Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 238 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Ett besök i Rio de Janeiro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kalebasser och mattor utställda till salu samt der bredvid
fiskar, lefvande fåglar och apor. För öfrigt
tyckas brasilianarne icke särdeles bry sig om sina
praktfulla fåglar, ty i Rio åtminstone såg jag i de
vid fönstren hängande burarne vanligen en grönsiska
eller steglits. Äfven på de tropiska blommorna sätta
de intet värde, men väl på törnrosor.

Tiden förflöt sålunda ganska angenämt för den
vettgirige. Utom dess hade jag köpt mig en svart
öfverrock och kunde alltså i Rio gälla för en
anständig karl. Visserligen var plagget något varmt
och derigenom rätt obehagligt, men derpå var icke
vardt att räkna; herrar negrer, hvilka med förakt
bligat på den hvita, bugade sig oändligt ödmjukt
för den svarta rocken. Jag bodde i ett palats och
midt emot låg deputerade kammaren, hvars ljudliga
sessioner nästan trängde till mina öron, utom det,
att det gjorde mig nöje hvarje gång nationalgardet
tågade förbi mitt fönster. Sappörerna voro ju
riktiga praktexemplar och togo hela min beundran i
anspråk. Deras förskinn voro, allt efter de särskilda
regementena, olika beskaffade, ty hos några bestodo
de af eftergjorda tigerhudar, hos andra funnos té- och
kaffeplantor målade på lädret. Herrar officerare buro
sina halmhattar eller tschakoer helst under armen.

Öfver mina måltider hade intet varit att säga, om
icke de fördömda myrorna besvärat mig på ett särdeles
gement sätt. Äfven om aftnarne hade jag ej fullt
skäl att vara belåten, ty då fönsterna öppnades för
insläppande af frisk luft, började alltid en musik,
hvilken vanligen icke upphörde förrän klockan två på
morgen. Det var en guitarr och en flöjt, hvilkas
innehafvare exeqverade verkliga dödspsalmer,
de der öfverflödigt nog ytterligare beledsagades
af sång. Mången gång slet jag mig ifrån denna pina
och gick upp till kastellet, hvarest jag tillbringat
herrliga timmar. Man har derstädes en präktig utsigt
öfver bajen och Orgelberget, hvilket sednare med
sina ovanliga former helt egendomligt afsticker emot
horizonten. Så snart det blifvit mörkt, började ljusen
i staden att blänka fram, och då gick jag hem.

Å Ouvidor-gatan har jag icke allt för ofta låtit se
mig; men mera än en gång betraktade jag vid butikernas
strålande sken de brasilianska hvita damernas drägt.
Frun af stånd har
vanligen två mulattskor eller negrinnor i följe och
ytterligare ett par små negerpojkar. Hon skrider så
majestätiskt som möjligt fram och mången gång vandrar
hennes äkta man förut; hon tycker om färger, som bjert
sticka i ögat, hvilket må ha sitt goda med sig, ty när
solen en tid bortåt stekt på ett sådant tyg, tager det
sig helt annorlunda ut och drägten har så att säga
blifvit en hel annan; ett nytt mode uppkommer genom
utfällningen och så har man sparat sina penningar.

Sappörer af nationalgardet i Rio.

Två underliga processioner hade jag nöjet vara vittne
till. I den ena spelade en docka, föreställande den
helige Georg i full rustning, en stor roll, i det
att hon satt till häst samt åtföljdes af alla högre
funktionärer, men genom slarf af folket, som ledde
hästen, hade helgonet nära nog fallit i gatan. Vid
en annan dylik högtidlighet såg jag ett stort antal
åtta- till tolf-åriga flickor, i drägter från Louis
XV:s tid svajande i siden och sammet samt uppförande
allehanda dansar. Bredvid flickorna skredo herrar
fäder i knäbyxor, med parasoll och brinnande cigarr;
officerare af arméen buro sina hufvudbonader under
armen och helgonbilder i händerna; naturligtvis
fattades ej heller sappörerna med de
tigrerade förskinnen, och processionen afslöts genom
negrer, hvilka kastade svärmare bland folket.

