Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. 1864
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. från sid. 347)
- Ombord på ett slafskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tatueringen finner man hos grönländarne, kustboerna
vid Nutka-sundet, likaväl som nere hos eldsländarne,
men framför allt på Stilla Hafvets öar. Och en
sed, hvilken största delen af jordens invånare
ännu fasthålla, bör icke sätta oss i förvåning: –
ty inrista icke till och med våra soldater,
handarbetare och matroser sina namn eller namnteckningarne
af kära personer, med emotsvarande sinnebilder, på
bröst eller arm, hvilka sårnader de sedan ingnida
med krut eller brokiga färger, för att under hela
sitt lif bibehålla denna inristning.
(Forts.)
*
Ombord på ett slafskepp.
En kulen, regnig morgon under April månad 1859
satt jag tankfull framför kaminelden i min lilla
kammare å ett värdshus i Newyork och rådgjorde med
mig sjelf, hvad jag nu borde företaga mig, ty sedan
någon tid tillbaka var jag återkommen från min sista
sjöresa, till Ostindien, och måste, enär min kassa
angripits af galopperande lungsot, se mig om efter
ett annat fartyg. Under det att jag öfverlemnade mig
åt denna allt annat än behagliga tankegång, förnam
jag plötsligt röster, hvilka utanför dörren sakta
underhöllo sig med hvarandra, men komne närmare,
tystnade. Ändtligen knackade man på min dörr, och
omedelbarligen efter mitt "stig in" visade sig värden,
åtföljd af en annan herre, hvilken han föreställde
mig som kapten Manwell. Samtidigt upplyste han, att
denne herre hade något att meddela mig, hvarefter han
aflägsnade sig och lemnade mig allena med främlingen.
Denne var en man under medelstorlek, med mörka
blixtrande ögon, ett becksvart, stripigt hår,
regelbundna ansigtsdrag och den bleka gulaktiga hy,
som vanligen karakteriserar sydländningen. Hela
hans yttre lät mig sluta till allt annat, än att han
var sjöman. Sedan han tagit en stol och flyttat den
närmare kaminen, delgaf han mig, att han kommenderade
ett fartyg, som låg segelfärdigt för vestra kusten af
Afrika, der en last palmolja skulle intagas; det var
hans önskan att bemanna fartyget med tillförlitligt
folk, och då han i detta afseende vändt sig till min
värd, hade denne lifligt rekommenderat mig; för den
skull infann han sig nu och erbjöd mig plats på sitt
fartyg.
Främlingens hela beteende förekom mig så sällsamt och
hemlighetsfullt, att jag tydligen kunde märka, det
någonting låge i bakhåll. Jag blickade honom derföre
fast i ansigtet och frågade, om han icke, i stället
för palmolja, funderade på en last ebenholz samt
om icke hans expedition hade till föremål några små
affärer i kött och blod? Han tillstod också, att jag
gissat rätt, tilläggande, att han af min värd hört,
det jag talade spanska och portugisiska flytande,
hvadan han ville erbjuda mig en förtroendepost på sitt
fartyg, enär han visste, att mina språkkunskaper
skulle vara honom till stor nytta. Efter något
betänkande förklarade jag mig villig att göra resan
med honom, ty min penningförlägenhet var lika stor,
som min håg för äfventyr. Vi aftalade för den skull
några vigtigare vilkor, och måste jag å min sida lofva
honom obrottslig tystnad, hvarefter han instruerade
mig att följande morgon komma ned till dockorna,
der jag skulle finna honom ombord på barkskeppet
Flora, hvarest tillfälle vore för handen att uppgöra
ordentligt kontrakt.
