Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Frökens Papiljotter af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Lovisa", ropade Emil i dörren, "gå efter
trädgårdsmästaren, det är flera blommor, som hålla
på att vissna i brist af vatten."
"Barmhertige Gud! hjelp oss!" suckade Karin likblek;
"gif mig också litet vatten, kära Lovisa, jag mår så illa."
Lovisa gaf gumman ett glas vatten och sprang efter
trädgårdsmästaren.
"Ack", suckade gumman, "hvad det skall blifva för
jämmer och elände af, stackars min lilla mamsell! tvi
vale den karlen; så lycklig jag är som aldrig råkat
ut för en så falsk karl; hvad skall jag taga mig
till? Nu sitter hon hemma stackars liten och väntar
och längtar, nej, nu går skammen på torra landet,
hon skall allt få veta en sådan usling han är, och jag
hoppas hon icke skall fälla en endaste tår, utan bara
tacka Gud att hon kommer ifrån honom ... jag undrar
just huru länge han tänkte gå och spela fästman? Men
det skall blifva slut på detta, och jag måste genast
hem, för nu har jag här ingen lefvande ro mera."
När Lovisa återkom blef hon förvånad öfver att mostern
skulle gå så snart, men förmådde icke öfvertala henne
att dröja, hon "skulle hem, för hon mådde illa"
och kunde blifva sämre, och dermed tog hon afsked
af systerdottern och gick, sedan hon förvissat sig
om att icke herr Emil var på gården. Några veckor
derefter var grosshandlaren Stålsvärds inflyttade
till staden; frun hade rest in för att handla, och
förkylde sig, så att hon blef sjuk. Sjukdomen var
dock helt obetydlig och gick snart öfver. Hon hade
så ledsamt derute på landet, då Emil var i staden,
hettes det; men det var svartsjuka som qvalde henne
och derför var hon misstänksam och tordes icke lemna
sin unge vackre man allena i staden, under nästan
hela dagen; och derför föredrog hon stadsqvalmet,
för Djurgårdens friska luft och härliga natur.
En morgon hade hon stigit upp ovanligt tidigt och
skulle just gå ut i salen och dricka kaffe, då hennes
kammarjungfru kom inspringande och berättade, att
det händt något besynnerligt i huset: när portvakten
kom ut, för att öppna porten hade i portgången stått
en ask med ett litet barn uti, och alla som bodde
i huset gingo för att se på den lilla varelsen i
portvaktarens kammare.
"Jag vill också se barnet", sade frun, "men jag törs
icke gå så tunnklädd i trapporna, jag har så nyss
varit sjuk; bär upp det lilla kräket till mig."
Kammarjungfrun kom snart åter med den lilla asken;
der slumrade ett litet spädt barn, klädt i fina
spetskantade linnekläder. I detsamma inträdde Emil.
"Ser du min vän", ropade frun, "ett sådant litet sött
barn, som stod i portgången, när porten öppnades."
"Hvad vill detta säga?" sade grosshandlaren, "huru
sköter portvaktaren sin tjenst då sådant kan hända;
kalla upp honom genast, så att jag får reda på den
här saken."
Kammarjungfrun flög utför trapporna, och inom några
sekunder stod portvaktaren inför sin herre.
"Herr grosshandlare", sade karlen, "jag har ingen
skuld i detta fall. I går afton, då jag stängde porten
efter grosshandlaren, fanns icke denna ask der, men
då jag klockan sex på morgonen öppnade porten, för
en vedsågare, så stod asken i trappan; det ser ut som
om någon utifrån öppnat och åter läst igen porten."
"Högst besynnerligt!" sade grosshandlaren,
"då det icke finnes flera nycklar, än min egen
hufvudnyckel. Han tvärtystnade plötsligt. Nu först
kom han ihåg hvar han glömt denna nyckel.
"Kom hit, Emil!" sade hans hustru, som tagit upp det
lilla barnet. "Läs det här!" hon räckte honom två
pappersblad.
Han tog dem, fastän handen darrade; det ena var
en dopsedel, undertecknad af pastor i Katarina
församling, med barnets namn och ålder, föräldrarna
okända; på det andra papperet var skrifvet med
darrande hand:
"Var barmhertig mot den lilla Hulda!"
Emil stirrade som en vansinnig på papperen i sina händer.
