Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Kadettkärlek af Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt hastigt sprang att kasta sig i armarne på modern,
som satt i en emma vid divanbordet, fördristade
kadetten sig att träda fram till öfversten, som
satt i soffan, sysselsatt med att lägga patiens,
gjorde en djup bugning och yttrade de tvänne orden:
"Herr öfverste!"
"Min kära Edelcrona!" sade den tilltalade med en min
midt emellan löje och förtret, "jag har nyss ätit
en god middag, såsom jag hoppas han sjelf är god och
medgifver, och han får ej förstöra matsmältningen för
mig. Jag håller mycket af honom, ser han, min vän, ty
han har alltid varit en bra gosse, och jag tar mycken
del i hans lycka, både i den, att han nu erhåller ej
mindre än fyra jettoner, såsom det tros åtminstone,
ty guvernören sjelf sade mig, att det är fråga derom,
samt ännu mera åt det, att han nu redan är färdig att
gå ut från Carlberg, gå ut som officer vid nitton års
ålder – det är minsann rätt vackert det. Men ser han,
min kära Edelcrona, flickan är jag rädd om. Hon är
mitt enda barn och det är förlåtligt om jag söker
afhålla henne från Carlbergsbalerna, der hon bara
förkyler sig och dessutom ... Kort och godt –
bed mig icke – det blir ingenting af."
Efter detta långa tal började öfversten åter med sin
patiens, ifrigare än någonsin förut.
Med ett ansigte, så bedröfvadt, som om lif och välfärd
stått på spel, gick då kadetten att ställa sig framför
öfverstinnan.
"Aldrig skall jag få njuta någon oblandad glädje här
i lifvet", sade han patetiskt. "Om Söndag sker mig en
stor heder och utmärkelse, men ... hvad är det nu
för en egentlig glädje med alltsammans, då herrskapet,
mina verkliga vänner, mina enda välgörare, ej värdigas
vara med och bevittna min lycka?"
"Käre Robert!" sade öfverstinnan leende, "icke få
vi bevittna hans triumf ändå, fastän vi uppriktigt
glädja oss åt hans framgång, ty jettonutdelningen är
ju på förmiddagen och gouterbalen på aftonen. Men nog
förstår jag, i alla fall, att Robert gerna ville ha
oss med och vi skola väl jemka med pappa."
Gerda slog härvid sina armar om moderns hals och
kysste hennes läppar, kinder, ögon, panna, hår –
ja till och med den lilla koketta mössan, som prydde
hennes vackra hufvud: ty öfverstinnan var ett skönt,
intagande fruntimmer om tretiotre års ålder. Hon
kände det välde hon ägde öfver sin nära tjugo år
äldre man och hon beslöt att äfven nu göra det
gällande. Men, som hon var en lika klok som vacker
qvinna, ville hon icke genom envishet förstöra
alltsammans, utan ville afvakta något lägligare
tillfälle. Hon hviskade således till Gerda, att hon
kunde vara lugn, och gaf Robert Edelcrona en talande
blick, som tydligen sade detsamma, synnerligast som
hon dervid lade ett finger på sina röda läppar.
Då kadetten en stund derefter tog afsked, för
att gå till ett annat ställe, dit han också var
bjuden, förnyade öfverstinnan medelst en talande
handtryckning, det löfte hon gifvit honom, att "jemka
med pappa". – Gerda satte sig vid pianot i salen och
fantiserade. Öfversten och öfverstinnan voro således
allena, ty det var ännu för tidigt att vänta några
visiter.
Öfverstinnan fann nu för godt, att rycka fram med
sina vapen. Hon satte sig i soffan, bredvid sin man,
lutade sig intill honom, kysste honom ömt och lade
sitt hufvud på hans axel. Mannen, helt förtjust,
kastade bort de kort han hade i handen, rörde ihop
den på bordet utlagda patiensen och besvarade sin
hustrus smekningar så eldigt, som om han varit en
tjugoårig yngling.
Nu har jag honom! tänkte den vackra öfverstinnan, och
i en ton, den mjukaste hon kunde anslå, yttrade hon:
"Men, min söta gubbe, hvarför är du så mycket emot,
att Gerda kommer med på den der gouterbalen? Jag
vördar visserligen dina åsigter i allt, det vet du,
ty du är äldre, klokare och mer erfaren än jag,
men ..."
Detta, det visste öfverstinnan, var att just anslå
den rätta strängen i hans hjerta. Han ville ogerna
påminnas om den stora skillnaden i ålder dem emellan,
och för allt i verlden icke förefalla gammal, knarrig,
eller ålderdoms-ensidig. Öfversten var ännu en ståtlig
och vacker karl och ingen, som
ej bestämdt visste hans ålder, kunde anse honom för
mer än fyratiofem år, fastän han redan hade fyllt
sina femtio.
