Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. 1864
- En upp- och åter neddykande ö
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 347)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En upp- och åter neddykande ö.
Hvem hade icke hört talas om ön Ferdinandea, hvilken
år 1831 uppsteg ur hafvet emellan Sicilien och Afrika, och
efter några månader åter försvann! Denna vulkaniska
företeelse iakttogs bland andra af geognosten Hoffman, doktor
Philippi, doktor A. Schulz och Escher von der Linth, alla
tyskar. Det var efter några, den 28 Juni och 2 Juli
anmärkta svaga jordstötar, som man varseblef, att hafvet vid
pass fem mil från Sciacca på Sicilien under åsklikt dån på
ett ställe höjde sig omkring 200 fot. Den under tio minuter
uppvällande vattenmassan var svart, och en horizonten
omhöljande rökmassa utvecklade sig derutur. Hvar 20:de till
30:de minut upprepades detta ... Det böljande hafvet var
vidt och bredt betäckt med otaliga döda fiskar. Om natten
hördes blott dånet af eruptionerna, men inga eldfenomener
iakttogos. Först den 24 Juli höjde sig en af vulkanisk aska
och lavastycken uppkastad, med krater försedd, ringformig ö
ur hafvet. Ur det inre af denna askkägla framstöttes tätt
efter hvarandra följande, till klot hopade, bländande hvita
ångmassor, dock utan buller, samt förlänade en högst romantisk
anblick. Hvar annan eller tredje minut frambröto svarta
ask- och slaggstoder genom dessa dunstmassor, hvilka liknade
ofantliga snöfall eller bomullsbalar, så att ön blef alldeles
osynlig och först åter visade sig, när vinden skingrade
ångorna. Rökpelaren uppnådde en höjd af 2,000 fot. Det
kratern omgifvande hafvet var icke upphettadt, utan visade
samma värme, som på långt afstånd derifrån. Snart följde
i häftig eruption ända till 600 fot högt uppslungade slagg-,
ask- och stenmassor, hvilka, bildande en hotande pelare, läto
sitt innehåll falla ned som raketer. De nedstörtande massorna
förstorade hväsande kratern, medan det hvita dunstklotet sväfvade
öfver askstoden likt en silfverkrona. Fritt sväfvande, men
icke från kratern uppstigande, taggiga blixtar genomkorsade
understundom den mörka askpelaren. På hvarje blixt följde
ett kort dån, stenarne slungades på deras väg upp och ned,
rasslande mot hvarandra, men för öfrigt kunde icke något ur
djupet kommande buller förnimmas. Dessa blixtar utgjorde
det enda eldfenomenet; från kratern uppsteg inget rödt
eldsken, så som fallet är vid Vesuvius och Etna. Ön, som
kallades Ferdinandea, kunde beträdas den 29 September 1831.
Den var kägelformig och hade ungefär 2,000 fots omfång.
Dess krater stod i förbindelse med hafvet och var fylld med
rödt vatten, utur hvilket kokheta, svafvelluktande ångor
uppstego. Holmen stod på en upphöjd del af hafsbottnen, hvilken
i början endast lindrigt sluttade utåt, men sedan plötsligt
stupade lodrätt ned i djupet. Då efter hand tillförseln af
nya materialier upphörde, var också holmen hemfallen åt
tillintetgörelsen, ty, belägen midt i hafvet och utsatt för
stormens och vågornas förenade raseri, förmådde den icke med
sina lösa beståndsdelar i längden trotsa elementerna. Dess
omfång minskades mer och mer; i slutet af Oktober utgjorde
det blott 1,600 fot och dag från dag blef den allt mindre,
tills den märkvärdiga ön ändtligen alldeles försvann. Och så
rulla nu hafvets böljor öfver de underjordiska krafternas
hemlighetsfulla jättebarn. Möjligt att den en dag åter stiger
upp – en Undine, hvilken högre makter tillstädja att då
och då för kort tid fröjda sig i de värmande solstrålarne.
Som curiosum må nämnas, att knappt tre veckor efter
öns uppstigande, och innan den ännu var färdigbildad,
engelsmännen den 2 Augusti, med iakttagande af alla sjörättens
former, förklarade holmen för en engelsk besittning, änskönt
densamma otvifvelaktigt låg inom sicilianska ö-gebitet, men så
oväntadt den erhölls, lika oväntadt förlorades den snart.
*
 | | Fans-stammens målning af kroppen. (Se sid. 366.) |
|  | | En tatuerad indianhöfding. (Se sid. 366.) |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0369.html
