Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frånvaro, både dem och hennes hus, kärleksfullt vårdande
allt. Någon gång erfor hon en farhåga, att hon i och
för de utgifter, som regementets underhåll föranledde,
skulle bereda dem en bekymmersam framtid. Hon
afyttrade sitt guld, sina juveler, allt öfverflödigt
silfver, klädande sig lika enkelt som fruarne af den
tidens medelklass.
Enkeåret var slut. Friare infunno sig både muntligen
och skriftligen i legio. Alla affärdade hon med korgar
i händerna, hvilka dock höfligt och aktningsfullt
lemnades. En af de ifrigaste och som Margaretha mest
värderade, var öfverstelöjtnant Buchwaldt.
"Men fru grefvinna", sporde han henne, "är ni då
otillgänglig för alla ömmare känslor?"
"Nej", och en blixt tände sig i hennes stora ögon,
"jag eger en djup känsla som öfverlefver döden."
"Ni skulle vara fästad vid en annan ...?"
"Jag har en gång älskat och varit älskad, och blir
honom lika trogen efter döden, som jag var det i lifvet."
"Och ni", återtog han förvånad, "ni har verkligen
sörjt er make?"
"Jag har icke sörjt honom, ty jag sörjer honom än,
och sörjer honom så länge jag lefver."
"Man har trott motsatsen."
Ert leende drog sig kring hennes mun.
"Derföre, att jag icke gjort mig till ett skådespel
för allmänheten."
"Nu, fru grefvinna, förstår jag er och skall ej
besvära er."
Vördnadsfullt kysste han hennes hand, tilläggande:
"Men jag glömmer er aldrig."
*
Sommaren 1702 skiljde sig Margaretha från det
på hennes och hennes mans bekostnad väl rustade
regementet i fullkomligt godt stånd.
Då hon i staden Christianstad aflemnade detsamma satt
hon, jemte mönsterherren, sjelf vid mösterbordet.
Öfverstelöjtnanten baron Buchwaldt utnämndes till
dess chef och skulle öfverföra regementet till
Liffland. Alla officerarne blefvo af henne inbjudna
till en splendid middag, den första hon som enka
tillställde.
Mönsterherren föreslog hennes skål i följande ord:
"I botten tömma vi våra glas för den ädla frus
välgång, hvilken icke allenast i det landskap,
hvars prydnad hon är, utan äfven i hela vårt kära
fädernesland, icke äger sin like. Med en klokhet,
ett mod och en sinnesnärvaro, som mången man skulle
afundas, förenar hon alla de dygder, som vi män så
högt värdera hos det kön, som vi orättvist kalla det
svagare."
"Herr general! ännu, Gudi lof, har icke egenkärleken
till den grad förvillat mig, att jag ej vet, att jag
är fullkomligt oförtjent af det loford, hvilket ni nu
behagat slösa på mig. Det för en qvinna ovanliga värf,
som jag åtagit mig, har varit för att uppfylla ett
till min aflidne man gifvet löfte och måste endast
betraktas såsom en gärd åt hans minne. Det regemente,
som var honom kärt, har äfven varit det för mig,
och skiljes jag ej vid detsamma utan många varma
önskningar för dess framgång och ära."
Intet öga var tårlöst. I varma, hjertliga ord tackade
henne öfverste Buchwaldt, i regementets namn, för de
år hon varit dess beskyddarinna. Mer än en af de här
församlade förvarade i tacksamt minne flera eller
färre af henne åtnjutna välgerningar.
Löjtnant Stjernvall anhöll om några minuters enskildt
samtal.
"Jag tror på Gud och den han sändt, och är lycklig
genom denna tro. Jag är lycklig i min husliga
krets. Er har jag att tacka för allt."
Hon lät utdela bröd och penningar bland manskapet
samt gjorde sig personligen underrättad om flera af
de familjers ekonomiska ställning, hvilka nu sågo
sig öfvergifna och ensamma i sina hyddor.
*
En mörk och stormig novemberqväll 1708 anlände
Margaretha, stadd på återresa från Wenersborg, till
en gästgifvaregård, belägen på Halländska gränsen. En liten
svartklädd flicka följde henne. Hon och hennes lilla
sällskap stego in i en mörk, otreflig stuga. Genast
fick hon sig ett litet rum anvisadt.
Barnet började gråta.