"Min söta vän", sade han, "här är icke fråga om år och
erfarenhet, utan endast derom, att vi skola samverka
i ett gemensamt intresse, helst då det gäller vår
gemensamma högsta skatt. Jag tycker icke om, att
flickan längre sjampar med på de der välsignade
Carlsbergsbalerna – hon är nu alldeles för stor
dertill."
"För stor! ... Hm! – Ja, stor är hon visserligen,
men vid fjorton år ..."
"Det är just den farligaste åldern, min bästa
Amelie. Den der balen är för barn; men vår flicka
börjar redan bli ett stort fruntimmer. Kadetterna
spela minsann kavaljerer, de äldre bland dem,
och så finnas der andra, som länge sedan trampat
ut pojkskorna, och som gerna gjuta sitt smickers
moraliska gift i en ung flickas öra."
"Åh, bevars, hvad du tar saken från den allvarsammaste
sidan, min älskade Magnus. Flickan skall väl icke bli
någon nunna heller, utan hon får väl vänja sig att
höra litet "snömos", som hon sjelf så träffande kallar
det. Vi kunna väl icke stänga in henne heller. Nästa
år blir det en annan sak, då hon skall gå och läsa
till skrift."
"Stänga in henne! Åh, derom tycker jag icke att
det är fråga. Hon skall ju snart till syster min på
barnbal."
"Ja, barnbal, ja."
"Ja, den är just lagom för Gerda. Der kommer nog
att finnas kadetter också, ty sådana reqvirera de
ju alltid, till illustrerande af sina barnbaler,
det der moderna skräpet, som aldrig borde finnas
till. Dessutom skall jag säga dig, min egen Amelie,
att jag tycker icke om unge Edelcronas fjesk för vår
flicka, ej heller den fröjd, hvarmed hon ständigt
välkomnar honom. Bestämdt gå icke de dumma ungarne
och förälska sig i hvarandra och det vore ju ett
spektakel."
"Hvarför det, min rara gubbe? Edelcrona är en så
utmärkt hederlig och skicklig gosse, att, finge jag
en gång lägga min dotters hand i hans, skulle jag
som mor skatta mig ganska lycklig."
"Men icke jag, som far; så mycket du det vet. Jag har
andra afsigter med min sköna, talangfulla och långt
ifrån fattiga dotter. Gerda blir vid aderton år en
utmärkt flicka och jag vill att hon skall göra ett
hederligt parti, ty derpå kan hon göra anspråk."
"Med någon gammal major, kanhända", sade öfverstinnan.
Öfversten fann sig sårad, men visade ingen
vrede. Snarare spred sig ett drag af djup sorgsenhet
öfver hans vackra ansigte, då han fattade sin hustrus
hand och sade:
"Du har således oräkneliga gånger ångrat, att du ..."
"Att jag gifte mig med en gammal major, vill du
säga", inföll den vackra frun, skrattande. "Åh nej,
det gjorde jag icke. Du blef ju major först halftannat
år efter vårt giftermål. Och, för att tala allvarsamt
om saken, så, långt ifrån att jag någonsin skulle
hafva ångrat mitt val, välsignar jag i stället dig,
min vän, för hvarje stund af mitt lyckliga äktenskaps
ostörda sällhet. Men jag valde efter mitt tycke och
det måste vi äfven låta Gerda göra."
"Så vida hon väljer förståndigt", inföll öfversten.
"Ack, min söte Magnus! Flickan kan få många tycken
ännu, innan hon blir fullvuxen. Icke är det
vardt att grubbla på en barnslig, nästan systerlig
tillgifvenhet, lika snart förgäten som den blifvit
fattad. Emellertid, om Edelcrona blir hvad hans
uppförande hittills ger anledning att hoppas, så ..."
"Så får han ändå aldrig Gerda", sade öfversten tvärt.
"Derom få vi tala när den tiden kommer", genmälde
öfverstinnan, smekande honom ånyo, hvarefter hon
åter började tala om den nästkommande söndagens
Carlbergsbal, samt hur kallsinnigt det skulle se ut,
om öfversten och öfverstinnan ej vore med på den för
flit och skicklighet utmärkte ynglingens hedersdag.
"Jo, på hans hedersdag vill jag visst vara
med", sade öfversten, "nemligen på middagen, då
jettonerna utdelas. Men på aftonen ... Nej pass,
Mante! ... Det der skrålet har jag åldrats ifrån;
men, eftersom du nu ändtligen är så envis, så får du
väl fara dit med flickungen, endast med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
