Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Frökens Papiljotter af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Återkommen till Lauras rum eftertänkte hon den sista
timmans tilldragelser, och tackade Gud med brinnande
andakt för det han så underbart räddat henne; nära
hade hon varit att duka under för den förfärligaste
af alla frestelser, att sjelf förkorta sina dagar,
om icke Gud i sin outsägliga nåd sändt henne en
räddare. Hon jemförde kassör Blom och baron Gustafs
uppförande; baronen, som så nyss hade i gladare
färger målat sin kärlek, huru han ville offra allt
för hennes lycka och när olyckan kom, genom honom,
lemnade han den stackars flickan att reda sig på
egen hand. Blom hade knappast talat med henne,
men gaf henne genast sin lön för ett halft års
möda; utan denne ädle mans uppoffring skulle Hulda
nu slumrat i den våta grafven, under det Gustaf gladt
och bekymmerslöst skämtade med Laura. Hulda ryste
och insåg att Gud velat öppna hennes ögon, innan
hon gifvit baronen sitt trohetslöfte, och hon bad
Gud om styrka, att kunna utplåna baronens bild
helt och hållet ur sitt hjerta.
Hennes nåd kom och frågade hvarföre Hulda
icke var synlig, men då hon hörde att fröken befallt
Hulda att dröja der, gick hon utan att säga något.
Den ena vagnen efter den andra anlände;
det blef lif och rörelse i huset, musiken ljöd och
balen begynte, en liflig vals brusade för Huldas öron.
Efter valsens slut kom Laura in,
åtföljd af en annan ung, men ful flicka.
Laura sade befallande åt Hulda:
"Sy uti mitt skoband och fäst den här förargliga
kransen litet bättre."
Derpå kastade hon sig i en soffa, och sade på
fransyska, glömmande eller låtsande glömma att Hulda
förstod hvarje ord.
"Ack, hvad jag ångrar, att jag icke tog med mig en
fransysk kammarjungfru, dessa svenska pigor äro
olidliga med all sin långsamhet och dumhet."
Den främmande flickan instämde.
"Vet du, Therese, jag vantrifves redan i detta
gamla, ruskiga Stockholm, der ingenting motsvarar
min förväntan; denna bal till exempel, mycket har
jag glädt mig åt densamma, men nu finner jag allt så
uselt emot i Paris."
"Men söta Laura, du var ju i en klosterskola, huru
kunde du få komma på baler."
"Ack, kära Therese, jag var ett helt år i ett rikt,
förnämt hus och då var jag på lysande baler och
dansade med verkliga pariserlejon; mina kära landsmän
äro riktiga tölpar i jemförelse med dem."
"Och dock valsade du med ett af våra balers största
lejon, baron Gustaf."
"Åh, ja, han går väl an, han är verkligt en smula
parisare och valsar väl; han har äfven bjudit upp
mig till polketten, men nu spelas françaisen upp;
är du uppbjuden?
"Nej, men du?"
"Jag bryr mig icke om att dansa françaisen, det var en
så tråkig karl, som bjöd upp mig; jag hvilar mig tills
polketten börjas, och pratar hellre med dig. Baron
Gustaf lärer bo här i huset, hörde jag pappa säga."
Therese svarade: "ja, han lärer visat sig serdeles
betagen." Hon kastade en sidoblick på Hulda.
"Åh, ja, han skall väl fördrifva tiden med något,
han gör säkert lycka med sitt lysande namn, vackra
utseende och goda hufvud; han får snart befordran
och får säkert en rik arftagerska till hustru, men
låtom oss gå, Therese lilla, polketten börjar."
Sedan de aflägsnat sig suckade Hulda, men tackade ändå
Gud. Hon tänkte: "må såret blöda; allt skall hafva sin
tid; men åtminstone skall ingen hånle åt min smärta."
Hennes nåds kammarjungfru, som hjelpte till med
serveringen, kom med helsningar ifrån kassör Blom, som
var orolig att Hulda blifvit sjuk, efter hon icke var
synlig på balen. Hon helsade att hon icke mådde väl,
hvilket också var sanning, emedan hennes hufvud värkte
förfärligt; ifrån baron Gustaf kom ingen efterfrågan.
Af de unga damernas samtal, som oupphörligt kommo in
i Lauras rum, hörde hon, att baron Gustaf och fröken
Laura varit det vackraste paret på balen och att de
dansat många gånger med hvarandra, samt att baronen
synts alldeles betagen i Laura.
