Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läggande sina händer på ryggen återtog han:
"Sådant der, fru grefvinna, är under er värdighet att
bevisa en man, vore denne man än eder konung. Farväl;
Gud återskänke er, mig, arméen och fäderneslandet,
eder make frisk och sund, och hoppas jag att Herran
hör våra gemensamma böner.
*
En dag sade Barnekow till sin maka:
"Blott jag finge bestiga gränsen af mitt älskade
Skåne och se mina barn, blefve jag frisk igen –
och skall jag dö, vill jag dö der."
"En så lång sjöresa denna årstid och så svag, som du är ..."
"Det blefve besvärligt för dig."
"Tala aldrig om mig, men låt oss fråga din doktor."
Barnekow hade lemnat sängen och sade sig vara
betydligt bättre."
Några dagar sednare rådfrågades doktorn.
"Om ni tilltror er äga styrka, fru grefvinna, att
med en så svag och sjuk person företaga, helst denna
årstid, en så högst besvärlig sjöresa tillstyrker
jag den – han kan dö af hemlängtan ..."
"Men", invände hon, "han kan ock dö under sjöresan."
"Möjligt."
Hon teg en lång stund. Slutligen sade hon:
"Det må bära eller brista, men jag trotsar allt,
för att gå hans önskan till mötes."
Något af det guld, som Carl XII förärat henne, var
qvar, men sedan dess hade hon haft många utgifter. De
dyrbarheter hon en gång erbjudit sin man hade hon
ännu ej föryttrat. Större delen af dessa nipper
hade hennes syster tagit i sitt förvar, en tjock
präktig guldkedja, jemte ett par med rosenstenar
infattade örhängen hade hon tagit med sig, i händelse
af uppkommande oundvikliga behof. Både kedjan och
örhängena försålde hon till en i Narwa boende rik
dam, och en af de sista novemberdagarne gick hon med
sin sjuke make ombord på ett till Calmar destineradt
fartyg.
*
Den 18 December 1700 landade vid Calmar redd ett
från Finland kommet fartyg med tvänne passagerare, en
man och en qvinna af högre börd. Han liknade snarare
skuggan af en menniska, än en menniska med kött och
blod.
Med bedjande blickar och några silfvermynt
i sin hand vände sig hans följeslagerska till
besättningen. Tvänne karlar buro honom från fartyget
i en båt och rodde de båda makarne i land. En
vagn anskaffades, som förde dem till stadens
gästgifvargård.
Knappast hade mannen intagit sin bädd förr än han
profetiskt yttrade:
"Sverige fick jag se ... men min födelsebygd och mina
barn får jag aldrig se – på jorden."
"Du talar så raskt."
"Vet du icke att lågan alltid flammar upp, kort
innan utslocknandet ... Men innan dess måste jag
tala ..."
"Säg först", afbröt ångestfullt Margaretha, "om du
skiljes hädan i förtröstan på Guds barmhertighet."
"Ja, på hans barmhertighet ... Gerna hade jag velat
lefva ... ack, jag har så mycket, som håller mig qvar."
"Men du är nöjd med Guds vilja?"
"Ske hans vilja!"
"Regementet, mitt regemente."
"Hvad menar du dermed?"
"Att min maka skall ... fylla de förbindelser jag
iklädt mig. Om du ger mig detta löfte, förljufvar du
min sista timme."
"Om jag kan ... och jag lofvar, att göra allt,
för att kunna det."
"Våra barn."
"Dem skall jag försöka uppfostra i tukt och Herrans
förmaning, samt tala om för dem huru kär jag höll
deras fader och lära dem älska och vörda hans minne."
Det kostade ej Margaretha ringa ansträngning, att
med sin vanliga röst uttala dessa ord.
"Ja, helsa dem, de älskade söta barnen! Och hvar gång
de äro frestade att begå något fel, så säg dem att
jag i mina sista stunder, jag, deras fader, ber dem
genom dig, deras moder, akta sig för synd, akta sig
för olydnad emot Gud och menniskor. Och nu farväl,
du min oförlikneliga maka ... ditt löfte höll du
... du har älskat mig i lust och nöd ... Sjung
... för mig ... jag vill dö ... vid din sång."
Lutande sig öfver honom tryckte hon sina varma läppar
till hans kalla mun, hviskande:
"Jag ville ... men jag kan ej."
"Ännu en kyss ... ännu en ..."
Och var det som om, med hennes sista kyss, hans ande
flytt från jorden.
"Det är förbi!" utropade hon, famnande ett lik. Men
derefter gled hon ned vid sängen då hon föll på sina
knä’n.
Ett lätt buller kom henne att vända sig om.
Nu först infann sig den tillkallade läkaren.
"För sent, för sent!" utropade hon, "nu behöfver jag
er ej."
"Jo, kanske mera nu än förut ... ni behöfver stöd."
"Mitt stöd är der", hon höjde handen mot himmelen.
"Men ni är ensam i en främmande stad ... ensam med
ett lik ... mycket måste uträttas ..."
"Ack ja, sköt om det jordiska och tag hvad jag har
... och lemna mig allena med honom och – Gud",
tillade hon med en sönderslitande ton, räckande
läkaren sin lilla kassa. Och nu, sedan främlingen
aflägsnat sig, utbrast hon:
"Herre, Herre har du förskjutit mig?"
*
En mörk vinterqväll i slutet af December satt
grefvinnan Makeléer på det inom hus upplysta, men
ödsliga Vidsköfle, en af den aflidnes ståtligaste
egendomar.
Omgifven af sina små sorgklädda systerbarn svarade hon
tankspridt på deras oskuldsfulla frågor om döden,
grafven och den bortgångne fadern. Hennes svar
öfverröstades af en ankommande vagn.
Hon skyndade att emottaga sin sörjande syster, som,
beledsagad af sin svåger, general Makeléer, hvilken i
Calmar hemtat sin svägerska, nu anlände till det hem,
der hon tillbringat de första lyckliga åren af sitt
äktenskap.
Vid åsynen af sina barn, det yngsta på ammans arm,
fällde hon de första tårar, hvilka sedan hennes mans
frånfälle runnit öfver hennes kinder.
De trenne äldsta trängde sig omkring henne.
"Pappa död ... far död ... pappa död", ropade de
om hvarandra.
"Ja, han är död", svarade hon bittert gråtande.
"Vi få ej se honom?" frågade Christian som, lindande
sina armar kring hennes hals, gret med henne.
"J fån se hans svarta kista, der han ligger och
sofver så godt. Han bad mig helsa eder, och bad er,
att hvar gång ni frestas göra Gud emot, minnas, att
han genom mig bedt eder akta er för allt som är ondt
och syndigt."
Christian tog sin bror och syster i hvardera handen.
"Aldrig skola vi glömma detta."
"Aldrig, aldrig", svarade hans små syskon.
*
Ett halft år sednare, och den djupa sorgdrägten var
enda synliga tecknet till en förlust öfver hvilken
hennes hjerta ännu fällde tårar. De som dömde efter
skenet föreställde sig, att grefvinnan Barnekow dränkt
sin sorg i glömskans flod. Flera skånska ädlingar
inväntade med otålighet enkårets slut. Men hade de
haft ens det aflägsnaste begrepp om hennes verkliga
sinnesstämning, skulle deras förhoppningar sjunkit
i samma ögonblick de uppstigit.
Vi sågo henne sist i det ögonblick då hon efter en
längre bortovaro återvände till sina barn, ej förande
annat med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0224.html
