Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det skulle ju då gälla äfven dig",
skrattade Sabina, "du har ju också klädt henne."
"Jag har blott varit handtlangerska. Det stora
hela är ditt verk. Jag vill icke betaga dig din
förtjenst, ty du har ådagalagt en fin och god smak
i anordningarne. Men vår Herre har dock den största;
ty föreställer man sig henne såsom vindögd, harmunt,
rödfnasig eller koppärrig och puckelryggig, då kära
Sabina, hade din möda varit förlorad."
"Du har rätt, Eleonora, tusen gånger rätt. Men så tyst
och allvarsam hon är ... Vill du ej se dig i spegeln,
Margaretha?"
"J sägen ju att jag är bra och behöfver jag då ej
sjelf se på mig."
Långsamma, tunga steg hördes i trappan.
"Min mor kommer."
Margaretha suckade tungt.
Nu steg brudens moder in, klädd i full gala. Hennes
yngsta dotter var ett föryngradt porträtt af henne
sjelf, och hade hon utan tvifvel i sin ungdom varit
en sällspord skönhet. Hennes hållning skulle anstått
en drottning, men något kallt och strängt hvilade
öfver det hela.
"Min mor, min vördade mor, jag ber, att få tala med
er utan vittnen."
De båda fruntimmerna gingo i nästa rum.
"Moder", sade Margaretha, "jag kan icke af eder hand
emottaga sista hedersbevisningen, utan att inför
er aflägga en bekännelse, min vördade moder! För
första gången i sitt lif har Margaretha varit er
olydig. Oaktadt ert förbud har jag i dag sett och
samtalat med min brudgum."
Grefvinnan bleknade.
"O, moder, vredgas icke! Värdigas förlåta er
ångerfulla dotter!"
Med mildare ton än Margaretha väntat, svarade hon:
"Jag är icke förtörnad, men jag är bedröfvad."
"O, moder, var ej det ... hvarföre skall ni vara
det? Har ej Herran makten i sina händer och är icke
Han oberoende af sådant lappri." Det var första gången
Margaretha vågade, att till sin moder så fritt uttala
sin öfvertygelse.
En skugga, om vi så må säga, af en flyktig rodnad
kastade sig öfver den åldriga damens ansigte.
"Hvar har du träffat honom?"
"Det skulle jag ej kunna säga er, utan att förnimma
samvetsförebråelser. Men hvad jag kan försäkra
er är att det skedde utan mitt åtgörande eller,
att jag ej ens visste deraf, förr än jag med honom
stod ansigte mot ansigte. Min moders förbud rann
mig genast i sinnet, men som detta sammanträffande
öfverensstämde med min hemliga önskan, hade jag ej nog
kraft, att aflägsna mig. Men det var för mitt hjerta
ett oemotståndligt behof, att bedja med honom. Dyra
moder, neka mig ej er förlåtelse."
"Jag förlåter dig, min dotter, förlåter dig af allt
hjerta. Du har varit oss ett välsignadt barn."
Med sina stora, men hvita och väl formade händer
tog hon den tunga kronan och fästade densamma på sin
dotters hjessa.
Med en lindrig brytning i rösten, dock utan att
en tår varsnades i hennes stora, allvarliga ögon,
yttrade hon:
"Herrans välsignelse i rikaste mått öfver dig, mitt
barn! Huru svag är ej, i jemförelse med denna, den
moderliga välsignelsen, tag den också, och hör nu
några ord, som både för första och sista gången utgå
från mina läppar: du har alltid varit mitt käraste
barn."
"Denna välsignelse och dessa ord, ehuru oförtjent jag
finner mig vara deraf, betraktar jag som den skönaste
hemgift, den bästa brudgåfva, som jag medför från
mitt föräldrahem."
*
Ryttmästaren Kjell Barnekow och fröken Margaretha
von Ascheberg voro ett sällsynt skönt par.
Det var en högtidlig, rörande anblick när den
sjutioårige fältmarskalken, trädande ut från ett
sidorum, med sin dotter vid handen, öfverlemnade
henne åt hennes brudgum. Hon var det yngsta af sexton
lefvande barn; och det lugn som
hvilade öfver den åldrige faderns panna, den stilla
glädje, som uttryckte sig i hans ögon, vittnade om
hans belåtenhet med dotterns val och om den trygghet
han erfor i hänseende till hennes framtid.
