Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Kadettkärlek af Wilhelmina - Logogryf af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och på alla frågor, hvarmed man bestormade henne,
gaf hon intet annat svar, än att hon var trött och
önskade gå att lägga sig.
Föräldrarnes ångest var gränslös ... De vakade hela
natten. – Hade hon fått veta? – Hvem hade väl varit
så ondskefullt tjenstaktig och sagt henne hvad som
händt?
Gerda sof oroligt, eller, snarare, hon sof
icke alls. Hon kastade och vred sig af och
an i bädden. Tidigt på morgonen infann sig den
eftersände läkaren; men innan dess hade Gerda för
sina föräldrar bekänt, att hon stått i förstugan,
enkom för att lyssna om icke Robert Edelcrona skulle
komma. – Den min, hvarmed de härvid sågo på hvarandra,
skulle ingen målare kunna återgifva.
Sjukdomen tilltog i häftighet. Der tillkallades icke
mindre än fyra läkare. Man visste ej rätt, hvilket
namn man skulle gifva det onda; men läkarne gåfvo dock
hopp, endast patienten sorgfälligt skonades för alla
häftiga sinnesrörelser; ty i motsatt fall kunde de,
så svag som hon var, icke svara för lifvet, eller
för förståndet.
Detta hörde äfven sjuksköterskorna, hvaraf der
funnos ej mindre än tre. Deribland var en, som varit
amma åt Gerda, men sedan blifvit gift och nu var
enka. Hon hade sökt kokersketjenst hos öfverstens,
men ej kunnat få den, emedan de hade åtskilligt mot
henne. Från den stunden blef hennes hjerta uppfyldt
med hatets galla mot hennes fordna herrskap och hon
hade inom sig svurit, att grymt hämnas på dem. –
Tillfälle dertill var nu kommet.
Hon hade hört, att "lilla fröken" var illa sjuk och
hon erbjöd sig att komma och vaka öfver henne. Icke
anande något ondt från den som uppammat deras dotter,
svarade öfverstens, att Greta var välkommen. Der
voro visserligen redan två lejda vakthustrur; men
Greta var dock den, som bäst förstod sig på Gerda,
och hon fick vara der.
Nu, då den elaka qvinnan hörde att den sjuka borde
aktas för alla våldsamma sinnesrörelser, skyndade
hon att, så snart hon blef ensam med henne, berätta
hurusom herr Robert Edelcrona låg rent för döden,
sårad af en f. d. kamrat, numera löjtnant, som han
kommit i gräl med och som han utmanat på duell. Den
som sårat Edelcrona hade genast rymt; men den sårade
led oerhörda plågor och ingen trodde, att han skulle
kunna frälsas.
Den elaka qvinnan vann sitt mål. Hon hade hämnats,
såsom hon länge önskat. Öfversten och öfverstinnan
skulle för all deras återstående lifstid bli
olyckliga, då deras enda barn antingen doge eller
blefve svagsint.
Verkningarne röjdes också ganska snart. Den
första som härnäst inträdde i sjukrummet, fann
patienten i konvulsioner och då de häfdes, yrade hon
beständigt. Detta varade i tretton dygn, då dödsengeln
ändtligen afklippte det svaga lifsbandet
och det var det älskade barnets lik, som de
tröstlösa föräldrarne omfamnade.
På läkarnes tillsägelse hade samtliga
sjuksköterskorna, jemte husets hela öfriga personal,
blifvit tagna i förhör och det blef ej svårt att
utröna hvem som varit inne, då konvulsionerna
började. Den fräcka qvinnan gjorde just icke många
omständigheter vid att bekänna hvad hon sagt och
hvarföre. – Hennes enda straff blef att med vrede och
skam bortjagas; ty det fanns ju ingen lagparagraf mot
hvad hon hade gjort; och om der äfven funnits någon,
så hade dock öfversten ej velat hafva den tillämpad.
Ingenting om deras smärta, deras sorg, deras
förtviflan! Sådant låter sig bättre tänkas, än
beskrifvas. – Heldre en liten belysning öfver orsaken
till Edelcronas duell med löjtnant A...
Denne sednare hade, först och främst, på den
omtalta Carlbergsbalen, dansat alldeles för ofta med
Gerda. Sedan hade han, då Edelcrona efteråt förebrått
honom det, kallat henne en liten kokett flicktossa. –
Häröfver hade Edelcrona uppblossat och yttrat ord,
som sårade den andres heder och från gräl öfvergick
det till handgemäng.
Logogryf. |
Hvar rodnande tärna sig önskar mitt hela, |
| Lea. |
| Halmstad, tryckt hos C. E. Gernandt, 1864 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