Till Huldas glädje blef ändtligen festen slut.
Morgonen derefter blef icke Hulda, som vanligt, synlig
i salongen; hennes nåd skickade bud efter henne och
budet kom tillbaka och sade, att hon låg i brinnande
feber och yrade; läkaren efterskickades och förklarade
att det skulle blifva en långvarig sjukdom. Laura,
som var rädd för smitta, yrkade att den sjuka genast
skulle föras på lasarettet, men grosshandlaren sade
tvärt nej. Laura bestormade hennes nåd och slutligen
utverkade hon, att den sjuka flyttades på samma
lilla kammare, hvilken hon som barn bebott med sin
amma. Doktorn, som hyste deltagande för den stackars
flickan, skaffade henne en pålitlig sköterska.
Laura flög från det ena nöjet till det andra och
började tycka, att Stockholmsbalerna "gingo väl an",
sedan hon på nyårsbalen på börsen dansat med en af
prinsarne och på Innocensen med en annan. Baron
Gustaf var hennes trogne riddare och den hon gaf
mesta företrädet af sina många tillbedjare, och inom
tre månader var deras förlofning tillkännagifven;
på våren skulle deras bröllop firas.
Länge sväfvade Hulda mellan lif och död; slutligen
segrade ungdomskraften och den noggranna skötsel och
vård hon erhållit; men blott småningom återvände
hennes krafter. Hvarje morgon, sedan hon sjuknat,
hade ett bud efterfrågat hennes tillstånd och från
den dag, då yrseln upphörde, lemnade budet alltid
en blombukett, men sade aldrig från hvilken. Hulda
trodde i början att blommorna kommo från baron Gustaf,
men snart insåg hon sitt misstag, då hon hörde att
baronen och Laura voro förlofvade.
På deras förlofningsdag var hon ännu så svag, att hon
icke kunde lemna sitt rum; det knackade på dörren och
det var det vanliga blomsterbudet, en liten gosse vid
pass elfva år, som sade: "ack, nu skall herrn blifva
glad, att mamsell sjelf tog emot dessa blommor."
"Och hvilken är din herre? lille gosse."
"Kassören! Min mamma städar åt honom och hon har så
mycket vackra blommor."
Hulda tackade och gossen gick.
"Ack", tänkte Hulda, "jag borde hafva förstått det,
jag har ingen vän på hela vida jorden, mera än han."
Under Huldas sjukdom hade fru Stålsvärd börjat inse
hennes stora värde, i synnerhet då hon jemförde Hulda
med sin egen nyckfulla och elaka dotter, så att det
var med verklig glädje och godhet, som hennes nåd
emottog Hulda, då hon första gången efter sin sjukdom
inträdde i salongen.
Baron Gustaf bleknade visserligen, men vid åsynen
af Huldas lugna hållning, blef också han fullkomligt
obesvärad. Detta ömsesidiga tvång plågade dock Hulda
i längden, hon greps af en förfärlig längtan att komma
bort från hela Stålsvärdska huset, hvarthän var henne
detsamma; men hon visste ingen som kunde skaffa henne
något ställe. Hon kände sig så ensam och olycklig;
hon beslöt att vända sig till kassör Blom, säker om
att han skulle kunna hjelpa henne eller åtminstone
gifva henne ett godt råd.
Några dagar derefter vid middagsbordet sade Laura:
"är det sannt, pappa, att kassör Blom skall flytta?"
Fadren svarade:
"Ja, mitt barn, det är sannt."
"Hvarföre flyttar han? han har det ju så bra här hos pappa!"
"Han har blifvit erbjuden plats hos en rik
brukspatron, som har flera bruk och behöfver just en
sådan karl, som Blom, med öfverlägset affärshufvud
och omutlig rättskänsla. Bloms hälsa har lidit af
det ständiga stillasittandet här; nu kommer han att
emellanåt, jemte patronen, resa från det ena bruket
till det andra och besigtiga hela förvaltningen på
dessa bruk. Vilkoren äro högst förmånliga, så att jag
undrar alldeles icke på att han antager detta anbud,
men jag gör en oersättlig förlust, som mister honom."
"Jag med", tänkte Hulda, "sedan finnes ingen, som
bryr sig om mig."
Herrskapet var om aftonen på spektaklet; Hulda var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
