Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Några episoder ur Margaretha von Aschebergs lif af Pilgrimen (Forts. fr. sid. 213) - Charader - Rebus - Upplösning (från föreg. n:r)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Invid borgstugan egde hon ett rum, der hon vistades
flera timmar om dagen, för att vara i tillfälle vaka öfver
husfolkets förhållande.
Sköna tempel upprestes på hennes bekostnad och hvad
som var ännu välsignelserikare, skolor och försörjningsanstalter
inrättade hon med lyckliga resultater.
När Ulrika Eleonora och dess gemål, Fredrik I, 1722
besökte grefvinnan Barnekow, bemötte hon dem med den
formliga vördnad, som enligt ett vedertaget bruk tillkom ett
furstligt par, men ingen rörelse af glädje eller stolthet erfor hon
i sin själ. Med hennes sinne kunde hon ej akta, vore det
en drottning, en furste eller en tiggare, som nemligen eller
uppenbarligen öfverträdde, så den verldsliga som gudomliga lagen.
Lefvande under en tid då en skarp ståndsskillnad utgjorde
en af de mörkaste trådarne i samhällets väfnad, glömde hon
aldrig, att den mästare, hvars lärjunge hon hela sitt lif varit,
hämtade från de minst ansedda och ringaste klasserna sina
följeslagare.
I verldsligt afseende räknade hon sin äldste sons giftermål
för en af sina största fröjder. Han förenade sitt öde
med fröken Eva Charlotta Stenbock, en dotter till en af hennes
samtida, fältmarskalken Magnus Stenbock, odödlig i våra
häfder genom sina segrar och sina olyckor.
När hennes lefnadssol slutligen lutade till nedgång
hastade de kära barnen till hennes dödsläger.
Med lugn och förtröstan emotsåg hon sitt slut här på
jorden, för att i evigheten börja ett nytt lif. Kort före den
sista timmans inbrytande tog hon ett ömt afsked af de sina.
"Mycken hugnad", yttrade hon, "har Herran beskärt mig
under min långa lefnad. Men tillika har jag haft nog af
vedermöda, för att med glädje motse min förlossning. Många
kära lemnar jag qvar, men den käraste väntar mig dock i
min faders hus. De enda smycken jag under de sista femtio
åren af mitt lif begagnat, delar jag emellan eder mina fyra
barn. Kedjan och medaljongen tillfaller min dotter Malla,
Brita får min förlofningsring, du, min förstfödde, min Christian,
erhåller den ring, som din fader före vår vigsel skänkte mig
och du, Rutger, min rätta vigselring. Misstycken icke, Brita
och Rutger att j på sätt och vis fån minst. Dock äfven
dessa ringar, som eder moder burit 63 år, hafva varit henne
outsägligt kära, och tviflen icke, att j alla fyra, i min kärlek
hafven lika del. Frukten Gud, misströsten aldrig, huru
mörkt det än stundom synes eder, älsken bröderna och
uppfostren edra barn till nyttiga och goda menniskor och arfvingar
till Guds rike. Farväl j alla tills det stora mötet inför
Lambsens thron. Nu vill jag tala med min Gud."
Den 10 Oktober 1753 flydde hennes ande till sitt egentliga
hemland. Ljuf måtte hvilan vara efter en så lång och
väl använd arbetsdag. Hon hade icke, som så mången annan,
skäl att klaga öfver ett i fåfänga och sysslolöshet förspildt lif.
Loftalare och skalder tände sina rökoffer på hennes graf.
Äfven den barnsliga kärleken ristade sin minnesruna på
farmoderns lägerstad. Nödens barn egnade henne de uppriktigaste
tårar och ibland hennes underhafvande lefde hennes
minne i välsignelse.
I en skicklig romanförfattares hand hade Margaretha von
Aschebergs lefnad gifvit stoff till en underhållande och
fängslande novell.
Vi hafva endast samlat några spridda drag, sammanknutna
till en enkel krans, i hvilken diktens rosor sparsamt blifvit
använda, och som vi med vördnad och rörelse nedlägga på
den längesedan tillslutna griften.
Charader. |
| 11. |
Till mången sofvande mitt första sägas plär |
| 12. |
Mitt första är af mångahanda art; |
 |
| 7. |
| Halmstad, tryckt hos C. E. Gernandt, 1864. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
