Ah, hvem är der? hvem gläntar på min dörr?
Stig på mitt barn! har jag ej sett dig förr?
Ditt blåa öga, dina drag en gång
Jag skådat; säg, helt visst är tiden lång
Se’n jag dig såg, hvar var det gosse, svara! ...
Du säger att jag sjelf du skulle vara,
Jag sjelf som barn; ack ja, nu minnes jag!
Kom i min famn! Jag minns den sköna dag,
Som kallas barndom, minns min mor, min far
Och låga stugan, som så kär mig var.
Ack nu du stannar, ju de stunder korta,
Som jag har qvar? Han flyr! Nu är han borta,
Och jag är åter ensam. Skröplighet,
Säg hvarför du mig icke följa lät
Med honom, med min kära barndomsbild?
Han var så skön, så glad, så barnsligt mild ...
– – – – – – – – – – – Hvem är som nu igenom dörren skrider?
Ännu en till ifrån förgångna tider;
Hon går så tyst ... hon kommer ... hvem är ni,
Min sköna? Lyft på slöjan ... Ameli!
Min första kärlek, du min egen själ!
Då kan jag säga barndomen farväl
Blott du är hos mig, böj till mig din panna
Att jag får kyssa den! Du vill ju stanna?
Du kan ej öfvergifva mig, du är
Dig lik, som förr, då du mig höll så kär.
Nå, välkomstkyssen! Låt din mörka lock
Bli smekt af handen som ... Min Gud, du ock!
Jag arma gubbe! Äfven hon mig flydde.
Hon, som mitt allt dock var, förskräckt nu skydde
För mina gråa hår ...
Hvem kommer der?
En man, hvars panna omisskänligt bär
Af ärelystnad stämpeln. Det är jag!
Min mannaålder ser jag drag för drag;
Då alla pulsar slogo blott för ära,
Den tiden herrlig var, den är mig nära.
Så kom, du starka tid, kom blif mitt stöd!
Dig släpper jag ej förr än vid min död.
Du ler ... du skakar hufvudet ... du går!
Går obevekt af gamle gubbens tår. Men se, jag är ej öfvergifven mera;
Nu öppnas dörren. Ah, der komma flera.
Hu, hvilken anblick! kallsvett strömmar ner
Från fårad panna när på den jag ser.
Du bleke man, med hvarje knota bar,
O tala! säg hvad ärende du har?
Jag rädes för din blanka, skarpa lia,
Dröj än en stund förr’n du mig vill befria
Från lifvet, der all fröjd för mig är slut,
Säg mig, hvad kommer sedan? Tala ut!
Är murkna, bräckta kroppen blott din del?
Jag ingen ser som hemta vill min själ ...
Ack jo, nu ser jag! Hon i hvita drägten,
Som sväfvar ned. Jag känner salig flägten
Af hennes vinge; o, min fröjd är stor!
Ja, det är hon, min egen kära mor.
Hon kysser mig! Kom, död, tag nu min kropp!
Hon anden för till Gud, till himlen opp.
|
