Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - En Psychograf-historia af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Knut Elis efter två dagars vistande i staden
återkom att ånyo besöka sin gamla tant, kom hon under
samtalets lopp till den underbara psychografen, och,
väl vetande att dess tillkomst icke var af inhemsk
art, började hon med att fråga om han "derute" gjort
bekantskap med dess underbara egenskaper.
"Nej", sade Knut Elis, "jag har aldrig befattat mig
med den tokenskapen, ehuru gängse den är, och oaktadt
jag hört folk som varit verkligen kloka i allting
annat, hängifva sig deråt.
"Du anser det då för en tokenskap, min förnuftige herre?"
"Hvad annat? Tokenskap eller bedrägeri, det tredje
gifves icke.
"Men jag skall berätta dig att det hvarken behöfves
vara det ena eller det andra, det kan jag sjelf
anföra exempel på. Jag är hvarken tokig eller någon
bedragerska, och ändå har min psychograf sagt mig
saker, som du skulle häpna vid att höra."
Knut Elis fann att han träffat "la corde sensible",
och kände för mycken aktning för sin tante, för
att hvarken vilja motsäga eller såra henne, hvarför
han helt godmodigt sade: "Det är väl möjligt, och
skulle jag verkligen göra det vid första prof på en
öfvernaturlig kraft vare sig hos den, eller någon
annan död eller lefvande ting, men som jag nu aldrig
varit vittne till något sådant torde det ursägta min
otro och rättfärdiga mina tvifvelsmål."
"Jag skall dock bota dig för beggedera!" sade fröken
Morgonstjerna och tog fram sin psychograf. Se så! Hvad
skola vi nu spörja? Håll handen på skifvan, så här,
mycket lätt, och du skall få erfara att den rör sig."
"Tant är bättre öfvad, än jag och får den säkert
lättare att gå", sade Knut Elis, afböjande ett försök,
hvaraf han ej väntade någon framgång.
"Som du vill! Låtom oss fråga t. ex. om du blir gift?"
"Visst blir jag det, om jag får lefva och kommer
att vända mina tankar ditåt, det kan jag säga på
förhand. Då är bättre fråga hvar jag kommer att träffa
min utkorade?"
Fröken Morgonstjerna tog nu profeten under hand och
se, efter en stunds besinning rörde han sig raskt,
som i feberyra, och efterlemnade spår på papperet,
som bäst läto tyda sig till: "Paradiset."
"Skönt!" skrattade Knut Elis. "Alla älskande, som
mötas, äro i paradiset. Men när skall den lyckliga
timman slå för mig?"
Fröken Morgonstjerna stod allvarsam och orörlig,
som en ödets gudinna, tills psychografen åter började
röra sig under hennes hand och hon visade på papperet:
"kl. 8". "Min käre Knut Elis, hvad säger du om detta?"
"Jag säger endast", skrattade Knut Elis, "att det
gör mig stor sorg att icke kunna pröfva den lyckliga
spådomens sannfärdighet här på platsen, emedan jag
i morgon bittida på den betecknade timman troligen
gungar på ångbåt långt härifrån. Men hvarhelst jag
kommer, der man, liksom här, har ett ställe med det
namnet, skall jag aldrig underlåta att precist kl. 8
infinna mig der, för att vänta mitt möte, ehuru jag,
uppriktigt sagdt, finner tiden något olämplig."
