Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- En hvalfiskfångares berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En hvalfiskfångares berättelse.
För några år sedan gjorde jag i Valparaiso bekantskap
med en nordamerikanare, officer på hvalfiskfångaren Nantucket,
hvilken från sina fiskplatser i Stilla Hafvet anlupit nämnde
hamn, för att intaga friska förråder af proviant och vatten. En
afton språkade vi om de åtskilliga tilldragelser och äfventyr,
som han upplefvat under den tvååriga expeditionen, hvarvid
han berättade följande egendomliga händelse:
"En morgon i daggryningen låg "Nantucket" under stiltje
midt ibland en hop stora hvalar, och samtliga båtarne blefvo
hastigt utsatte, för att börja jagt på dessa bestar. Tvänne
af båtarne hade haft tur och voro på eftermiddagen, med
deras byte i släptåg, återvända till fartyget, men de andra kunde
ej berömma sig af samma framgång, ty efter att de genom
något slags förseelse förlorat första chancen, lyckades det först
efter flera timmars ihärdigt förföljande den första båten att
hinna upp hvalen samt hugga sig fast i honom, och nu följde
en lång, förtviflad kamp, hvarvid den andra båten skyndade
till hjelp. Men den ena linan efter den andra förbrukades
af hvalen, hvilken visade sig vara ett djur af största omfång
samt ofantlig styrka och särdeles seglifvad. Han försökte åtskilliga
medel att slingra sig undan, dök ofta lodrätt ned på oändligt
djup, tills det ofantliga vattentrycket tvingade honom att
ånyo uppkomma i vattenytan och sköt derpå fram med en
sådan hastighet, att vattnet på begge sidor om båtarnes skarpa
bog formerade sig till två lodräta väggar. Ändtligen började
dock denna snabbhet aftaga, och harpunerarne, hvilka före
nattens inbrott ville försäkra sig om sitt byte, ryckte nu fram
för att gifva hvalen dödsstöten, i form af fyra spjut, som
indrefvos i hans kropp, hvilken nu låg nästan orörlig på vattnet.
Men knappt hade stålet funnit sitt mål, förrän hvalen
med vild häftighet, liksom vaknade härigenom alla hans
lifsandar på nytt, slungade sig till hälften ur vattnet, svängde
den mäktiga stjerten högt i luften och med två slag af
densamma, af hvilka ett träffade främsta båten, krossade denna
och kringspridde manskapet, simmande på vattnet, hvarvid en
fick låret brutet. Sedan hvalen anstiftat denna olycka, dök
han åter under, men besättningen i den andra båten
hopsamlade hastigt de förolyckade, lade den sårade på bottnen
i jollen och afbidade med otålighet djurets återuppdykande,
för att andas. Men man väntade förgäfves – bytet
var undsluppet, ty hvalen hade, efter allmänna antagandet,
under sina sista förtviflade försök att befria sig, dykt så djupt
ned, att hans uttömda krafter icke tilläto honom att åter höja
sig, utan dog under vattnet och derefter sjönk allt djupare.
De på sina förhoppningar bedragna hvalfiskfångarne suto
tigande och sågo, huru famn efter famn af deras harpunlinor
försvunno i oceanen, tills den sista alnen var utlupen och
mannen i bogen redan höjde yxan för att kapa tåget, som
också skedde, på det att den sjunkande hvalens tyngd icke
måtte draga båten med sig ned i afgrunden.
Trötta af det långa fruktlösa dagsverket och nedstämda
öfver sitt missöde, ordnade nu folket återfärden till fartyget,
hvilket redan för länge sedan försvunnit vid horizonten,
enär det med den inträdda stiltjen icke kunnat följa dem.
Sedan de rott några timmar, kände de en lätt bris springa upp,
den de visste skulle föra fartyget till dem. Efter en
stunds förlopp fingo de se en raket, som angaf för dem
fartygets riktning och läge, hvilken signal upprepades hvarje
halftimma, ända tills fartyget blott var på några få sjömils
afstånd. Folket hade hvilat ut på årorna en stund och ånyo
gripit verket an, då de märkte brisen dö bort samt deraf
måste sluta till, att fartyget åter var nödsakadt ligga stilla,
– när plötsligen ett ljud träffade deras öron, som kom hvarenda
man att af fasa hålla in årorna. Det var ett tjut eller
rättare ett utdraget, hest, tungt, qväfdt stönande eller
veklagande, hvilket tycktes komma långt bort ifrån öfver vattnet,
men riktning eller afstånd kunde omöjligen bestämmas.