Negrer bilda i Rio företrädesvis den karakteristiska
figuren och anträffas öfverallt. Straxt under
de första dagarne, då jag inflyttat i mitt rum,
märktes ett egendomligt buller, det jag icke kunde
förklara. Jag skyndade till fönstret och var vittne
till ett egendomligt uppträde. En familj flyttade med
hela sitt pick och pack från ett hus till ett annat,
och allt husgerådet bars af negrer. De marscherade
efter hvarandra i en viss takt, under det att hvar
och en individ upprepade ett par stafvelser eller
utstötte ett par strupljud. En släpade icke mindre än
fem sammanbundna kärl på hufvudet och hela sällskapet
kunde väl utgöra vid pass femtio stycken. Sist
bemärktes en stor flygel, hvars vandrande underlag
bildades af sex negerhufvuden.

En annan gång såg jag en grupp af tre negrinnor,
hvilka ifrigt underhöllo sig med hvarandra. Den ena
bar på hufvudet en paraply, den andra en apelsin och
den tredje en liten butelj, som föreföll egendomligt
nog, om man ej visste, att de svarte bära allt
upptänkligt på hufvudet, och tjock nog är hufvudskålen
derför.

Auktioner på slafvar har jag äfven bevistat, och går den
svarta varan, på samma sätt som hvarje annan, under klubban.
Auktionsförrättaren ställer sig på första bästa
kista eller stol och tager en liten hammare i handen,
hvarvid jag en gång observerade huru för ett sterbhus’
räkning, utom lampor, bord samt annat husgeråd,
desslikes fem negrer skulle säljas. Folket var för
ingen del illa till mods, utan tvärtom helt uppväckt
samt såldes till tusen dollars per stycke. Den ene
köparen hade inropat två negrinnor, en negergosse,
ett bord, allehanda redskap och en häst.

Undantagsvis förekomma vid dylika tillfällen rätt
lifliga uppträden. Sålunda utbjödos af arftagaren
efter en ganska välvillig man sju negrer till salu;
de hade varit sin aflidne herre mycket tillgifna
och kunde ej finna sig i att erhålla en annan ägare,
hvarföre de gjorde motstånd och endast med stor
möda öfverväldigades. Emellertid förekommer en grym
behandling af negrerna ytterst sällan, ty i allmänhet
förfar man ganska mildt emot dem;
derjemte bilda de en mycket värdefull egendom,
hvilken efter afrikanska slafhandelns afskaffande
stigit tre till fyra gånger i pris. I alla händelser
är deras öde oändligt mycket bättre, än sådane
europeiska kolonisters, hvilka af samvetslösa agenter
blifva lockade till Brasilien och bedragna på alla
förhoppningar. Å Rios gator möter man individer
från alla länder, hvilka, bleka och utmagrade, tigga
sitt bröd. En gång såg jag till och med två kineser,
af hvilka den ene var blind, erhålla allmosor af en
gammal neger.

Hittills ha vi, säger "Globus", följt Biard och vilja
nu komplettera hans skildringar af negerlifvet ur en
annan källa.

Man ser i Rio endast få lastvagnar eller
dragkärror, enär äfven handelsvaror till största delen
fortskaffas på negrernas hufvuden. Vanligen gå dessa
i flockar om åtta till tolf man i ett egendomligt
tempo, som icke alldeles kommer upp emot traf, samt
uppstämma derunder en egendomlig sång. Denna är full,
hög, men ytterst enformig, så att den för främlingen
i början, när allt förefaller nytt, är tilldragande,
men dock snart blifver rätt obehaglig.

Negrerna känna sig ganska lyckliga och behöfva endast
undantagsvis samt i obetingadt nödiga fall någon gång
arbeta öfveransträngdt. Städse ha de en hel hop fritid
öfver, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>