Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 339) - Husmamsellens Dotter af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på fåglar och bearbeta skinnet, med qvarsittande fjun,
till varma plagg. Klädedrägten hos karlar och qvinnor
är nästan alldeles densamma, endast att de sednare
på ryggen tillfoga ett slags påse för transporten af
sina barn, hvarmed de förra icke befatta sig. Drägten
består af benkläder, strumpor, skor, rockar samt
öfverplagg; till och med handskar samt en egendomlig
hufvudbonad fattas icke, så att hvarje del af kroppen
har sin särskilda klädespersedel.
För att skydda sig emot vattnets inträngande,
begagna polarfolken derjemte en öfverbeklädnad,
som förfärdigas af hvalfiskens eller andra stora
sjödjurs blåsor och tarmar.
Vigtiga persedlar äro isynnerhet hos de kringvandrande
folken skoplaggen, hvilka, allt efter markens
beskaffenhet, erhålla en skiljaktig form. De hafva
sitt ursprung från ett läderstycke, en bark- eller
träskifva, hvilka som sulor bindas under foten,
till skydd emot skarpkantiga stenar m. m. och denna
form har, jemte sockarne samt de stöfvelartade
kläderna, tydligen bibehållit sig i sandalerna,
hvilka nu finnas så vidt utbredda. Eskimåerna
och de nordamerikanska indianerna förfärdiga sig,
för att hastigare fortskaffa sig på den lösa snön,
breda snöskidor af tunnt, lätt rör eller fiskben,
mellan hvilka de anbringa ett flätverk af hår eller
säf. Dessa snöskidor ha en temmelig storlek; de göras
från 4 till 6 fots längd och 1 1/2 till 2 fots bredd, på
det att kroppen icke måtte sjunka ned i den löskorniga
snön.
Beklädnadens omfång eller mångfald är sålunda icke
någon måttstock på kulturen, men å andra sidan utgör
den större eller mindre konstfärdighet, hvilken
gifver sig tillkänna i klädernas förfärdigande, en
verklig sådan. Hudarne af de dödade djuren visade
sig först lämpliga till begagnande, och i sjelfva
verket finna vi att, sedan större eller mindre
förberedande åtgärder med skinnen ägt rum, mantlar
och skört hos de rå folkslagen blefvo tillskurna
af detta material. Om också icke enligt vår åsigt,
så förstå dock eskimåerna och pescheräerna ett slags
garfning, och läderberedningen hos de nordamerikanske
indianerna samt den tempererade zonens nomader kan
kallas en nästan fulländad.
Fiberämnena förenas med hvarandra genom knyppling och
flätning. Först sno vildarne trådarne tillsammans och
låta dem radvis hänga ned bredvid hvarandra. Derefter
inknytas tvärtrådar, och på det sättet är första
steget till väfnad uttaget.
Det är isynnerhet herdefolken, hvilka genom
afkastningen af sina hjordar ha tillräckligt
råmaterial, som sysselsätta sig med fullkomnandet af
väfnader. Kalmuckerna arbeta filtar till sina täcken
och tältbetäckningar under vintermånaderna på följande
sätt: de taga ett gammalt täcke af samma storlek, som
det nya skall hafva, breda ut och betäcka detsamma vid
pass en fot högt med hvit fårull. Skall det nya täcket
utsiras med brokiga prydnader, så lägges mönstret i
kulörd ull derpå. Ullen, som på förhand
blifvit väl klappad och renad, öfvergjutes
nu med kokhett vatten, hoprullas derpå jemte den
gamla filten försigtigt och fast, samt ombindes med
hårstreck. Så många personer, som behöfvas efter den
hoprullade filtens längd, sätta sig omvexlande i två
rader på hälarne och kasta rullen, hvar i sin ordning,
till hvarandra, från knäet på marken och återigen
från marken upp på knäet. Dermed arbeta isynnerhet
qvinnorna, emellertid hjelpa karlarne äfven till,
och grannar samt vänner deltaga också deri. Sedan
det tunga arbetet pågått ungefär en timma, är ullen
tillräckligt filtad, och möjligen förekommande fel
upphjelpas sedermera.
Färgning och anbringande af mönster är ett mycket
gammalt bruk. Den förra tyckes i början hafva varit
yttring af en viss renlighetskänsla, åtminstone
gifva de nordamerikanska indianerna sina pelsar och
läderdrägter, när de genom fortsatt bruk förlorat
den ursprungliga färgen, en röd anstrykning.
För att framställa större föremål, t. ex. ett tälttak
af ett enda sammanhängande stycke, är det nödvändigt
att genom hopsyning förena flera mindre. En vidare
tillämpning af denna färdighet, hvilken vi redan se
utöfvas af indianer och polarnomader, leder till
beklädnadskonsten, som består i tillskärning och
afpassning samt isynnerhet utvecklar sig der, hvarest
kläderna visserligen skola skydda, men på samma gång
icke hindra en lätt och hastig rörelse. Med hvilken
konstnärlighet de nordamerikanska jägarstammarne
tillverka sina mocassiner, är bekant. Grönländarne
slipa skälben till sylar eller betjena sig af starka
fiskben som nålar, med hvilka sedan den af ren- och
skälsenor tillverkade tråden lätt och behändigt låter
föra sig genom de stuckna hålen.
Ofta användas brokiga trådar, antingen af i åtskilliga
färger förekommande växtfibrer eller färgade
animaliska ämnen, hår, fjädrar eller piggar, och
lifligt afstickande mönster anbringas till utsirande
af drägterna. De brokiga fågelfjädrarne lemna så
väl till prydnader som hela plagg ett utomordentligt
passande material. Kalifornierna upprada fjädrarne
tätt bredvid hvarandra, på snören och så att de
särskilda färgerna bilda mönster samt hopfästa sedan
flera dylika band, hvarigenom ett slags fjäderpels
uppstår, hvilken på båda sidor har samma utseende.
Äfven abiponerna, en stam pampas-indianer, förarbeta
fågelfjädrar till ganska nätta pelsmosaiker, liksom de
äfven utan egentlig garfning veta att aptera skinnen,
trots våra bundtmakare. De hopsy pelsstyckena på ett
så fullkomligt sätt, att till och med det skarpaste
öga icke förmår upptäcka någon fog. Derjemte hafva de
inrättat väfstolar af några vassrör och trästickor,
som lätt kunna sammanläggas och på hästryggen vidare
transporteras, medelst hvilka de förfärdiga allehanda
strimmiga och brokiga tyger af sjelfspunna, ganska
fina ylletrådar. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