Karlarne reste sig i båten och lyssnade. Natten var
mulen och mörk, men linien emellan himmel och haf tydlig
nog, för att visa deras öfvade blick konturerna af det egna
fartyget, hvilket låg på endast tre mils afstånd; vid den del
af horizonten likväl, hvarifrån de hemska ljuden tycktes komma,
var intet segel synbart. Men då de höllo för möjligt, att
manskapet från något förolyckadt fartyg måhända dref
omkring i en båt i grannskapet, utstötte de allesammans höga
rop, å hvilka dock ej erhöllos något hörbart svar. Nu lyste
eller blänkte på en gång några ljusstrålar genom det dunkla
fjerran och ett blåaktigt sken skimrade fram under ett par
minuter, fladdrade ett ögonblick upp och försvann sedan. I
detsamma trängde ett aflägset, genomträngande skri, åtföljdt
af en veklagan, genom den stilla nattluften. Men samtliges
erfarenhet på sjön och på land hade aldrig låtit dem göra
bekantskap med sådana toner, och till denna öfverraskning,
blandad med fasa, sällade sig nu en vidskeplig fruktan, åt
hvilken matroser i allmänhet så lätt luta, och med sakta
rysning tillhviskade roddarne i båten hvarandra sina
förmodanden.
"Jag vet ingenting, som simmar i hafvet eller flyger i
luften, det der kunde frambringa sådana toner", sade en;
"om ett fartyg vore någonstädes i närheten på tjugo mils
afstånd, skulle vi tydligen märka seglen; vi äro allt för långt
ut på öppna sjön, för att anträffa kustfarare med hornboskap
från hvilka vrålet kunde härröra, och dessutom eger alls
ingen dylik trafik rum på vestkusten af Sydamerika, från hvilken
vi äro åtta hundra mil borta."
"Om skriet kommer från en båt, ville jag endast veta,
hvad det kunde vara för slags manskap", sade en annan.
"Jag vet hvad det vill säga att drifva omkring skeppsbruten
och öfvergifven på hafvet. En gång befann jag mig jemte
tjugo andra hela 32 dagar på en flotte, och en mängd af
dem blefvo vansinniga samt dogo i raseri, emedan de drucko
salt vatten och skreko och slogos och strypte hvarandra, tills de
spolades öfver bord, men till och med den gången hörde jag
intet sådant skrik – dessa ljud innebära ingenting menskligt."
"Kunde det inte vara en hval, Bill, som gaf ifrån sig
detta stönande?" frågade en annan af båtfolket, en gammal
erfaren sjöman, hvilken i egenskap af skäljägare och hvalfiskfångare
redan farit på alla haf.
"Hm, ja, det kunde ju vara en möjlighet", återtog Bill;
"och likväl lät det icke som dödsrosslingen af en hval. Jag
har allt för ofta hört sådant, för att icke känna igen det.
Den äkta hvalen vrålar icke mycket, men den svarta eller
potthvalen, som förekommer deruppe vid Grönland samt för
öfrigt i hela verlden, han skriker så, att man kan höra det
tjugo mil rundtomkring. Jag påminner mig ännu ett fall,
när jag var vid Ny-Zeeland, då vi dödade en hona samt
hennes kalf och bogserade dem uppför en bugt. Då kom
den gamle gossen till hval vid nattens inbrott utifrån öppna
sjön och gaf ifrån sig ett sådant stönande och vrålande, att
det var sorgligt höra det. Han visste, att honan summit dit
in samt lockade nu på henne att komma ut, och nästan en
hel vecka igenom infann han sig hvarje natt framför bugten
och vrålade och skrek och väntade på honan, ända till
daggryningen. Först sedan vi helt och hållet afspäckat henne
och utbogserat kadavret i öppna sjön, försvann hanen helt
och hållet."
Matroserna lyssnade ännu en stund, men ingenting sågs
eller hördes vidare; de rodde till och med ett stycke i den
riktning, hvarifrån ljudet tycktes komma, och ropade ännu en
gång, men erhöllo intet svar; en timma sednare upphunnos
de af fartyget och togos ombord. Då kaptenen afhört deras
berättelse, undersökte han med nattkikaren hela horizonten,
men kunde ej upptäcka något segel, och slöt deraf, att
fartyget, från hvilket ljudet och ljuset utgått (förutsatt, att icke
alltsammans berodde på en villa) under mellantiden kommit
utom synkretsen. På tonerna ville han för öfrigt icke
riktigt tro. "J ha’n hört en nordkapare (Delphina Orca) grymta,
eller några stora skälar snarka, eller måhända en pinguin
trumpeta", sade han; "j voren alla trötta och halft insomnade.
Kryp nu allesamman i era hängmattor och sofven tills
dagen gryr, ty i morgon fån j nog att göra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0246.html