"Jag behåller den här lilla flickan", sade hennes nåd,
"så har jag något att leka med, jag har ledsamt vid den lilla
apan, som du gaf mig, hon gör mig tusende förargelser; de
små hundarne skälla så otäckt och papegojan är odräglig med
sitt käx; men detta barn blir en liten lefvande docka, att
leka med, blir äfven hon tråkig, så kan man skicka henne
till barnhuset; tag och bär in henne så länge i
jungfrukammaren."
Kammarjungfrun aflägsnade sig med den lilla.
"Betänk, min vän", sade Emil, "att du ikläder dig ett
vigtigt ansvar."
"Alltid sätter du dig emot hvad jag vill, men jag skall
säga, att det är jag, som rår om hela detta hus; och just för
det du icke vill det, så skall barnet stanna här för alltid!"
Frun sprang in i sina rum och slog igen dörren efter sig.
Den lilla stannade qvar och fick, jemte sin amma, en
ung och hygglig qvinna, bo i ett litet vindsrum; frun
prisades för sitt goda hjerta, då flickan visades för främmande.
För första gången satt Emil overksam på sitt kontor.
På eftermiddagen skyndade han till söder och till det lilla
huset; en mängd flyttsaker stodo utanför på gården; ett
okändt, medelålders fruntimmer utdelade befallningar till
bärarne. Emil frågade henne efter presidentskan, men hon
sades vara död för en månad sedan; hennes dotterdotter hade
dött fjorton dagar derefter; nu var frun der för att låta
försälja deras saker på stadsauktion, emedan hon var den
rätta arfvingen. Huset var äfven såldt och pigan flyttad,
hvarthän, visste hon icke.
Emil ryste och aflägsnade sig; morgonen derpå låg
han i brinnande feber och upprepade ouphörligt:
"Var barmhertig mot den lilla moderlösa Hulda." Hans
hustru fattade lyckligtvis inga misstankar.
Efter flera veckors sjukdom återvände Emil till
lifvet, men ungdomen var för alltid flydd; han hade
åldrats mycket, var alltid sluten och dyster, arbetade
ständigt på sitt kontor och kastade sig oupphörligt i
nya, vågsamma företag; detta tycktes vara för honom en
lika stor njutning, som spelet för spelaren, hvilken
sätter allt på ett kort. Och allt lyckades för hans
djerfva, beräknande snille.
Den lilla Hulda växte och frodade sig, var vacker och
älsklig, stundom smekt och beundrad, stundom bannad
och slagen af sin fostermoder, som hon fick kalla
"mamma". Till Emil sade hon alltid "herren" och var
mycket rädd för honom och sprang merändels undan, då
han kom in, troligen derföre att han alltid suckade
så djupt och såg så sorgsen ut, då hon var närvarande;
barn hålla af dem, som småle, icke dem som sucka.
Då lilla Hulda fyllt fem år, fick fru Stålsvärd
en liten dotter, Laura, som snart blef moderns afgud
och Huldas glädje tog slut. Hon förbjöds att
säga "mamma", ty blott lilla fröken Laura
fick säga så. Hulda gret och ropade på "mamma",
fick stryk återigen, och började slutligen
undra öfver allt detta; men snart visste hon,
att hon var ett hittebarn, som legat i en
ask i portgången och att hon när som
helst kunde kastas ut på gatan igen; men fröken
Laura var herrskapets eget barn, som hade
rättighet att få allting. Härom hade pigorna
underrättat Hulda, men hushållerskan, som alltid
var snäll mot barnet, hade sagt att Huldas rätta
mamma var hos Gud i himmelen och om hon vore lydig och
snäll, så finge hon komma till henne. Mången gång satt
Hulda om aftnarne, vid något fönster, och såg upp
till den stjernströdda aftonhimmelen och sträckte
sina små händer dit upp och gret så bittert efter sin
rätta mamma; hon hade på jorden ingen att älska, och
derföre älskade hon sin döda moder.
Lyckligtvis för
det stackars barnet fick hon snart gå i skola hos en
ädel och gudfruktig fru, som utsådde många
goda frön i flickans sinne. Hulda var läraktig
och lydig samt gjorde sin lärarinna all möjlig
heder och glädje; det var också Huldas största
fröjd att få gå i skolan.
En dag då hon gick hem, höll hon på att falla
i halkan, då kom en gammal gumma och hjelpte
henne. Hulda tackade och ville gifva henne sina
frukostpengar, men gumman nekade och frågade om hon
hette "Stålsvärd?" Flickan sade att det var Laura,
som fick heta Stålsvärd, hon sjelf hette icke mera än
"Hulda". Då började gumman, som var Karin, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
