Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen VII. af Th.
- Skorp-Gumman af Richard Gustafson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förrän han varseblef, att det icke var Dalkarlar,
som nalkades. Dalahären hade af Danskarne blifvit
öfverfallen vid Rotebro; den hade blifvit skingrad,
och dess baner hade fallit i fiendens händer. Sturen
skyndade tillbaka, Danskarne trängde på, och för herr
Sten blef slutligen ingenting annat öfrigt, än att
från bron, der häri såg förrädare lura på sig, med
sin goda häst kasta sig i strömmen, hvilken djuret
lyckligen simmade öfver, så att riddaren kunde komma
in i borgen.
Led vid förräderiet, uppgaf Herr Sten nu Stockholm
åt konungen, och när denne, som vid intåget
visade sig glad och upprymd, skämtsamt tillsporde
riksföreståndaren, om han hade allt väl tillredt med
mat och öl, svarade den sistnämnde,
visande på de bakom konungen stående biskoparne:
"Spörj dessa, de hafva detta sjelfva bakat och bryggt,
och Eders Nåde torde de göra sammalunda, komma de
sig något före." – Och de gjorde det också, både nu
och framdeles, såsom vi snart skola finna.
Herr Sten afträdde från riksföreståndareskapet
såsom länsherre öfver Finnland, Nyköping, Färingsön,
Svartsjö, Rekarne och Götalahed i Westergötland;
men Dalamännen ville icke åtnöjas med hvad som skett,
och först när han lofvat dem att tillika vilja blifva
höfvidsman öfver Westmanland och Dalarne, afstodo de
från beslutet att för honom strida och dö.
Th.
*
Skorp-Gumman. |
| Berättelse af Richard Gustafson. |
Sommaren 1862 vistades jag i Stockholm och hade för
princip att hvarje morgon företaga en promenad utom
någon af stadens tullar, för att höra fågelsång och
inandas den rena friska landtluften. Omgifningarne
utom Norrtull gaf jag företrädet, hvarför jag också
oftast vandrade åt det hållet.
Jag trodde i början, att jag var ensam om denna
ihärdiga promenad-mani, men en vacker morgon mötte
jag utanför tullen en af mina intimaste vänner,
doktor H., en glad och treflig sällskapsmenniska, ja,
ett verkligt lejon, af alla eftersökt och uppburen
för sina talanger.
"Hvarifrån kommer du?" sporde jag.
"Från min vanliga morgonpromenad", svarade doktorn
småleende och fortsatte sin väg.
Nästa morgon vandrade jag samma väg, och hvem upphann
jag på Norrtullsgatan om icke doktor H. Vi följdes åt
till Haga grindar; jag proponerade en tur till Haga,
hvilket han afslog, under förevändning att han hade
en uträttning åt annat håll.
"Nå, så följer jag med dig", yttrade jag.
"Nej tack, min vän, dit går jag helst ensam."
"Aha, ett rendez-vous så tidigt!" skämtade jag och
ställde min väg inåt Haga park, hvaremot doktorn vek
af in på Solnavägen.
Inkommen innanför grindarne fattade jag posto
bakom grindstugan, i akt och mening att på långt
håll följa doktorn för att utforska rätta arten
af den uträttning, som han ville hålla så hemlig;
jag vågade knappt titta fram, ty han såg sig ofta
om, liksom ville han försäkra sig om att jag icke
följde honom. Då han trodde att jag var långt borta,
vände han skyndsamt tillbaka och försvann innanför
kyrkogårdsgrinden.
"Ett rendez-vous på kyrkogården är väl icke möjligt",
tänkte jag och gick försigtigt efter. Inkommen
på kyrkogården såg jag doktorn vika af på en af
sidogångarne; jag följde staketet åt, för att se hvar
han skulle hamna. Han stannade framför en vacker
familjgraf, omgifven af ett gjutet jernstaket,
hvars grind han öppnade och steg innanför hägnaden.
Sedan han med största noggrannhet ordnat några
på gräsvallen liggande kransar, framtog han en
bukett friska blommor, dem han dolt under sin
vida sommarkappa, och lade dem på grafven bredvid
kransarne, hvarpå han satte sig på ett inom hägnaden
befintligt säte.
