Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. 1864
- Min första Flamma af förf. till "Positivspelarens Son"
- Allmännyttigt
- - Klaver-stämmachin
- - Zinkbleck
- Upplösningar (från föreg. häfte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armen, stafvar han sedan nätter och dagar på det der
namnet."
"Och hvilket är det?" frågade jag och kände mig i
högsta grad intresserad af mannen med det bekanta
ansigtet, hvilken det oaktadt måste vara mig
främmande.
"Om ni går till honom, får ni höra det."
Jag nalkades den olycklige, som icke fästade någon
uppmärksamhet vid mig, utan förblef i samma ställning
med blicken stirrande rakt fram och läpparne i en
oupphörlig rörelse. Jag satte mig på bänken bredvid
honom, böjde mig ner och lyssnade på hans tysta
hviskning.
"El, El-ma, ma", stafvade fånen. Jag spratt till och
fixerade honom. Han liknade ett porträtt, jag sett
af Elmas man.
"O, min Gud, skulle det kunna vara han", tänkte
jag och lade min hand på hans skuldra, sägande på
svenska:
"Är Elma Kenth er hustru?"
Fånen rusade upp vid ljudet af min röst, lade bägge
händerna öfver pannan och mumlade:
"Min hustru, min hustru, min hustru", och det
ända till dess han åter föll ned på bänken under
konvulsivisk gråt.
Föreståndaren blef högst förvånad. Den sinnessjuke
brukade icke gifva någon uppmärksamhet åt hvad man
sade till honom.
Jag gjorde föreståndaren några frågor, om huru den
unge mannen kommit till inrättningen och yttrade min
förmodan, att han var svensk. Föreståndaren kunde icke
gifva mig några andra upplysningar, än att patienten
blifvit ditförd från ett af sjukhusen i Marseille.
Mina första omsorger blefvo att få ut min stackars
landsman från dårhuset och under riktig läkarevård
samt att försöka erhålla några upplysningar om honom.
*
Ett år hade förgått, sedan jag hörde Elmas historia
berättad af henne sjelf, då jag, nyss återkommen från
utlandet, i sällskap med en reskamrat, landade vid
Tunasunds brygga.
Elmas små flickor kommo hoppande emot mig. Jag
tillhviskade den äldsta att underrätta mamma, det jag
och en annan herre önskade få göra henne vår visit.
Min reskamrat hade stannat nere vid bryggan. När
flickorna sprungo sin väg, tog jag hans arm och förde
honom med mig genom den lilla trädgården.
På verandan stod Elma. Just som jag öppnade grinden
åt min reskamrat, vände Elma sitt ansigte mot oss.
"Elma!" utropade min reskamrat och störtade fram. Icke
ett ljud gick öfver Elmas läppar. Hon slog armarne
om hans hals och slöts till hans bröst.
En lång omarmning, en lång tystnad och den för död
ansedde Wilhelm Kenth hade sin ljufva, älskande och
trogna maka åter.
Jag drog mig åt sidan och betraktade de
genom mig återförenade med af rörelse fuktiga
ögon. Förverkligandet af mina käraste förhoppningar
hade icke kunnat uppväga den känsla af innerlig
tillfredsställelse, jag nu erfor.
Den sinnesrubbning af hvilken Wilhelm Kenth lidit
under flera år, hade redan efter någon tids sammanvaro
med mig och en noggrann läkarevård gifvit vika, och
af den återstod blott en fortfarande oförmåga att
erinra sig hvad som passerat, samt den fixa idéen att
Elma omkommit med "Eqvatorn". De utmärktaste läkare i
England och Frankrike voro emellertid rådfrågade och
alla hade instämt deri, att en häftig glädje skulle
fullkomligt återställa honom.
Jag företog också ofördröjligen återresan till Sverige
och förde honom utan alla förberedelser till Tunasund,
på det att mötet med Elma skulle åstadkomma en sådan
sensation, att de domnade själskrafterna väcktes till
verksamhet. Försöket lyckades fullkomligt.
Elmas och Wilhelms lycka blef för mig rik
belöning. Min kärlek till den förra förbyttes till
innerlig vänskap, hvilken ännu är oförminskad.
Det enda Wilhelm hade svårt att erinra sig, var
natten då "Eqvatorn" förliste. Hvad han om den
kunde meddela, inskränkte sig dertill, att han,
sedan fartyget blifvit krossadt, hållit sig uppe på
en planka och i dagningen den följande morgonen blef
upptagen af en engelsman. Vidare mindes han blott,
huru han en stormig och kall afton fördes från
fartyget till ett sjukhus. Hvad som sedan passerat,
var honom fullkomligt obekant.
Wilhelm Kenth köpte sig en landtegendom och
ditflyttade med sin Elma och sina barn. Egendomen
var belägen i en skogig trakt, långt ifrån sjön,
emedan Wilhelm bibehåller en stor obenägenhet för
att påminnas om sitt sjömanslif.
De återförenade makarne lefva ännu och äro så lyckliga
det är möjligt att vara.
Wilhelm har återfått sitt glada lynne. Elma lefver
och andas endast för honom.
*
Allmännyttigt.
Klaver-stämmachin. Af instrumentmakaren A. Uhlich i
Chemnitz har konstruerats en klaver-stämmachin, på
hvilken han erhållit patent. Machinen, som egentligen
är afsedd till en nödhjelp i mindre städer, kostar
blott 5 rdr. Uppfinningen består deruti att åstadkomma
stämningen på det sätt, att man anslår den ton, som
skall stämmas, omvexlande med en lika hög, medelst
förkortning af klanglinien uppkommen flageoletton af
en redan ren stämd lägre ton, tills ett fullkomligt
unisono af de bägge tonerna uppstår. Machinen består
helt enkelt af en liten med skinn beklädd kil, som
vid ändan af ett tungt metallställ låter skjuta sig
fram och tillbaka. Efter kort öfning skall hvarje
klaverspelare vara i stånd att med detta enkla
machineri kunna fysikaliskt rent och noga stämma sitt
instrument.
Zinkbleck. Vanligtvis befinnes det till tak använda
zinkblecket redan efter en kort tid sönderfrätet och
genomborradt af stora hål. Det sönderfrätta
är i kanterna betäckt med en hvit skorpa af
kolsyrad oxid, som man lätt kan borttaga och hvilken
innefattas af en gul organisk substans. Man har
funnit, att blecket var angripet öfver allt,
der det berörde ofullkomligt torrt, eller för
väta utsatt virke; deremot var det oskadadt,
då det ej berörde virket, eller der det sednare
alltid var torrt. Förändringarne visade
sig blott hos på ekvirke anbringad zink,
men ej på den som var anbringad på furuvirke.
Vid reparationer af zinktak är derföre bäst,
att ej lägga zink på ekvirke, utan alltid
på ett kådigt, såsom furuvirke.
*
Upplösning af Charaderna i föregående häfte är:
N:o 21, Enfaldig; N:o 22, Evig.
*
| Halmstad, tryckt hos C. E. Gernandt, 1864. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0384.html
