Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - Ett Söndagsäfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silfver, föll det mig just in, att jag var hungrig, innan
jag hann fram till Champ de Mars, men deraf följde
ingalunda, att jag nu, efter fyra timmars förlopp,
hade mycket mer aptit. I matsalen luktade gas och
knappt kunde man hålla ut der för matlukt. Allting
i salen hade ett blått skimmer, till och med mina
bordsgrannar, och isynnerhet såg en fet och finrakad
gammal man, som satt alldeles framför mig, precist
ut, som vore han dragen upp ur en indigokyp. Man hade
nämligen satt upp anilinblå rullgardiner, men på båda
sidor inträngde solstrålarne likt lansspetsar i det
blå, qvafva rummet.
Det var mig omöjligt att öppna munnen, för att smaka
en bit af stengets-steken från Pyrenéerna eller andra
rariteter; jag väntade på deserten, på is – is. Och då
isen (glacen) ändtligen kom, då mitt bordsällskap
tycktes vilja täfla med skälar och hvalrossar i
att sluka is, fick jag en tydlig förnimmelse af att
det var oundgängligt nödvändigt för mig att komma
ut i friska luften, hvarför jag förde handen till
bröstfickan, för att betala damen å kontoret, men –
jag hade glömt min annotationsbok hemma.
"Den herrn har visserligen setat vid bordet, men icke
tagit så mycket som en mun full på sin tallrik",
sade den indigofärgade: "Jag har just lust veta,
för hvad ni vill taga betalning?"
Damen neg, uppassaren erhöll ett femsousstycke,
som till all lycka för den friserade ynglingen
förvillat sig ned i min ficka, och jag stapplade ut
ur huset. Jag kan icke säga, att jag försporde någon
kroppslig smärta, men jag kände mig i högsta grad
lekamligt och andligt trött. Jag kunde icke längre
hålla mina tankar samlade, utan måste tillåta dem att
på egen hand fritt svärma omkring, såsom de vanligen
brukade göra kort förrän jag insomnade. Blott en enda
fullkomligt klar tanke beherrskade mig, nämligen den:
du måste så fort som möjligt gå hem.
Men min bostad å Rue de Rocher låg ännu mycket långt
från Rue d’Austerlitz, i hvars brännande atmosfer
jag vandrade. Den ena omnibusen och droskan efter
den andra rullade förbi mig, men jag vågade ej ropa
halt, ty ingen omnibus körde fram till min gata,
hvarföre jag måst stiga ur och betala, hvilket var
mig omöjligt; hvad en droska beträffar, kunde den
visserligen direkt hafva fört mig hem, men om dörren
nu vore stängd och min värdinna borta, huru skulle
jag då få min annotationsbok och mina penningar.
Jag erinrar mig fullkomligt, att dessa tankar, hvilka
under andra omständigheter mycket skulle förargat
mig, nu gledo lugnt och stilla förbi. Jag befann mig
vid invalidernas esplanad och kunde egentligen icke
tänka på annat, än de darrande solstrålarne. Nu
kom Invalidbryggan. Under densamma flöt Seinen,
lik glödande metall och inget svalkande luftdrag
tillkännagaf flodens närhet.
Nu kommo åter snörräta sträckor af hus och en
brännande het gata, men ändtligen uppnådde jag Champs
Elysées, hvars träd nyligen voro renspolade, ty man
dref sprutornas vattenstrålar ända upp i trädtopparne,
för att aflägsna dammet, som omgaf bladen likt en grå
kappa. Plötsligt kändes det, som om jag kommit ned
under ett vattenfall, en karl grep mig i armen och
frälste mig från att blifva öfverkörd, men jag tänkte
alldeles icke på att tacka honom.
"Månne du kan hålla dig vaken, tills du uppnår Rue
de Rocher", tänkte jag.
Ändtligen kom jag, förmodligen ovilkorligt, till
den öfvertygelsen, att jag behöfde hvila mig, ty jag
vände mina steg emot fontänen och trängde in mellan
buskarne, der jag fann en bänk.
Bänken var tom, men temligt het, ty den var öppen. Jag
satte mig beqvämt till ro, lade det ena benet öfver
det andra och öppnade ögonen mera än förut. Jag såg
några grupper af barn, ett par hundar, som sprungo
från den ena buskgruppen till den andra, en gammal
qvinna med en korg, ur hvilken en konjaksflaska stack
fram, en zouav med en gråtande tourainska samt några
halfvissnade blommor i en liten korg straxt framför
mig.
