- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
203

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Kronobergs Slott af Th. - Hvad är menniskan? af C. J. Ljungström - Utbrottet af Piton-de-Fournaise på ön Réunion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egnades åt den påfliga bullan derom), och ännu icke
börjat behandla tusentals dygdiga qvinnor, som
hade de varit blotta ting, ännu icke slitit dem från
sina hem och sina familjer. I Wexiö lefde en prest,
som hade äktat en jungfru, yngre till åren än han
sjelf var. Han var biskopens kapellan och bodde
med sin hustru på Biskopsberg eller, som det sedan
kallades, Kronoberg. Ylva var en okonstlad qvinna,
som icke älskade eller frågade efter verldens ståt
och prakt; hon tillbragte sin tid lik ett helgon
med att besöka de sjuka och bispringa de behöfvande;
bönderna i trakten älskade och vördade henne. Hon hade
inga barn och behöfde icke heller några, – alla voro
hennes barn, hon deras fromma moder. Vid denna tid
utfärdades den bulla, som gjorde så månget hem öde;
men ehuru den bedröfvade Ylva på hennes sjöomgjordade
holme, kände hon sig för egen del fullkomligt trygg;
i hela stiftet fanns det ingen menniska, som ville
henne illa eller skulle förråda henne, och hennes
dagar förflöto fredligt som alltid. En dag hade
biskopen, beledsagad af sin kapellan, begifvit sig
åstad på en embetsresa i stiftet, och Ylva, ensam
hemma, satt spinnande i tornet vid den blånande sjön,
då hon plötsligen såg en båt nalkas, uppfylld med
väpnade män, och hörde luren ljuda samt inträde i
slottet fordras i Lunda-ärkebiskopens namn. Nu
blef hennes hjerta beklämdt, hon hörde dånet af
jernskodda fötter i torntrappan; de väpnade trädde
in och gjorde sig efter prelatens befallning redo att
från hemmet släpa henne, domfälld såsom bisofverska åt
en prest. Förgäfves ilade hon till fönstret, för att
ropa efter hjelp; männerna grepo henne obarmhertigt
i de långa, ljusa lockarna; men med ett ryck hoppade
hon, lemnande sitt hår i knektens hand, ned i sjön
nedanföre; der föll hon mot en hvass klippkant, –
en röd stråle af blod färgade vattnet ett ögonblick,
– och Ylva var försvunnen för alltid.

Ännu brukar under månljusa nätter Ylva vända
tillbaka, för att besöka sin fordom älskade boning,
och då sitter hon, sörjande öfver dess förödelse,
under den vidtkringskuggande eken. Månen belyser med
smekande strålar den mörkröda ström, som ännu flyter
öfver hennes bleka kind, och om ugglan uppgifver
sitt hemska rop, störtar Ylva upp, likasom utom
sig af skräck, och slår sina armar kring stammen på
hängbjörken i det rasade tornet. Nalkas nu någon
mensklig varelse, så uppger hon ett vildt anskri och
störtar sig ned i det djupa vattnet; man hör hennes
panna åter en gång slå emot klippan, – man hör ett
plaskande ljud, och böljorna sluta sig återigen öfver
henne."

Så lyder berättelsen om Ylva, den sista katolska
presthustrun i Wexiö.

För icke så många år tillbaka gjorde en adlig dame
med ett talrikt sällskap besök i Kronobergs ruiner
och hörde der berättelsen om Ylva. Medan sällskapet
stod bland gruset efter det nedrasade tornet, kom en
nyfiken yngre medlem af detsamma att stöta undan en
stor sten, och derunder fann man nu en lock af fagert
hår, på sina ställen sammangyttrad med torkad blod,
men så fin, så silkeslen, att den aldrig kunnat
sitta på en mans hufvud. Hvarifrån hade den locken
kommit? Hvem hade varit dess egarinna? Alla kommo
öfverens derom, att det var den röfvade lock, som
stadnat i knektens hand, sliten från Ylvas blödande
hufvud.

Th.

*


Hvad är menniskan?

Af C. J. Ljungström.

Säg, vet du hvad menniskan är?
En seglare är hon bland tidens skär,
Der skyhöga vågorna svalla
Och kasta hans julle än hit och än dit,
Der klipporna lura inunder
Att bräcka den bräckliga plankan, som
För nära försåtet af våda kom
I midnattens mörka stunder,
Der, huru man styrer med nit och flit,
Till grund gå dock fartygen alla.

Säg, vet du hvad menniskan är? –
En resande är hon på vägen som bär
Till slutliga hemmet i grafven.
Än vägen är jemn, än backig och brant,
Än svindlande brådjupen möta.
Än slinter man med sin stapplande fot,
Än är der ett hinder som står emot,
Än tusen bestyr till att sköta;
Rätt ofta blir falskt hvad man höll för sant, –
Först sanning blir hinsidan grafven.

Säg, hvet du hvad menniskan är? –
En dimma, som uppgått från hafsdjupet der,
Hvarest forskarn botten ej finner, –
Se’n flyter den fram öfver jordens trakt
Och vattnar plantan i gruset;
Men åskan och stormen bo ock i dess sköt,
Hvarur mången gång deras kraft frambröt, –
Till slut ger den vika för ljuset,
Och klädd uti regnbågens himmelska prakt
Hon upplöst i tårar försvinner.

Säg, vet du hvad menniskan är? –
En blomma på marken, hvarur den sig när
Och skjuter i höjden sin stängel,
Och klär sig i hoppets grönskande blad
Och vaggar så lustigt för vinden,
Och kysses af soltråden eldig och varm,
En lifsåder slår i dess klappande barm,
Och helsan lågar på kinden; –
Men bäst som hon mest lefver lycklig och glad,
Så bryts hon af dödens ängel.

Säg, vet du hvad menniskan är? –
En gäst några stunder på jorden här –
En gnista af eviga ljuset,
Som strömmar från Gudomens väsen alltjemt, –
Ett guldkorn, som skaparens händer
Upptaga en gång utur stoftets graf, –
En perla i verlds-alltets grundlösa haf, –
En fläkt ifrån andarnes länder,
Ett väsen som blifvit för dessa bestämdt,
För himmelska fadershuset.



*


Utbrottet af Piton-de-Fournaise på ön Réunion.



Ön Réunion, (fordom Bourbon) i Indiska Oceanen, öster
om Madagascar, har i alla händelser vulkaniska företeelser
att tacka för sitt ursprung, hvarpå också den mest af lava
samt basalt bestående marken häntyder. Ännu i dag äro utbrott
alldeles icke sällsynta, och sednast i förlidne December ägde ett
betydligt sådant rum. Efter ögonvittnens berättelser skall
denna tilldragelse ha erbjudit ett af de herrligaste skådespel
och uppfyllt åskådarnes sinnen med förvåning och beundran.
En eldström i ordets egentliga bemärkelse störtade från sidorne
af Piton-de-Fournaise och utgjöt sig, efter att ha genomlupit
en sträcka af vid pass två geografiska mil, i hafvet. Sedan
ytan kallnat, bildade sig på strömmen en svart, ojemn, hålig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free