Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 289 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen VIII. af Th.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 10. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Historiska Bilder.

II.

Dalarnes Minnen.

VIII.

Huruledes konung Hans, "en ädel och god herre, då han
lemnades åt sig sjelf", som efterverldens dom lyder
om honom, redan efter fyra års regering förlorade
svenska kronan, för att aldrig mera återvinna henne;
huruledes segraren på Brunkeberg, Herr Sten Sture den
Äldre, åter blef Svea rikes föreståndare, men snart
derefter afled, icke utan att man misstänkte, det
han blifvit förgifven af en läkare hos konung Hans’
gemål, drottning Christina, dock utan hennes vetskap,
och huruledes genom Hemming Gadds fyndighet Svante
Sture, Nils Stures son och Thord Bondes systerson,
af ätten Natt och Dag, blef riksföreståndare, – allt
detta är tillräckligt bekant af historien. Hela Herr
Svantes regeringstid var upptagen af ständigt försvar
emot konung Hans’ hemliga eller uppenbara försök att
återvinna Sveriges krona, i hvilka konungen ärligt
understöddes af Sveriges både verldsliga och andliga
aristokrater, hvilka till och med uti ett i Köpenhamn
afslutet fördrag ville förbinda Svenskarne till att
antingen lemna riket åt konungen eller ock åt denne
betala en årlig skatt af 13,000 Stockholmska mark, –
ett fördrag, hvilket dock blef sönderhugget af Herr
Svantes svärd. Sedan riksföreståndaren plötsligen
aflidit, sökte återigen samma aristokrati att få till
rikets föreståndare välja en af sina medlemmar, för
att derigenom kunna så mycket lättare spela riket i
den danske konungens händer; men äfven denna gång
lyckades Hemming Gadd leda valet på Herr Svantes
son, Sten Sture den Yngre, den siste af det odödliga
klöfverbladet. Hvem känner icke, huru likaledes
han måste under hela sin regeringstid fortsätta den
envisa striden emot Danmarks Andre Christian, som,
efter det han grundligen kufvat Norge och i blod qväft
norrmännens frihetskärlek, icke unnade sig någon ro,
förrän han fått göra detsamma i Sverige; hvem vet
icke, huru Christian under förevändning att hämnas
de förmenta orättvisor, som blifvit tillfogade hans
trognaste vän, Upsala-ärkebiskopen Gustaf Trolle,
och den Heliga Kyrkan utverkade sig en påflig
bannlysning öfver Herr Sten och allt Sveriges rike,
– huru han med en flotta seglade upp mot Stockholm
(1518), men der blef vid Brännkyrka tillbakaslagen
af Sten Sture, och huru han vidare, efter att hafva
tillbragt ett helt år med krigsrustningar, bröt med
en väldig här in i Sverige, der slaget på Åsundens is
och Herr Stens kort derefter inträffade död tycktes
med framgång kröna konungens förhoppning att "komma
Sverige under skatt". Men försynen hade annorlunda
beslutat, och den dag, som skulle
bestråla Sveriges framtida ära, rann upp ur det ädla
blod, som den 8 November 1520 flöt i strömmar på
Stockholms Stortorg.

Under allt detta vilda hvimmel, dessa beständiga
fejder, hade Sveriges allmoge i alla landsändar
med mod och trohet biträdt Sturarne i kampen för
fäderneslandets frihet och sjelfständighet. Uppsvear
och Södermän, Westmän och Dalkarlar, Götar och
Småländningar, alla hade med samma aldrig svigtande
mod hållit ut i den ofta ojemna kampen, alla hade
de lefvat likasom i ett beständigt fältläger. Ena
dagen skötte bonden sin plog och sin spade; redan den
nästföljande såg honom måhända i full vapenrustning,
och sällan kunde han om aftonen med bestämdhet säga,
om han skulle egna den följande dagen åt fredens eller
krigets värf. Men bågen, som ständigt hålles spänd,
förlorar till slut sin spännkraft, och att Sveriges
folk uti nära halftannat århundrade kunde uthärda en
sådan jättekamp är sannerligen mer att undra öfver
än det, att dess senor ändtligen slappades och dess
mattade krafter behöfde hvila. Dock förspordes
icke behofvet af denna hvila, förrän den siste
Sturen låg på sin bår, då ingen, hvarken prest
eller lekman, ville åtaga sig anförareskapet, och
då den tröstlösa frågan: för hvem viljen j strida nu?
icke kunde besvaras. Visserligen sökte ännu
tvänne modiga qvinnor, Christina Gyllenstjerna
och Anna Bjelke, att till det yttersta försvara
rikets bägge starkaste fästen; men då sådane män som
sjelfva Hemming Gadd svigtade och gaf allt förloradt,
hvem kan finna det underligt, om de ädla qvinnorna,
lemnade utan hjelp, slutligen måste följa det allmänna
föredömet. Christians goda löften till allmogen gjorde
ock sitt till, – han var en "bondekonung" och skulle,
om han bättre förstått att välja sina medel, sannolikt
hafva i historien efterlemnat ett annat namn än
namnet "tyrannen" – och utsigten till att "sill och
salt ej skulle tryta" var onekligen lockande nog för
ett folk, som i hundrade år måst, likt Israels barn,
"bygga på muren med ena handen och hålla svärdet
med den andra." Men förslappningstillståndet
varade ej länge. Det behöfdes blott en gnista,
så var den gamla flamman åter tänd; gnistan utgick
från samma bygd som fordom i Engelbrechts dagar,
och med Stockholms Blodbad börjar den andra och ännu
ärofullare afdelningen af "Dalarnes minnen".

Den man, som åter väckte till lif frihetsflammans
till hälften slocknade gnista var, – det veta alla,
– Gustaf Eriksson. Son af Erik Johanson Wase, sonson
af Sten Sture den Äldres syster, Brita Sture, hade
han blifvit uppfostrad i riksföreståndarens hof och
uppmärksammades der af konung

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>