- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
249

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Gubbens qvällsfantasier af Richard Gustafsson - Frökens Papiljotter af A. K.-G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gubbens qvällsfantasier.

Ah, hvem är der? hvem gläntar på min dörr?
Stig på mitt barn! har jag ej sett dig förr?
Ditt blåa öga, dina drag en gång
Jag skådat; säg, helt visst är tiden lång
Se’n jag dig såg, hvar var det gosse, svara! ...
Du säger att jag sjelf du skulle vara,
Jag sjelf som barn; ack ja, nu minnes jag!
Kom i min famn! Jag minns den sköna dag,
Som kallas barndom, minns min mor, min far
Och låga stugan, som så kär mig var.
Ack nu du stannar, ju de stunder korta,
Som jag har qvar? Han flyr! Nu är han borta,
Och jag är åter ensam. Skröplighet,
Säg hvarför du mig icke följa lät
Med honom, med min kära barndomsbild?
Han var så skön, så glad, så barnsligt mild ...
– – – – – – – – – – –

Hvem är som nu igenom dörren skrider?
Ännu en till ifrån förgångna tider;
Hon går så tyst ... hon kommer ... hvem är ni,
Min sköna? Lyft på slöjan ... Ameli!
Min första kärlek, du min egen själ!
Då kan jag säga barndomen farväl
Blott du är hos mig, böj till mig din panna
Att jag får kyssa den! Du vill ju stanna?
Du kan ej öfvergifva mig, du är
Dig lik, som förr, då du mig höll så kär.
Nå, välkomstkyssen! Låt din mörka lock
Bli smekt af handen som ... Min Gud, du ock!
Jag arma gubbe! Äfven hon mig flydde.
Hon, som mitt allt dock var, förskräckt nu skydde
För mina gråa hår ...
                                 Hvem kommer der?
En man, hvars panna omisskänligt bär
Af ärelystnad stämpeln. Det är jag!
Min mannaålder ser jag drag för drag;
Då alla pulsar slogo blott för ära,
Den tiden herrlig var, den är mig nära.
Så kom, du starka tid, kom blif mitt stöd!
Dig släpper jag ej förr än vid min död.
Du ler ... du skakar hufvudet ... du går!
Går obevekt af gamle gubbens tår.

Men se, jag är ej öfvergifven mera;
Nu öppnas dörren. Ah, der komma flera.
Hu, hvilken anblick! kallsvett strömmar ner
Från fårad panna när på den jag ser.
Du bleke man, med hvarje knota bar,
O tala! säg hvad ärende du har?
Jag rädes för din blanka, skarpa lia,
Dröj än en stund förr’n du mig vill befria
Från lifvet, der all fröjd för mig är slut,
Säg mig, hvad kommer sedan? Tala ut!
Är murkna, bräckta kroppen blott din del?
Jag ingen ser som hemta vill min själ ...
Ack jo, nu ser jag! Hon i hvita drägten,
Som sväfvar ned. Jag känner salig flägten
Af hennes vinge; o, min fröjd är stor!
Ja, det är hon, min egen kära mor.
Hon kysser mig! Kom, död, tag nu min kropp!
Hon anden för till Gud, till himlen opp.

Richard.


*


Frökens Papiljotter.



En lysande fest var anordnad i den rika grosshandlare
Stålsvärds hus; allt hvad rikedom, förenad med den finaste
smak, kunnat åstadkomma var här samladt, för att denna fest
skulle öfverglänsa alla sådana, som hittills blifvit gifna af
Stockholms skeppsbroadel.

På handelsverldens himmel glänste den Stålsvärdska
firman, som en fixstjerna; det Stålsvärdska huset var ett af de
finaste i Stockholm, dess fester och baler besöktes ofta af
medlemmar från de förnämsta ätter.

Husets enda dotter, den sjuttonåriga Laura, faderns stolthet
och moderns förtjusning, var nyss hemkommen från Paris,
der hon uti en klosterskola fullbordat sin uppfostran, och för
att fira hennes födelsedag och återkomst till hemmet skulle
festen gifvas, på samma gång hon fick göra sitt inträde i den
stora verlden.

Men innan vi gå vidare, är det först nödvändigt, att
belysa några mmå händelser, som stå i sammanhang med denna
lilla berättelse.

*



Grosshandlare Emil Stålsvärd hade. som ganska ung,
insett guldets värde framfor stålets; hans far och farfader hade
som löjtnanter vid landtregementen ständigt kämpat med
fattigdomen: derföre valde sonen en annan bana: han ville
förgylla sin ärfda vapensköld med rikedomens allt förbländande
glans.

Fordom vanns med svärdet skatter och ära; med svärdet
förtjenar nu det snillrikaste hufvud föga. men med en liten
stålpennas tillhjelp, skapar det guld.

Stålsvärd gifte sig tidigt med en rik arftagerska; hennes
rikedom fördubblade han snart, ock vid tidpunkten för vår
berättelses början var den minst en million.

En gång i lifvet hade ock han trott att kärleken var
Guds bästa gåfva till menniskan, men girighetens onde ande
qväfde kärleken i hans själ.

Ej mången af Stockholms innevånare har sig bekant hvilka
täcka, små hus finnas på söder, isynnerhet bland bergen i
Katarina församling. Nu hafva dock många måst lemna rum
för palatslika byggnader, men ännnu finnas några qvar, som
vittna om fordna tiders enfald och trefnad.

Vid en gata i nämnde församling låg en liten egendom,
omgifven af ett rödt träplank med en port åt gatan. Föga
anade den förbivandrande hvilket angenämt och fridfullt hem
doldes af detta plank: inkommen genom porten blef man varse
en liten gård med gröna gräsplaner, doftande blommor, några
popplar och ett litet hvitt boningshus, bestående endast af en
stor sal, två små rum och ett kök; huset låg åt solen och
hade utsigten öfver en liten trädgård med nedåt saltsjön
sluttande terrasser.

Denna lilla och täcka boning beboddes endast af en
sjuttioårig presidentska, som icke hade någon annan förmögenhet
än blott denna lilla egendom, som ingenting afkastade: för
öfrigt hade hon till uppehälle en pension efter sin aflidne
man; men detta var också ganska tillräckligt för henne, hennes
sextonåriga dotterdotter Hulda och den gamla trotjenarinnan
Karin, som i fyratio år varit hos den gamla frun.

Den unga älskliga Hulda var allt som återstod af
mormoderns fordna sällhet och glädje, det enda föremålet för
hennes kärlek. Huldas friska, ungdomliga skratt och hennes glada
sånger kommo mormoderns hjerta att klappa af fröjd. och då
ålderdomens krämpor, eller minnen af lidna förluster och
sorger nedstämde den gamlas lynne, då var det alltid
barnbarnets tålamod och ömma omvårdnad, som kom henne att
åter älska lifvet.

Som barn hade Hulda aldrig haft några af sin ålders
nöjen: hemmet var hennes verld och skolan allt, hvad hon
kände af den yttre verlden: några skolkamrater fick hon bjuda
ibland, att leka med; men hon lekte lika gerna med sina dockor,
mormors katt och gamla Karin. Som litet äldre, fick hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free