Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 371 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - En oväders-qväll af Elias Sehlstedt - Grimselpasset i Schweitz

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Slussen var ypper; till sednaste natt Torget stod ljust som en dager. Gamle Carl Johan på gångaren satt Knollrig, energisk och fager – Blanka stöfletter och gullgul syrtut – Gubben var ståtlig – spel ut! Torg och palatser sig speglade i Strömmen och Mälarens vågor; Hjelten från Hogland stod modig och fri Midt ibland lejon och lågor. Aldrig han stått i ett vackrare ljus – Gubbar! vi ta en pris snus! Skönsta musik ifrån början till slut Fingo vi gratis tillika; Huru elektriska solar se ut, Fick man på slottet bekika. För att se allt, fick man springa sig lam – Gutis! respekt för min dam! Sköna banketter med bålar och glas, Smällkork och svamprariteter! Maken fanns aldrig till svenskt-norskt kalas, Fyrverkeri och trumpeter; Skålar och tal om förening och fred – Ack! den som fått vara med! Uj! hvad det smattrar på rutorna, hör! Stormen på portarne dunkar: Snöglopp och priffe, det är som sig bör, Mellan små trefliga klunkar. Bäst är att nu plocka kassorna fram – Klang! vi få hundra för slamm!

E. S—dt.

Grimselpasset i Schweitz.

(Ur en ännu otryckt resebeskrifning: "Vandring genom Schweitz".) Grimsel är ett vigtigt pass, som förmedlar trafiken mellan Bern, Wallis och Piemont. Det så kallade hospitalet, beläget på en höjd af 5,750 fot öfver hafvet, bildar ett för den resande både nödvändigt och lockande rastställe, hvilket kostnadsfritt erbjuder den fattige vandraren förplägning, och jemväl emot billig ersättning samt i mån af möjligheten tillräckligt sörjer för den mer bemedlades behof. Värden tågar med sina hjordar dit upp i Maj och återvänder på senhösten till dalen. Under vintern öfverlemnar han uppsigten åt två "grimseldrängar", hvilka med sina stora alphundar hafva samma förrättningar som munkarne på S:t Bernhard. Men flera gånger betäcktes sjelfva hospitalet med lavinsnö. Innan vintertrafiken genom passet var så stark, stod huset flera månader om året obebodt, men icke tillstängdt, och värden måste alltså för vintergästerna qvarlemna något vin, ost, halm till bädd och ved till eldning. Grimsel-hospitalets omgifningar erbjuda visserligen inga utomordentliga skönheter, men rätt många egendomliga behag. I sjelfva verket gifver hela partiet ett slags föreställning om en nordisk jättes tvättbäcken, ty tätt bakom det till molnen gränsande boningshuset, på en klippafsats, hvilken fordom bildade den numera en mil tillbakavikna Aar-glacierens fot, utbreder sig en rund sjö, med ett dystert, brunaktigt vatten, i hvilket de branta klipporna spegla sin snövägg, hvitare än det finaste porslin och som ytterligare står i sammanhang med en annan, än en gång så djup alpsjö. Den främre har nämligen 32, men den bakom liggande 62 fots djup; fiskar trifvas ej i någondera af dem. Ur huset sprungo stora hundar skällande emot oss – en vacker erinran om S:t Bernhards snögrafvar, om det ej här varit omsorgsfulla kypare, hvilka i sitt eget intresse tystat dessa molnportens väktare. – Vi trädde in. Hvar och en fördes af den beställsamme värden till sitt rum, och jag fann, att mitt var trefligare, än man kunde vänta sig här uppe i snöregionen. Snart kallades man till bordet, och hela ressällskapet förenades vid middagen. Det vankades särdeles smaklig fårstek och murmeldjurskött, jemte salat och kål från värdens lilla täppa, sedan mjölksoppa bildat förrätten. Följande morgon fann jag himmelen klarare än jag väntat, och han tycktes af höflighet emot turisterna på lämplig tid hafva skakat regnet ifrån sig. Jag anslöt mig till de resande, hvilka stego upp ifrån frukostbordet, för att vandra uppför de branta klippterasserna till den snöbetäckta bergshöjden Hauseck och den dystra Dödssjön, hvarest, i Augusti månad 1799, fransmännen under Gudin och Lecourbe genom schweitzaren Nägelis förräderi öfverrumplade och tillintetgjorde en afdelning österrikare. Efter en halftimmas vandring hade vi uppnått passets höjd, Grimsels högsta punkt, och befunno oss sålunda i åsyn af den mäktiga Galenstock, de gaffelformiga Furka-hornen och det vilda, till hälften af glacierer betäckta Mutthorn på öfra Wallis’ nordliga spets, samt dertill 6,570 fot öfver hafvet. Dittills hade vi ofta blickat från den kala, öfver hvita urbergsmassor förande klippstigen ned till det ensamma Grimsel-hospitalet, omgifvet som det var af nakna bergstoppar och stenafsatser, hvilka reste sig upp ur det omgifvande underbara landskapet, som för öfrigt infattades af klippor, hvilka uppstego cirkelrundt, likt väggarne af en amphiteater, och ofta hade vi blickat tillbaka till den punkt, der Finsteraarhorn i fjerran glänste, med sin topp, 13,234 fot öfver hafvet, resande sig öfver Berner-alpernas högsta spetsar. Men det var försvunnet. Ur Dödssjön flöto två små bäckar i olika riktningar, den ena genom Rhone-strömmen ut i Medelhafvet, den andra genom Aar och Rhen i Nordsjön. Vi stodo vid en stor snöyta, der fotspåren af menskliga väsen antydde, att vägen här delade sig. Den bredare vägen åt höger förde till Obergestelen och Brieg i Wallis eller öfver Gries-glacieren nedför Tosa till Domo d’Ossola, och vi valde för den skull den fotstig, som i ett fortfarande zick-zack ledde åt venster längs den yppiga Maienwand, ehuru icke desto mindre brant nog, bort till den hvitskimrande Rhone-glacieren. En "maie" är på öfverländarnes folkspråk en brokig blomsterqvast, och då gräsen och växterna här i alpflorans sammanträngda gestalt bära så stora, sköna blommor, gaf man detta namn åt bergväggen, hvilken åtminstone för ögonblicket gör äfven den likgiltigaste till botanist och mellan sina tufvor herbergerar talrika, vackra snöripor. I sjelfva verket är återupplifvandet af den vårlika vegetationen der, i snö- och klippregionen, så påfallande och märkbar, att alla de resande till fots och häst, ja, sjelfva de kalla engelsmännen, som åtföljde mig, fyllde sina hattar med bergregionens växter och blommor samt beröfvade den yppiga alprosen alla dess prydnader. Vi kommo ned till Rhone-glacieren, hvilken – med undantag af den genom vägdammet lätt, liksom med sotig aska, beströdda kanten – öfverallt är ren, klar och utan egentliga snöglacierer samt för den skull under iakttagande af någon försigtighet låter bestiga sig. Den höjer sig med sina klyftor och istorn från Grimsels och Furkas fot, likt en jättemussla i en snö- och isuppfylld dal, tre mil lång, mellan Gelmerhorn och Gerstenhorn, i vinterlikt majestät, amphiteatraliskt upp till den 1853 bestigna Galenstock, eller rättare sagdt sänker sig likt en hvit, bländande ström med frusna vågor från detta berg, ned i dalen. Åt venster är den inpressad af Nägeli-Grats << prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1864/0375.html