"Ett sorgligt rendez-vous", tänkte jag, "hvem kan
hvila der under kullen? Någon af hans föräldrar kan
det icke vara, ty han har ju sagt mig att han föddes i
Wermland, der hans föräldrar dogo under hans barndom;
kanhända är det en brud, som döden röfvat ifrån honom.
Jag ångrade nu att jag hade följt honom, och tyckte
rigtigt att jag profanerade hans stilla sorg med min
otillbörliga nyfikenhet.
Jag beslöt att vända om och smyga mig derifrån; men
prasslet af en torr gren, på hvilken jag trampade,
förmådde honom att blicka åt det håll, der jag stod
med blygselns rodnad på min panna.
Då han varseblef mig, steg han upp och ett moln af
ovilja fördystrade några ögonblick hans anletsdrag,
men molnet försvann, då jag gick fram till honom och
räckte honom handen.
"Förlåt!" yttrade jag, "men huru kunde jag väl tro
att den gladaste bland de glada skulle ha uträttningar
af så allvarlig beskaffenhet.
"Döm aldrig menniskor efter ytan", svarade han,
"saknaden och sorgen bo ofta under en sorglös mask,
och den rätta tacksamheten har alltid nog af sitt
eget erkännande; men eftersom du nu känner mina
uträttningar, så vill jag äfven förtro dig hvem
jag här hembär en saknadens tår. Säg, hvem tror du
hvilar under torfvan här?"
"En kär, en älskad qvinna", svarade jag och blickade
deltagande in i hans ögon.
"Ja, du har rätt, en älskad qvinna! en ängel! fastän
åren skrynklat hennes panna och hvitnat hennes hjessa, innan
hon första gången uppenbarade sig för mig. Sitt ner bredvid
mig, så vill jag i korthet förtälja hvem hon var och hvad jag
har henne att tacka för.
Mina föräldrar dogo när jag var nio år gammal,
hvarefter jag kom i lära hos en farbror, som var
handtverkare i Södertelje, den enda menniska som
ville räkna skyldskap med den fader- och moderlöse
gossen; men min farbror var en hård och sträng man,
ofta slog han mig för de ringaste förseelser och tog
alltid från mig de böcker jag förskaffade mig, för
att på lediga stunder tillfredsställa min vetgirighet,
"ty", sade han, "en arbetare har nog af sitt arbete
och behöfver ingen annan lärdom, än att rätt kunna
bruka hand och arm", hvarpå han strängt förbjöd mig
att vidare sysselsätta mig med att läsa.
Några veckor afhöll mig rädslan derifrån; men min
vetgirighet segrade, och en afton öfverraskade
mig min farbror, då jag återigen satt med boken i
hand. En onaturligt hård aga blef följden, och den
hårda behandlingen fördref under påföljande natten
sömnen från mina tårfyllda ögon; då uppvaknade hos
mig tanken på flykt. Jag hade hört omtalas hur lätt
det var att i Stockholm förtjena sitt bröd, och jag
beslöt att begifva mig dit.
Tidigt om morgonen begaf jag mig i väg, utan att äga
en skilling på fickan, och på eftermiddagen ankom jag
hungrig och trött till hufvudstaden. Irrande omkring
på gatorna glömde jag hungern, för att betrakta den
mängd nya föremål, som här visade sig för mig likt
en lefvande panorama; allt tycktes mig likt en saga,
som jag läst; men emot qvällen återkom hungern och
tanken på hvar jag skulle tillbringa natten.
Under mitt kringirrande hade jag kommit ända upp till
Johannis kyrkogård; dit gick jag in, för att hvila
mig en stund. Inkommen, fästades min uppmärksamhet
på ett litet hvitt kors, straxt innanför porten;
jag gick dit och läste: "Här hvilar Carl Axel, nio
år gammal", och på baksidan af korset stod:
"Sörj ej moder, ty hos Gud
Är jag nu bland himlens änglaskara;
Klädd i snöhvit oskuldsskrud
Skall jag dig en gång till mötes vara."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0231.html