De gamla voro kända för sin uppriktiga gudsdyrkan,
som den tiden utgick från tronen, och utgjorde
familjlifvets skönaste klenod. Det var vackert att
se, huru den gamle krigaren, under fortgången af
vigselakten, med sammanslutna händer och djup andakt
afhörde densamma. En och annan tår föll långsamt utför
den väderbitna, skrynkliga kinden, från hvilken de
tårar, som förr runnit, lätt kunnat räknas.
Ett ståtligt bröllop, som enligt den tidens sed,
räckte i flera dagar. Materiel spis vankades i
öfverflöd. Öltunnorna tappades och korkarne sprungo
oupphörligt ur vinbuteljerna. På den till sitt omfång
ofantliga tårtan, prunkade i granna färger brudparets
sammanbundna initialer. Pukor och fanfarer läto under
dessa högtidsdagar oupphörligt höra sig, så under
måltiderna, som om aftnarne då ungdomen i den tidens
brukliga danser roade sig på det stora salsgolfvets
tiljor. Slutligen skingrades gästerna. Den unge mannen
hemförde sin maka till det präktiga Widsköfle, en af
de många egendomar han ärft efter sin fader.
Den 26 Januari 1691 sammanvigdes Kjell Barnekow
och Margaretha von Ascheberg, och aldrig har någon
brud med uppriktigare föresatser och allvarligare
uppfattning af sina pligter, ingått ett äkta förbund.
*
"I nöd och lust" förband sig för lifstiden Margaretha
von Ascheberg till sin make, och fattades henne icke
tillfälle att under sitt äktenskap pröfva styrkan af
sin trohet och kärlek.
Att under hennes långa lefnad
följa henne år ifrån år, medgifva icke hvarken tid
eller rum. Det är blott en och annan episod af de
olika afdelningarne af hennes lif, som vi våga göra
till föremål för en anspråkslös pennteckning.
Barnekow var ung, var krigare. Ehuru han inom det
herrliga landskap, der han var född, egde ett stort
fält för sin verksamhet, eldades han dock af ett
oemotståndligt begär, att vinna insigter, skicklighet
och öfning i det yrke, åt hvilket han, såsom de flesta
söner af Sveriges högadel i den tiden ifrån sin första
ungdom, egnat sig. För närvarande hade landet fred
och behöfde således icke anlita sina unga stridsmäns
tapperhet; men flera än en af dem såg med vämjelse
svärdet hänga orördt öfver sängen. Man ville pröfva
klingans egg, och till följe deraf antog man tjenst
i främmande länders krigshärar.
Första åren af sitt äktenskap lefde hon,
som vanligtvis alla nygifta, i förgården till
paradiset. Tvänne år efter deras förening en ljuflig
majdag skänkte honom Margaretha en son; fadersglädjen,
som gaf en ny strålglans åt hans vackra ansigte,
fördunklades någon gång af en undertryckt oro.
En afton satt Margaretha ensam vid sitt barns vagga,
sjungande en visa, hvars melodi och ord den unga
modern sjelf diktat. Fönstret var öppet. Näktergalen
instämde i Margarethas sång; en frisk luft strömmade
in i rummet. Hon bar ännu sorgdrägt efter sin
vördnadsvärde far, som för ett år sedan aflidit;
denna drägt förhöjde hennes fägring.
Gossen hade slumrat vid sin moders toner och med ett
himmelskt leende betraktade hon sin förstfödde son,
som blott trenne veckor vistats i denna verld.
Det gick i det yttre rummet; på hans steg kunde hon
aldrig misstaga sig; knappast hann hon lyfta upp sin
blick förr än den tretioårige maken och fadern stod
framför henne.
"Du har skickat bort amman?"
"Hon bad, att få gå ut ett par timmar."
Sättande sig bredvid henne tryckte han henne i sina armar.
"Snart måste vi skiljas. Jag har, som du vet, ingått
i holländsk krigstjenst och blifvit utnämnd till chef
för ett regemente i engelsk sold."
"Det är ju icke annat", svarade hon lungt, än
det du sjelf eftersträfvat."
"Det är sannt och jag vill för ingen del förändra
hvad som skett. Jag önskar blott, att det vore så
nära, att fartyget redan lupit ur hamnen. Huru svag
är jag icke; jag bäfvar för skiljsmessan."
"Skiljsmessa", smålog hon, "jag har aldrig tänkt på
någon skiljsmessa. Min syster Nora tar vår son i sin
värd. Han kan ej säkrare vara, än i hennes och Guds
beskydd."
Med en känsla af outsäglig tacksamhet
tryckte Kjell Barnekow sin unga maka till sitt
bröst och en lång, innerlig omfamning beseglade denna
öfverenskommelse. (Forts. s. 216.)
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0215.html