Då Knut Elis kom till sitt logis, låg honom der
ett telegram till möte, från en barndomsvän, som
underrättade honom om sin ankomst påföljande dag,
for att i ett vigtigt ärende få träffa honom. Han
uppskjöt naturligtvis sin afresa, och beslöt att
invänta vännens ankomst. Då han påföljande morgon
vaknade slog klockan 7. Han drog upp sin rullgardin
och helsades af det vackraste väder. Himlen var
hög och blå, solen sken med en glans, så herrlig,
som hade hon velat glädja alla hjertan, och de
gröna trädtopparne, från de mellan husen inklämda
stadsträdgårdarne, viftade så vänligt mellan de
röda tegeltaken, som hade de bjudit till glädje och
förfriskning under deras skuggiga kronor. Allt lockade
ut, och, påminnande sig den föregående aftonens
spådom, beslöt Knut Elis, utan att just vilja smickra
psychografen, sig för en morgonpromenad ut i den
vackra parkanläggningen, vid sidan af staden, som man
kallade Paradiset. Intet spår af menniskofot syntes
på de nykrattade gångarne, och inga spatsergängare
lifvade den tjusande naturtaflan. Allt var tyst och
stilla, som man tänker sig det i det första Eden,
innan några lefvande varelser trampat dess oskärade
jord. Sedan Knut Elis en stund spatserat fram och
tillbaka genom de förnämsta delarne af parken, slog
han sig ner i en spalierad berså, från hvilken den
öppna anblicken af de sammetslena gräsmattorna och de
rika blomstergrupperna, som utgjorde en så väsendtlig
del af dess skönhet, låg honom för ögonen. Han satt
inbegripen i njutningen af dess betraktande och vi
våga nästan påstå att han hvarken tänkte på tanter
eller profetior då han upptäckte en qvinnofigur, som
med lätta steg sväfvade fram i en gång, som förde
ner till trädgårdsmästarens boning. Hvad Knut Elis
erfor, må han bikta eller ej, framtiden skall dock
visa det. Som vi emellertid äro långt ifrån att
vilja kasta en skugga af svaghet öfver styrkan af
hans resonerande förnuft, tillåta vi oss här inga
gissningar, utan hålla vi oss endast till sakens
fakta, som var, att han öfvergaf sin beundran för
blommorna och platsens skönhet, för att taga den
aflägse uppenbarelsen i närmare betraktande. Han
såg henne försvinna inom trädgårdsmästarens dörrar;
men vid hennes återkomst igenkände han – Sophie
Malmqvist.
Hon var klädd i en enkel morgonblus och ett litet
randigt förkläde samt en rund hatt på hufvudet. Ingen
omsorg eller beräkning syntes i toiletten. Den
var i den fullkomligaste hvardagsstil, men klädde
henne förträffligt. I handen bar hon en liten korg
med friska blommor. Hon gick glad och sjungande,
betraktande dessa, då Knut Elis helt oförmodadt
framträdde. Sophie tog ett steg tillbaka, rodnade,
kastade en blick på sin klädsel och ville fortsätta
sin väg, då han tilltalade henne.
"Denna anläggning är ganska vacker och kan svårligen
visa sig i en fördelaktigare belysning än den
nuvarande."
"Ja", svarade Sophie, "den är rätt vacker,
synnerligast sedd från paviljongen deruppe på höjden,
som dominerar den helt och hållet. Har ni varit der?"
"Nej, jag har endast gjort några slag, här, i de
nedra regionerna."
"Då står det åter och är en sak, som icke bör
försummas." Och hon ville åter fortsätta sin väg.
"Ni torde finna mig allt för djerf, om jag vågar bedja
er förevisa mig den vackra punkt, der ni finner er
älsklingsvy."
"Jag måste skynda mig hem, emedan jag ger lektioner,
som börja på slaget nio."
"Jaså, ni ger lektioner."
"Vi lefva deraf, min mor och jag. Således går det
icke an att försumma tiden."
"Jag skall då lemna den der utsigten till en annan
gång, om ni tillåter mig att få följa er."
Det var en begäran, som Sophie icke kunde motsätta
sig. Han följde alltså.
Det samtal som under vägen fördes, berörde väl icke
andra än ganska allmänna ämnen, men det var nog,
för att stärka Knut Elis i de goda tankar han förut
fattat om hennes rena hjerta och okonstlade sinne,
hvilka i förening med hennes klara förstånd, lätta
uppfattningsförmåga och enkla, obehindrade sätt att
uttrycka sig, gjorde hennes sällskap angenämt och
hennes väsende intagande. Då de skiljts åt kände Knut
Elis sitt hjerta såradt.
Emellertid reste han hem och emottog sin stora
egendom; men det dröjde icke länge innan han började
ledas vid ensamheten på landet och finna trycket af de
ekonomiska omsorger, som der ålågo honom, tunga utan
någon vid sin sida, som förljufvade mödan och delade
fröjden öfver framgångarne deraf. Han såg öfver sin
framtidshimmel ett töcken, som endast kunde skingras
af den husliga sällhetens solsken, framkalladt af
ett älskadt väsende, sådant som – Sophie.
Ett år derefter helsades hon som fru Westansky
på Aftonro. Fröken Morgonstjernas glädje öfver
Sophies lycka var stor, nästan större än öfver Knut
Elis’, ty för honom hade hon aldrig hyst oro eller
fruktan. Första sommaren af deras äktenskap blef
hon bjuden att tillbringa någon tid hos dem. Hon
kom och med henne psychografen, ty ännu fanns det
framtidssaker, som hon hade att spörja honom om. Då
Knut Elis fick se honom började han hjertligen
skratta. "Hvad?!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
