor med hvita mossrosor.
Alltid hafva dessa blommors åsyn gjort mig vemodig,
alltid hafva de påmint mig om min förlorade
ungdomsbrud; så äfven denna gång.
Louise Michals toner förökade mitt vemod. Den sista
tonen hade förklingat; alla reste sig, för att gå,
äfven den unga damen – der stod Anna med liljehvita
kinder framför mig. Jag mer raglade, än gick ur logen,
och stödde mig mot väggen i gången. Den unge mannen
gick före henne, men vände sig i dörren och sade på
fransyska:
"Min Gud, mår du illa, min älskade! du blir så blek?"
Anna rörde läpparna, men intet ljud hördes; under det
betjenten hjelpte henne med kappan, fästade hon sina
stora själfulla ögon på mig och tappade sin bukett,
jag vet ej om med afsigt eller våda; jag såg, att
det var hvita mossrosor. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
