Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 321 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen IX. af Th.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 11. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Historiska Bilder.

II.

Dalarnes Minnen.

IX.

Det var under vistandet på Räfsnäs, som Herr Gustaf
emottog underrättelsen om blodbadet i Stockholm, om
sin faders och sina närmaste fränders död, om allt
det blod, som flutit för att på Sveriges tron befästa
den utländske konungen, den andre Christian, hvilken,
om än de afsigter han hyste, kunna försvaras och
rättfärdigas, dock till sina planers genomförande
nyttjade medel, hvilka rättvisligen ådrogo honom
det namn, hvarmed historien brännmärkt hans
minne. Nu mognade också Gustaf Erikssons beslut,
att i den svenska frihetens stambygd, i Dalarne,
och bland dess härdade befolkning söka den sista
hjelpen för fäderneslandet, söka möjligheten till
dess räddning. Alla de fridlösa, som sökt sig en
tillflykt i skogarne, ville han der försöka samla
omkring sig och sedan med "Gud och Sveriges allmoge"
gripa befrielseverket an. Att här vidlyftigt berätta
hans vandringar i Dalarne, skulle vara att allt för
mycket hårdt anlita utrymmet; blott några spridda drag
från dessa vandringar må här vara tillräckliga. Redan
vid första steget inom Dalarnes gräns lurade sveket
på honom; den hittills trofaste tjenare, som
skulle medfölja honom på färden, öfvergaf honom vid
passerandet af Kolsundet. Men Gustaf Eriksson fällde
derför icke modet. Häst och herredrägt lemnade han
qvar i en bondgård, klädde sig som dalkarl, tog en
trind hatt på hufvudet, hvars hår han låtit rundklippa
och bena på dalkarlasätt, lade yxan öfver axeln
och begaf sig ut i bygden som en vanlig daldräng,
stadd på vandring att söka arbete. Ännu står på
Rankhyttan den loge, der Gustaf, hittills van att
föra det ridderliga svärdet, förde slagan bland Anders
Pehrssons drängar, till dess husbonden igenkände den
gamle vännen samt både för sin och hans egen säkerhet
rådde honom att begifva sig längre uppåt skogarne och
aldrig länge dröja på samma ställe. Under vandringen
från Rankhyttan var han nära att drunkna på Lill-ån,
hvars svaga is icke förmådde bära hans tyngd; men
han lyckades rädda sig utan främmande hjelp och kom
lyckligen fram till Ornäs, det gamla herresätet, hvars
uråldriga byggnad, bibehållen ända ifrån denna tid,
ännu speglar sig i sjön Runns blå bölja. Väl bekant är
den saga, som fäster sig vid denna urgamla byggnad,
hvars bjelkar ännu äro lika friska som hjertat i
Sveafolkets bröst, sagan om huruledes en qvinnas
aktning för gästfrihetens helgd och hennes blygsel
för sveket åt Sverige räddade dess befriare. Barbro
Stigsdotters bild har derför också i "Kungskammaren"
på Ornäs intagit ett värdigt rum bland alla de krönta
ättlingarne af den man, som hon räddade. Arendt
Persson, hennes man, som först sökt vinna Måns Nilsson
på Aspeboda för sina förrädiska afsigter mot
Gustaf, men, då han mötte motstånd hos honom, skyndade
till konungens fogde, Brun Bengtsson på Sätra, fann,
då han med fogden och dennes knektar återkom till
sin gård, det utsedda rofvet borta och skall sedan
under hela sin hustrus återstående lefnad aldrig
kunnat fördraga att se henne för sina ögon. Men fru
Barbros dräng, Jakob, skjutsade med sin matmoders
goda häst flyktingen öfver Runns is och anlände
lyckligt till Svärdsjö. Det är från denna färd,
som man har berättelsen om huruledes hustrun i
Åkesgården uti Bengtshedens by, der Gustaf hvilade
öfver natten, bad honom skära sig några korfstickor,
– en anmodan, hvilken han besvarade med de af
traditionen troget bibehållna orden: "inte kan jag
göra era pölsepinnar".

I Svärdsjö prestgård råkade Herr Gustaf åter en
gammal vän och studiikamrat från lärdomssätet i
Upsala, socknepresten Herr Joen, hvilken vänskapligt
emottog den fridlöse och behöll honom hos sig i åtta
dagar. Men Arendt Persson och fogden Brun Bengtsson
hade under tiden kungjort flyktingens vistande i
Dalarne, och öfver allt voro spejare i rörelse,
för att förtjena det pris, som blifvit satt på hans
hufvud. Herr Joens hushållerska hade anat, att icke
allt stod så rätt till med daldrängen, som från logen
blifvit helt plötsligen flyttad in i husbondens egen
stuga; och fastän prestmannen med ett "det kommer
eder icke vid!" afvisade hennes näsvisa fråga, om
hvarföre han höll handfatet åt sin förre tröskare,
när hon händelsevis en morgon kom in i stugan, fanns
dock för Gustaf ingen säkerhet mera uti Svärdsjö
prestgård. Då sände presten honom till en pålitlig
man i sin socken, – det var "Kronones Djurkarl",
Sven Elfson, som några säga, Nils Ulfson, som andra
hellre vilja – uti Isala by. Knappt inkommen under
dennes gästfria tak, var Gustaf nära att falla i
spejarnes händer; men äfven denna gång räddades han
genom en qvinnas rådighet. "Packa dig ut på logen att
tröska!" ropade matmodern i gården åt honom. – "Hvi
gapar du på främmande, som skulle du aldrig sett folk
förr!" och förmaningen beledsagades af ett slag öfver
ryggen med brödspaden, hvilket helt och hållet ledde
fogdens män på villspår. Men var matmodern fintlig,
så gaf husbonden icke heller efter. Det var Sven
Elfson, som, då Gustaf icke heller var längre säker i
hans hus, förde flyktingen undan till bröderna Maths
och Pehr Olofssöner i Marnäs och under färden gömde
honom i ett halmlass. Ännu sjunges i Dalbygden den
gamla sången om "hur kung Gösta i halmskrinda låg",
och berättas Svens i Isala list, att, då en dansk
knekt stött ned spjutet i halmen och sårat den gömde
i benet, så att blodet sipprade fram under slädan,
skära sin egen häst i "kråkan" af hofven och dermed
leda bort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>