Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 272 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Höga relationer. En hvardagshistoria af Onkel Adam - Rådjuret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Der stod en gammal, gråmålad, med blåaktigt tyg
öfverklädd soffa, tydligen en auktionsmöbel; men
midt öfver den hängde, i en ståtlig ram, porträttet
af en man, beströdd med ordensstjernor; en förnäm
man. Dörren öppnades och Eklin trädde mot sin gamle
vän.

"Är det du, käre Richardsson", sade han i sin gamla,
hjertliga ton. "Sitt ner så länge; min hustru hade
lite stök för sig och behöfver putsa sig en smula. Du
känner väl så mycket till fruntimmerna, fastän du
är gammal ungkarl, du?"

"Ja. Det var längesedan vi råkades; hade du ej först
tilltalat mig, hade jag ej kunnat igenkänna dig."

Eklin smålog dystert; men plötsligen lifvades
dragen. "Vet du hvad? jag har skrifvit till min gamle
vän K–; han är nu statsråd. Jag bad honom rekommendera
mig till någon tjenst vid tullen."

"Du, som är sextio år gammal. Kan du hoppas att ...?"

"Hoppas? hvarför inte? jag har en mängd relationer. De
flesta som nu sitta på samhällets högsta platser
äro mina gamla vänner och bröder, som ofta ätit vid
mitt bord, under min salig förra hustrus tid. Hon var
borgardotter, men hade penningar. Min nuvarande hustru
– åh ja, jag kan gerna säga dig det: hon är egentligen
grefvinna. Det der är hennes fars porträtt. Det är
salig grefve von Myhlingen, hofmarskalken. Hade
icke Jeanettes mor dött, så hade han bestämdt gift
sig med henne; men hon dog i blomman af sin ålder,
firad af hela verlden. Du har väl hört omtalas mamsell
Liljeblom vid Stora Theatern; det var modern. Men
grefven drog försorg om flickan; men så dog äfven han.

"Jaså. Din hustru är således egentligen född
grefvinna", suckade rektorn, höjande på axlarne.

"Ja, hon har flera kusiner, som alla ha
inflytande. En är general, en annan minister, så man
kan inte säga att kaplanens son umgåtts med småfolk."

"Nej, det har du icke. Det kan man visst icke säga
om dig."

Nu inträdde frun, klädd en gammal svart sidenklädning,
husets praktklädning, något snäf emot nutidens bruk.

"Jag har för min gamle vän här omtalat din rätta
börd. Det gör ingenting vänner emellan."

"Käre Eklin! du är dig beständigt lik", sade frun
halft förebrående. "Min börd, hvartill gagnar den oss,
hvartill gagnar den dig?"

"Jo, jo, gumma; du skall få se, du skall få se.
Det vore besynnerligt, om man i ett land, der allt
beror på rekommendationer, icke slutligen kunde få en
gällande rekommendation till en tullförvaltaretjenst.
Jag är nöjd med det till en början. Och jag skall
visa brodren här min brefsamling. Du skall få se,
Richardsson, en autografsamling, hvars make du aldrig
har sett. Gif hit nyckeln Jeanette, den ligger i din
chiffonier."

Rådjuret. (Se sid. 276.)

Hon lemnade nyckeln och han skyndade ut, liflig som
en yngling.

Då vände sig hans hustru till den gamle rektorn och
sade: "Ni känner Eklin, ni är hans ungdomsvän och ni
känner hans goda, ädla hjerta; ni vet att inom den
der kala pannan ligger ett klart förstånd och i hans
själ samvete och heder; och ändå har han bedragit
sig sjelf och bedragit andra."

"Jag känner allt,
fru Eklin, jag vet allt. Han har velat flyga högre
än vingarne burit; han var en ny Ikaros, som fästat
sina vingar med vax och flög emot solen för att falla
och krossas. Ni har väl hört den fabeln?" tillade den
gamle rektorn, förlägen öfver att komma in på Ovidii
metamorphoser.

"Och nu är han för gammal, men ännu
hoppas han på sina relationer. Den fattige har inga
relationer. Om ni finge se honom, den liflige mannen,
sitta uppe mången natt,
för att skrifva odrägliga protokoller – hela
domböcker; ni skulle rysa för detta arbete. Jag har
velat hitta än på ett, än på något annat att förtjena
på. En gång, då han var borta, började jag att baka
småbröd och pepparkakor. Jag var så glad, så glad,
ty jag hade hela femtio riksdaler då han kom hem. Jag
tog fram min skatt och omtalade hur jag fått den; men
Eklin blef ond, riktigt ond: passar det för dig, som
dock är kommen af folk, att sitta som en skorpgumma
här i staden. Hvad de tänka om mig, sade Eklin,
bryr jag mig icke om, men du, en grefvedotter ...

Och således måste han ensam arbeta. "Gråt
icke Jeanette", sade han ibland, – "det blir nog
bättre." "Mina relationer – Din slägt – kom ihåg!!"

"Ja, så är det", sade rektorn, "men det
är väl att ni, bästa fru Eklin, så väl förstår
honom. Jag vill ej döma, "dömer icke, så varden j
icke dömde."

"Se här", sade Eklin, inträdande med en
brefbundt i handen, "jag har letat ut några få – se
här till exempel: Broder! (vändande om bladet) se der,
det är från nuvarande hans exellens N. som den tiden
var kapten. "Broder! med nöje väntar jag dig och din
älskvärda fru på Djurgården – jag tar kanske Axel
(Axel, det var numera aflidne baron P.) med mig. Du
tillåter väl detta. – Alltid din tillgifne."

"Alltid din tillgifne", – "märk det
Richardsson!" "alltid din tillgifne!"

Rektorn fick på detta sätt genomgå hela bundten. Han
var för hjertegod att försöka taga ungdomsvännen
ur hans ljufva villa – och omöjligt hade det också
varit.

Frun bjöd kaffe, och straxt derefter aflägsnade sig
Richardsson, omfamnande sin ungdomsvän, och hjertligt
tryckande hustruns hand.

Rektorn tog nu ginaste vägen hem till sin gamla
stad. Han hade sett nog. Han kom helt oförmodadt
hem, midt upp i ett kaffekalas, som "Majan" ställt
till. Hon hade väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>