"Ack, moster, hvad här är ohyggligt kallt. Här saknar
jag söta far mycket mer än hemma."
"I morgon bittida resa vi; då kommer du i stora,
höga rum och får fyra kusiner att leka med."
Margaretha befallde att man skulle göra upp eld,
gaf flickan qvällsvard och lade henne i den för henne
sjelf tillredda sängen.
"Ack, hvad det var godt. Jag är så trött, så trött!"
"Hvad brukar Marianne göra innan hon somnar?"
"Läsa mina böner."
Hon sammanknäppte sina små händer, läste "Fader vår"
och "Välsignelsen" samt sjönk derefter i en djup
sömn. Tankfull satte sig Margaretha framför den
snart utbrunna brasan. Nästan omedvetet fixerade
hon de figurer, som eldglöderna bildade. Hennes
kroppsliga gestalt var här, men hennes hjerta och
hennes tankar i sorghuset, som hon lemnat. Hon
kom från sin älskade syster, baronessan Makeléer,
som nyss blifvit enka. Hennes svåger hade under de
sednare femton åren varit landshöfding i Elfsborgs
län. Margaretha hade erbjudit sig, att som eget barn
uppfostra den yngsta flickan.
"Nog har jag bröd för dem alla", hade systern svarat,
"men jag sörjer mest för min vanmakt att rätt fostra
dem; du har i detta, som allt annat, större förmåga,
än jag. Tag henne då och uppfostra henne till en lika
förträfflig qvinna, som du sjelf är."
Nu erinrade sig Margaretha systerns ord, sägande vid
sig sjelf:
"Ack, hon känner mig ej, men jag skall göra så godt
jag kan. Hon har många gånger tagit sig an mina små,
när jag icke sjelf kunnat vårda dem. Nu är jag i
tillfälle, om ej att gälda min skuld, åtminstone visa
min tacksamhet med annat än ord."
Följande dagen reste hon med sin lilla skyddsling,
hvilken med jubelrop emottogs af sina kusiner.
Som det endast är episoder ur Margaretha Aschebergs
lefnad, som vi lofvat våra läsare, torde det tillåtas
oss att förbigå en tidrymd af tjugofyra år.
Först en hastig återblick på husets och hennes egen
ställning, då hon år 1700 blef enka med fyra små
barn. Hafvande förbundit sig, att underhålla ett
kavalleri-regemente, mottog hon tillika ytterst
vidlyftiga och intrasslade affärer, häftande för
en betydlig skuld. Oaktadt den massa af fastigheter
som tillföll henne saknade hon ofta penningar till
betäckande af oundvikliga utgifter. Stora åkerfält
lågo i linda, slottslika byggnader hotade att falla
i ruiner, krediten klen, hennes egendomar spridda i
olika länder, i Danmark, i Tyskland, i Sverige. Med
ett ord, sorg och saknad i hjertat, samt hufvudet
uppfyldt af bekymmer, gestaltade i olika former.
Låtom oss nu 1724 taga förhållandena i betraktande.
Den 1 Augusti förenämnde år aflägga vi
ett kort morgonbesök i grefvinnan Barnekows
sängkammare. Klockan hade nyss slagit 6. Husets
herrskarinna, redan klädd i sin, af grått fint
kamlott, enkla hvardagsdrägt, låg försänkt i bön; hon
knäböjde vid sin soffa. Och huru bad hon i dag? Hon
bad icke, hon blott tackade: "Allsmäktige Gud,
mitt hjerta är fullt af lof och tacksägelser. Öfver
förväntan, har du välsignat mina bemödanden. Mina ord,
för att för Dig uttrycka min varma tacksamhet äro
lika fattiga, som jag sjelf för tjugofyra år sedan
var fattig på glädje. Skulderna äro godtgjorda och
jag är nu i tillfälle att skifta arf emellan mina
barn. De äro friska till kropp och själ och utgöra
mitt hjertas förnöjelse. Ja, Herren vare pris nu och
i all evighet."
Hon tystnade, bibehöll ännu en stund sin inför Gud
ödmjuka ställning, slutligen steg hon upp och gick
till sin skrifpulpet, hvars klaff var uppslagen;
fyra eller fem penninghögar lågo på densamma. Hvar
och en af dessa inlade hon i kuverter med präntade
utanskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0226.html
