Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Falu Grufva af Th. - Marabutens lejon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu under glas och ram förvaras vid grufvan, heter
det, att dessa privilegier blifvit vederbörande
förunnade, emedan de äldre brefven och privilegierna
"voro komne i vangömmo". Dessa privilegier bekräftades
sedan af Erik XIII och vidare af nästan alla
Sveriges regenter. Man har trott, att den mäktiga
folkungaätten i början af 13:de seklet varit ägare
af grufvan, som af dem sedan måste öfverlemnas till
kronan, och säkert är, att biskoparne i Westerås
under medeltiden hade ansenlig andel i henne samt
att drottning Margaretha år 1396 fick Kopparberget,
kalladt det "Gamla" eller "Stora", till skilnad från
Nya Kopparberget i Örebro Län, såsom morgongåfva. I
sednare tider ansågs grufvan för kronans egendom, och
drottning Christina kallar i ett bref af 1634 henne
för "ett högt regale i riket." Sednast har kronan
förbehållet sig endast styrelsen och ledningen af
det hela, och sjelfva grufvan tillhör nu ett bolag
af bergsmän m. fl., kalladt "Stora Kopparbergs
Bergslag". Lotterna i detsamma, hvilkas antal
omvexlat vid olika tider, heta "fjerdeparter". I
Gustaf Wasas tid var grufvan delad i 20 par och hvarje
par i 20 s. k. helfjerdingar, hvardera bestående af
4 fjerdeparter, så att helfjerdingarnes antal var
inalles 80, fjerdeparternas 320. Dessas antal ökades
efter hand; i början af Carl IX:s regering nämnas
30 par eller 120 helfjerdingar, och år 1607 blef,
vid en s. k. "förening" emellan konung Carl och
bergslagen, parens antal ökadt till 65. Konungen
skulle då äga fjerdedelen i grufvan och underhöll
ett motsvarande antal arbetare. Från år 1616 har
antalet af bergsmännens fjerdeparter varit 896,
hvartill komma kronan tillhöriga 304, eller inalles
1200, hvilkas antal ännu är det bestående; vid
bolagsstämma 1858 representerades 736 fjerdeparter af
42 bolagsmän. I äldre tider brukade man på grufstugan
lotta om den ordning, hvari paren skulle få malm;
detta kallades "dobbla" och tillgick så, att man
kastade tärning i ett stort kopparfat, då den,
som kastade högsta ögonen, först fick malm. Ju mer
malm grufvan gaf, desto oftare dobblades det. Nu
delas den uppfordrade malmen i s. k. "hopar", hvilka
dels säljas på auktion till betäckande af allmänna
utgifter, dels utdelas till fjerdepartsägarne och
sedan af de "brukande bergsmännen" utsmältas vid
deras hyttor, hvilkas antal skall uppgå till öfver 70.
Falu grufvas afkastning har varit högst olika vid
olika tider. Före det stora raset 1687 gaf hon mest,
och i Carl IX:s tid skall afkastningen hafva stigit
till 12-15,000 skeppund om året, hvarför äfven
konungen befallde, att hon skulle kallas "Sveriges
Lycka". Högsta tillverkningen uppgifves för år 1650,
då grufvan gaf ända till 20,321 skeppund. Från 1633
till 1690 gaf hon årligen 11 till 12,000 skeppund, och
under de 128 åren emellan 1633 och 1761 skall årliga
medelafkastningen hafva utgjort 9,615 skeppund. Under
Carl XII:s tid nedgick afkastningen till vid pass
6000 skepp.: men sedan denna tid har grufvan icke
gifvit ens så mycket. År 1842 gaf hon endast 2,614
skeppund, 1850 åter 4,976, och sedan har afkastningen
varierat emellan 4-5000 om året. Under loppet af 1862
arbetades i 101 arbetsrum, af hvilka 34 gåfvo en vinst
af 92,162 rdr, de öfriga en förlust af 35,694 rdr, så
att behållningen på det hela utgjorde 56,467 rdr. Det
uppfordrade berget utgjorde 215,531 tunnor, och
uppgick kostnaden till 86 öre pr tunna (tillsammans
186,456 rdr); den skrädda malmen utgjorde 90,085
tunnor, för hvilka kostnaden utgjorde i medeltal
2 rdr 7 öre och försäljningspriset 2 rdr 69 öre pr
tunna. Den tillverkade och i Falu kronovåg invägda
råkopparen uppgick till 12,601 centner 47 skålp.,
och fjerdepartsägarnes behållning till 23,702 rdr
29 öre, hvaraf utdelning gjordes med 19 rdr 75 öre
å hvarje fjerdepart. (Åtvidabergs koppargrufva
lemnade saroma år 18,461 centner råkoppar.)