Följaktligen begaf jag mig andra morgonen ned till
dockorna och fördref till en början tiden med att noga
betrakta fartyget. Det var en lång, låg, svart skuta
om 460 tons drägtighet, tacklad som ett barkskepp
med framåtlutande master och spetsig bog. Den hade
förhöjdt qvarter-däck med salong och kajutor för
kaptenen samt styrmännen derinunder, medan manskapet
logerade i bramsegel-kastellet. Flora hade vidare,
hvilket jag först sednare bemärkte, ett mellandäck,
som efteråt, stycke för stycke, hopfogades och
hvaraf alla delar voro numrerade; för tillfället
låg det dock nere i rummet som annat skräp. Äfven
det sätt, på hvilket lasten var stufvad, väckte min
uppmärksamhet. I skeppsrummets botten hade anbringats
ett underlag af tegelstenar och ofvanpå dessa låg en
ofantlig mängd vattenfat, af hvilka några voro tomma,
medan andra innehöllo det slags rom, som i handeln
förekommer under namn af negerrom; derjemte såg jag
stora qvantiteter risgryn, bönor m. m., hvilket icke
hörde till lasten, utan var bestämdt till proviant
för slafvar, och ofvanpå allt detta låg den egentliga
lasten, bestående af kattun, röd flanell, glasperlor,
gamla muskötter samt knifvar. Orsaken, hvarföre man
just på detta sätt fullstufvat rummet, var
att man ville skaffa slafprovianten och andra
misstänkta artiklar afsides, för att vid tillfälliga
prejningar af kryssare icke komma i förlägenhet. Detta
försigtighetsmått visade sig sedermera vara lika så
ändamålsenligt som nödvändigt. Med full last intog
Flora endast sex fots vatten. Jag hade just slutat min
granskning, då stewarden (uppassaren) ropade på mig,
tillkännagifvande, att kaptenen frågat efter mig. För
den skull infann jag mig i kajutan och undertecknade
mitt kontrakt, enligt hvilket jag förhyrdes som
matros af första klassen, men skulle derjemte erhålla
särskild godtgörelse för mina prestationer. Hyran som
matros uppgick till femton dollars i månaden. Utom
mig funnos tolf andra matroser, jemte kaptenen,
två styrmän och en stevard.
Två dagar sednare hade fartyget intagit full last,
hvarpå vi alla gingo ombord och derefter under
segel. Vi styrde kurs på San Paul de Loando,
under 8° 48’ sydlig bredd och 13° 8’ ostlig längd
från Greenwich, en hamn som ligger i lovart om
Congo-flodens mynning (under 4° 39’ nordlig bredd
och 12° 9’ östlig längd). Vi hade en angenäm resa
på sjutioen dagar, och under hela farten förekom
intet anmärkningsvärdt. Efter inhemtande af närmare
upplysningar, visade sig, att jag var den ende
matrosen ombord, som kände till ändamålet med vår
resa, och då jag gaf de andra en vink derom, skrattade
de mig midt i ansigtet öfver ett sådant "förryckt"
infall. Anlända på höjden af Sierra-Leone-kusten,
mötte vi amerikanska krigsskeppet Marion, som
utskickade en båt med andre löjtnanten, hvilken
undersökte våra dokumenter, i hvilka han likväl
icke kunde upptäcka något fel, fastän han uppenbart
hyste misstankar emot oss. Under det att officeren
genomgick papperen i kajutan, kastade jag en blick
på kuttern och fann med öfverraskning, att en af
manskapet var en gammal skeppskamrat till mig,
den der likväl ej kände igen mig, emedan jag på
utländskt manér låtit skägget växa. Men när jag
ropade honom vid namn, föllo fjällen från hans ögon,
då han skyndsamt kom upp, och vi språkade länge
om gamla tider. Naturligtvis visste alla ombord
på örlogsfartyget, hvad vi voro för folk, men de
kunde ej antasta oss, enär vi ingenting hade ombord,
som kunnat rättfärdiga en dylik handling. Ändtligen
lemnade båten oss; men emedan löjtnantens rapport
icke tycktes tillfredsställa kommodoren, infann
denne sig sjelf ombord, dock utan bättre framgång. –
Då vi sednare passerade förbi Congo-mynningen,
träffades engelska linie-skeppet Triton, hvilket
likaledes prejade oss, men med samma resultat som
"Marion". Vi seglade ungefär fyratio mil uppför Congo,
hvarest en by, kallad Port 0’Lania, är belägen. Den
utgör en liten koloni af portugiser, spaniorer och
amerikanare, hvilka besitta hvardera ungefär två
magasiner. Congo eller Nedre Guinea omfattar rikena
Loango, Congo, Angola, Matamla och Benguela, utgörande
det inre af dessa länder till största delen öknar,
som hysa en stor mängd vilda djur; dock är jorden
i närheten af kusten fruktbarare, så att bomull och
en mängd frukter på det yppigaste frodas. Invånarne
löpa nästan nakna omkring; de äro ungefär vilda,
och tillbedja sol, måne och stjernor. Portugiserna
hafva sina missioner på hela detta område samt lyckas
omvända en del af infödingarne, men till ett kuriöst
slags kristendom. Omvändelsen består mest deruti,
att missionärerna öfvertala och muta höfdingarne för
de särskilda stammarne, hvilka sedan på lämpligt sätt
tvinga sina undersåter att tillbedja samma gudom,
som de sjelfva, oaktadt de förre ingenting vilja veta
om dem.
Sedan lasten blifvit lossad, afvaktade vi en mörk
natt, för att smyga oss uppför floden, ty genom våra
agenter erhölls kännedom om, att "Triton" låg på
lur i flodens mynning, för att knipa oss, så snart
vi lupo ut. Innan ankarne åter lyftades, uppkallade
kaptenen hela besättningen på akterdäck och gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0371.html