Detta anförer jag endast för att visa, huru
fullkomligt vid sans jag var, och medan jag gjorde
dessa iakttagelser, reflekterade jag: "tänk om
jag sofver? Det är ju icke omöjligt, att du sitter
i hörnet af en soffa hos restauratören och blott
drömmer, att du är här." Jag försporde samma känsla, som
när man söker röra sig i drömmen och icke kommer ur
fläcken.
Men min hand hvilade ju på käppknappen – jag behöfde
blott göra ett försök med densamma. – Bort med handen.
Det var mig omöjligt. Jag kände ingen smärta, men
hade ej heller någon rörelseförmåga; min hand förblef
liggande på käppen, som vore den fasttrollad, mina
fötter lydde också inga order, utan var det, som om
de lackerade stöflarne sutit på ett par träben. Då och
då hörde jag ett ringande för öronen och mina kindben
pressade sig knakande tillsammans, men barnen voro der
ännu och hundarne och konjaksmadamen, endast zouaven
var borta, oeh den unga tourainskan satt i gräset,
stirrande på ett litet springvatten.
Jag befann mig formligen som i ett förtrolladt
tillstånd. Huru skulle detta sluta, var det möjligen
en börjande slagfluss, som komme att göra ett slut
på mitt lif? – Kunde jag då åtminstone icke ropa
eller tala? – Jag försökte, men trots alla mina
ansträngningar var jag icke i stånd att frambringa
det ringaste ljud. Jag kunde gerna blifva sittande på
detta ställe och dö af hunger. I mitt logis skulle man
ej sakna mig, och om någon funne mig här, utan rörelse
och talförmåga, kunde man icke veta hvem jag var eller
hvar jag bodde, ty i saknad af min annotationsbok,
hade jag hvarken visitkort eller bref hos mig, kort
sagdt, icke en rad, tjenande till upplysning öfver
min person. – Jag påminte mig en gång ha läst en
skildring: "Huru man dör i Paris." Mitt dödssätt, som
hvart ögonblick kunde inträda, var emellertid nytt,
men desto värre för mig, ty i händelse jag störtade
ned, skulle ingen läkare tro, att jag var vid full
sans, fastän jag saknade all rörelseförmåga. Nu kom
den fetaste af hundarne springande, förföljd af alla
de öfriga, styrde in under bänken och stötte till mina
ben, hvarpå jag stel och orörlig föll öfver åt ena
sidan, lik en pjerrot, som blifvit ihjäl-pryglad. Min
hatt och käpp föllo till marken, men sjelf förblef jag
orörlig. Nu kom den unga tourainskan bort till mig.
"O, stackars herre", sade hon, "res er ändtligen upp."
"Ja, men huru skall jag bära mig åt", tänkte jag.
"Der kommer en sergeant de ville."
"Gud vare lof", tänkte jag, "han skall strax skaffa
mig läkarehjelp."
Sergeanten såg mig i ansigtet, lyftade upp mitt hufvud
och lade handen på mitt bröst.
"Han lefver ännu", brummade han, "men finnes här ingen
läkare nära till hands, är det snart slut med honom."
En krets af menniskor samlade sig straxt omkring
mig. Min ställning på bänken tillät mig iakttaga allt
omkring mig lika tydligt, som om jag haft för ändamål
att afteckna det hela: fästet på sergeantens värja,
en gammal dams ofantliga snusdosa och en liten skefögd
pojke, som tycktes studera min fysionomi. Derpå kom
en omkring tjugofyraårig man, som var mycket röd i
ansigtet och viftade med en ofantlig näsduk.
"Gif plats ett ögonblick", sade han. "Låt mig se,
herr sergeant. – Han är så död som Julius Cesar."
Han knackade omkring på mitt hufvud med kryckan af
sin käpp.
"Ihåligt – blyaktigt – utan resonans – blodutgjutning
i hjernan – död – för bort honom."
"Med nöje."
Sergeanten förekom mig plötsligt som en fruktansvärd
person. Man lade mig i en portechaise af vidjor, drog
gardinerna för och snart hörde jag blott bärarnes
skridt. Men jag fortfor att vara orörlig. Man hade
böjt min venstra arm ett litet solgrand, fingrarne
vette uppåt, jag kunde se hvartenda veck i huden, men
att lägga ned armen – det var omöjligt. Portechaisen
antog nu en lutande ställning, så att jag nästan
stod upprätt i densamma; jag kände en kall, fuktig
luftström och straxt derefter den motbjudande,
omisskänneliga lukten af lik – hvart hade man väl fört
mig hän?
Man lyftade mig ur korgen och kastade mig något
omildt på ett bord. Jag befann mig på ett ställe,
som jag erinrade mig ha sett förut; – der borta var
ett galler, här stodo långa bord, och på dessa bord
– lågo lik. Jag befann mig i la Morgue, det ställe,
hvarest obekanta lik utställas. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
