Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noggrannt återvände hon alltid före de timmar, då hennes
man brukade infinna sig i hemmet. Hans beqvämlighet
och trefnad togo i första rummet hennes tankar i
anspråk.
Då hon återvände till fäderneslandet började
ekonomiska svårigheter att störa de båda makarnas
lugn. Hennes man, som saknade all affärsvana, visste
blott att, då bekymren stodo för dörren, öfverlemna
sig åt en häftig oro, utan förmåga att uttänka något
medel till deras öfvervinnande. Han hade äfven i detta
hänseende funnit i sin maka en stödjande vän och en
klok rådgifverska. Hon gjorde många besparingar och
inskränkningar för sig och sina barn, på det att han
aldrig skulle behöfva afstå från sina lefnadsvanor
och de små njutningar, som göra ett behagligt afbrott
i hvardagslifvets prosa.
Barnekow hade en massa af fastigheter, hvilka han dels
ärft, dels oförsigtigt tillhandlat sig, men han var
tillika mycket tryckt af skulder och hans affärer
högst invecklade.
Som bekant är, blef Carl XII vid början af sin
regering anfallen af trenne fiendtliga makter. I de
första dagarne af Augusti hade han afslutat en med
Danmark ärorik fred, då nya hotelser snart skulle
möta honom.
För att icke vistas allt för långt från
krigsskådeplatsen, hade grefvinnan Barnekow under
sommarens lopp uppehållit sig på en af sin mans många
egendomar, Rosendal, i trakten af Helsingborg. Nämnde
år, den 30 April, hade hennes yngsta dotter gjort
sitt inträde i verlden. Det var en oändligt vacker
sommar. Egendomen låg så täckt och fridfullt belägen
i en skogslund. I fulla drag njöt Margaretha af
årstidens behag; nu sjelf fullkomligt frisk, omgifven
af sina fyra lefvande barn, – (en son, helt späd,
hade aflidit) – hade hon icke under lång tid känt sig
så glad och upprymd. Endast en stark oöfvervinnelig
längtan efter hennes man, som med utmärkelse deltagit
i det nyss afslutade danska kriget, lät henne stundom
förlora sitt lynnes jemnvigt.
En lördagsafton, då hon just var i begrepp att med
sig hålla en sträng sjelfpröfning, kom den sexårige
lille Christian hastigt inspringande till sin moder.
"Söta mor, söta mor! Söta far kommer!"
Margaretha gick ut på gårdsplanen.
"Stanna!" befallde öfverste Barnekow sin kusk.
Slående upp vagnsdörren kastade han sig ur vagnen,
slutande sin maka i sina armar.
Tryckt intill hans hjerta, sade hon med låg,
vibrerande stämma:
"Hvad jag längtat ... ja, sällan har jag längtat
så. Gudskelof att jag har dig frisk och sund
tillbaka."
Arm i arm, åtföljda af hela barnskaran, gingo makarne
in i boningshuset.
Sedan fadren jollrat med sina små, tillåtit dem
undersöka innehållet af sina fickor, samt gjort
bekantskap med den sistfödda, tog han åter igen sin
hustrus arm och satte sig med henne i en skuggrik
berså i den ena af de båda trädgårdarne, som omgåfvo
herregården. Nu först förmärkte hon ett uttryck af
melankoli i hans sköna, svärmiska ögon; hon visste
att detta uttryck hade vanligtvis föga eller intet
att betyda och gjorde således hvarken högt eller inom
sig någon anmärkning.
"Ryssland har förklarat Sverige krig och vid början
af hösten är svenska arméen färdig till uppbrott."
Utan att förändra min, tog hon af sitt finger den
ring, som hon på sin bröllopsdag före vigseln fått
af sin brudgum. Förande ringen emot hans ögon, vände
hon den så, att inskriften blef synlig.
Skämtande sade han:
"Jag undrar om någon qvinna i Svea land så ofta
erinrar sig sina vigsel-löften."
"Illa om ej så vore", svarade Margaretha. "Jag följer
dig äfven nu, ja, till och med vore det emot din
vilja. Väl sannt, att jag, då jag 1694 gaf mig ut
på långtåg hade blott ett barn; nu har jag fyra, men
syster Nora lefver och hon vägrar icke, det vet jag,
att äfven nu taga dem i sin vård,"
"Jag gör icke motstånd", svarade han med en varm
kyss. "Kunglig Majestät", fortfor han, "har åt
mig anförtrott en hederspost. Du känner, att ett
regemente, som går
och gäller under namn af "prestdragonerna", emedan det
blifvit uppsatt af skånska presterskapet, finnes till;
han har åt mig öfverlemnat detsamma, med vilkor att
jag å min sida skulle förbinda mig, att komplettera
det med 211, till häst och mundering fullt rustade
män ..."
"Och detta har du gått in på?"
"Icke anstod det mig att neka min konung hvad han af
mig begärde."
Nu förstod Margaretha, att det var denna opåräknade
utgift, som bekymrade honom. Som en elektrisk ström
spred hans oro sig äfven till hennes bröst. Att möta
honom med en förebråelse i hänseende till detta,
enligt hennes tanke, förhastade steg, var oförenligt
med hennes karakter. Löftet var gifvet; det måste
infrias.
"Jag har", yttrade hon, "åtskilliga smycken, hvilka
jag dels fick af dig som fästmö, dels som gift,
äfven flera nipper, som jag både fått af och ärft
efter min mor ... allt detta är ditt."
"Min högsinnade Margaretha förnekar sig aldrig. Men
för närvarande vill jag ej begagna mig af ditt
ädelmodiga anbud och hoppas jag kunna reda mig det
förutan; men den dag torde nog komma, då jag nödgas
begagna mig af dina dyrbarheter."
Efter en paus fortsatte han:
"Det är således ditt fulla allvar, att följa mig till Liffland?"
"Ja, endast död eller sjukdom skulle kunna hindra
mig derifrån."
"Så följ mig då i Guds namn, du trogna qvinna!"
Det återstående af aftonen tillbringade de tillsammans
med sina barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