Grufvans nuvarande djup är 200 famnar. De till henne
hörande konsterna och vindspelen drifvas
med vatten, som från tre mindre sjöar, kallade
Wällorna, genom det s. k. Nya Krondiket ledas
till en mängd spel och konsthjul, af hvilka
sistnämnda ett och annat har en diameter
af 21 alnar. På det sista spelhjulet, eller
Korsschacktets spelhjul, 1,200 alnar från Krondiket,
har fallet en lodrät höjd af 144 fot. Det
fördelas sedan i 7 särskilda fall, hvilka slutligen
utfalla i den med Runn sammanhängande sjön Tisken,
efter hvilken grufvan också kallas Tiskasjöberg.
Kopparbergsmännen voro i fordna dagar myndige män,
bergsknapar eller bergsfrälsemän, och till deras
klass hörde icke osannolikt Engelbrecht sjelf. Flera
bland dem adlades sedan af de första Wasakonungarne,
Ännu omtalas en af dessa myndiga män, kallad Bilsting,
som bodde vid Gamla Silfverberget och var så rik, att
han skodde sina hästar med silfver, och det berättas
till och med, att hästskor af denna dyrbara metall
skola hafva i trakten af hans fordna hem blifvit funna
vid plöjning och gräfning. Stor-bergsmännen brukade,
säges det, vid högtidliga tillfällen omgifva sig
rned en ordentlig lifvakt af sina arbetare. Hvarje
lördagsafton, då arbetet för veckan slutade i grufvan,
och allt gruffolket kommit upp, gick man i bad,
den kommande söndagen till heder, och samlades då
med svärd vid bälte för att gå till kyrkan. Mången
storbergsman kunde vid sådana tillfällen hafva
hundrade väpnade män i sitt följe. Vid bröllop och
offentliga högtidligheter infunno de sig likaledes
med väpnade följesmän, som stodo med dragna svärd,
medan skålarne druckos, och som tappert försvarade
sina husbönder mot eho som nalkades. Stolta voro
de också med besked och djerfdes till och med, som
vi veta af gamle kung Göstafs historia, förbjuda
Sveriges konung att färdas öfver Brunbäcks elf utan
deras lof. Kung Gustaf böjde dock, som bekant, deras
högmod och gjorde "Dalarne till en stilla och lydig
landsända", om han än icke der "höll sådant hus,
att der hördes hvarken hund eller hane".
Märkligt nog hör man sällan, att olyckshändelser
inträffa i Falu grufva; dock berättas ett par
tilldragelser af denna art, hvilka äro märkliga
nog. Under den förutnämnde Ogiers vistande i Falun
hände, att man i en stollgång, som länge varit
igenrasad, upptäckte det väl bibehållna liket af en
man. Liket var friskt och väl bibehållet, som hade
mannen dött redan dagen förut; men af kläderna och
de i den dödes fickor förvarade mynten kunde man
sluta dertill, att 200 år förflutit, sedan den döde
blef begrafven af raset. En annan tilldragelse af
ungefär enahanda beskaffenhet är den med grufarbetaren
Mats Israelson, gemenligen Fet-Mats kallad, som år
1670 ensam for ned i grufvan, men icke kom upp
igen och sedan aldrig afhördes. Först år 1709,
då en stollgång upptogs mellan Mårdskinnsgrufvan
och Wredes schackt, återfanns liket efter honom
på ett djup af 82 famnar, och hans identitet
bestyrktes genom intyget af hans fordna fästmö,
som ännu lefde. Kroppen var först vid upptagandet
nästan alldeles mjuk; men så snart han hunnit
torka, befanns han hård som sten och troddes hafva
blifvit stenvandlad. I 30 år förvarades nu Mats i ett
glasskåp; men ändtligen tog förgängelsen ut sin rätt,
liket började falla sönder, och han blef slutligen,
79 år efter sin död, begrafven i Stora Kopparbergs
gamla kyrka i prosten Helsingi der befintliga graf
och hedrades med ett af grufpredikanten Hesselius
författadt minnesqväde, hvars upprepande
läsaren dock nu torde benäget bespara oss. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
