Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carl IX:s rustning och Benvenuto Cellini. S....e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand håller åskviggen, samt ljuslågan så placerad,
att den flammar bland blixtarne. Han utför äfven åt
konung Frans modellen till en källa för Fontainebleau,
samt en portal, rikt smyckad med figurer, ornamenter
etc. för samma plats. Vid anblicken af denna sednare
yttrade konungen: "har paradiset portar, så kunna de
ej vara skönare än denna." För hertig Cosmus Medicis
i Florens utför han en kolossal staty i brons af
Perseus med Medusæ hufvud. Vidare vore att nämna hans
talang som mynt- och medaljgravör, hans skicklighet
i befästningskonst etc. ...... Vältalig och frimodig,
men aldrig
lismande, vinner han lätt, men förlorar ock lika
hastigt sina höge gynnares gunst. Detta – i förening
med hans eget oroliga sinne, hans afundsmäns intriger,
hans dueller och dolken i hans hand, som oftast
skimrar alltför mycket i rödt, nödgar honom att
ständigt ombyta vistelseort. Ömsom se vi honom i Rom,
ömsom i Pisa, i Florens, Paris, Ferrara eller Neapel
m. fl. städer ... eller ströfvar han omkring, likt
en vandrande riddare, utsatt för tusende äfventyr.
Anno 1527 belägrades det då på trupper utblottade
Rom af connetabelns af Bourbon skaror. Benvenuto
Cellini, säker skarpskytt, ströfvande omkring i
stadens omgifning, fäller redan vid belägringens
början connetabeln med ett skott ur sitt gevär,
hvarefter han flyr in i kastellet S:t Angelo. Här
sätter han nytt lif i de försagda artilleristerna
och lägger sjelf hand vid kanonernas serverande. Från
tinnarne af Hadriani stolta mausolé slungar Cellini
med kanonens dånande tunga dödsdomen mot massor af
de belägrande – se der ett väl riktadt skott af hans
hand, och hertigen af Oranien stupar! Vår kanonier
ryser sjelf öfver de många "respass till evigheten"
han utfärdar, men lugnas dock lätt genom "hans
helighet", påfvens absolution, som med sitt heliga
finger ritar ett kolossalt kors öfver artilleristens
hela figur, dermed förlåtande honom icke allenast de
begångna, men ock alla de mord han kommer att begå
i den heliga apostoliska kyrkans tjenst – och den
enthusiasmerade bombardieren fortsätter med än högre
nit det förfärliga blodsarbetet; han tycker sig till
och med här vara mera i sitt rätta element, än då han
sysselsätter sig med sitt konstnärliga yrke. Detta
hände under påfven Clemens VII.
Vid en sednare period
i Rom och under en annan påfve, bedrifves genom
hans fienders intriger, att Cellini, S:t Angelos
försvarare, arresteras och kastas i dess fängelser,
men med sitt hufvuds uppfinningsrikhet, sitt okufliga
mod och sin outtröttlighet – utan annat bistånd än
dessa egenskaper – bringar han sig ut genom de tjocka
fängelseportarna och nedför S:t Angelotornets höga
och lodräta murar; skinnet på insidan af hans händer
sönderflänges, hans hufvud får blodiga kross-sår och
till råga på allt bryter han sin ena fot, men ändå
vet han att skaffa sig i säkerhet. Han njuter nu en
tids frihet, dock fästad vid sjuksängen, och innan
han ännu tillfrisknat, arresteras han på nytt och
kastas i ett vida ohyggligare fängelse, från hvilket
han genom den ridderlige och konstälskande Frans I:s
bemedling stutligen befrias.
Han infinner sig nu i Paris, och på det gunstigaste
sätt bemött af Frankrikes monark firar han här sina
största konstnärliga triumfer. Han utför då de arbeten
vi ofvan nämnt åt konungen, hvilken lemnar honom
ett helt slott till hans disposition, men oaktadt
konungens order, vill den, som då innehar detsamma,
icke godvilligt öfverlemna det åt honom. Cellini
sätter sig då med väpnad hand i besittning af
slottet. Det är från gården till detta slott, som
han uppreser modellen till sin ofantliga staty (som
vi i förbigående redan omnämnt) af Mars, hvilken var
af så stora dimensioner (80 fot hög), att man genom
en trappa, liksom i ett torn, inuti statyen kunde gå
ända upp i dess hufvud. Det inre af hufvudet var så
stort, att det kunde begagnas som boningsrum.
Den inbrytande fejden med kejsar Carl V hindrar konung
Frans att fortfarande egna en sådan uppmärksamhet åt
den sköna konsten, som tillräckligt öfverensstämmer
med Cellinis högt flygande planer, hvarför vår
konstnär, kännande sig nu hämmad i sitt segertåg,
längtar tillbaka till "la bella Italia" ... derför
återvänder han ock till sin fädernestad Florens,
der han åt den regerande hertigen, Cosmus Medicis,
utför åtskilliga arbeten, hvaribland gruppen af
Perseus med Medusæ hufvud.
Hade Cellini i Frankrike på höjden af sitt
konstnärsskap fått sola sig i glansen af sitt ryktes
sol, uppstår deremot nu, under denna period i Florens,
för honom en kedja af försakelser och vidrigheter, som
dock ger oss anledning att berätta ännu en konstnärlig
bragd af Cellini – kanske ej den minsta bland hans
många!
Visserligen bemötes Cellini gunstigt af Florens’
Mæcenas, den "konstälskande" Cosmus, men dennes
köpmanna-anda alstrar en nidskhet, som bereder Cellini
stora svårigheter vid arbetet på sin kolossala
Perseus, i det att den penningeförsträckning, som
lemnas honom, är alldeleles otillräcklig under det
åtta års arbete, han använder för detta verk. Han
nödgas derför att snart sagdt endast af egna medel
bestrida de oerhörda utgifterna. Kommer härtill hans
fienders ränker, som ständigt uppresa nya hinder
för honom, och slutligen hertigens åsigt om arbetets
fullkomliga outförbarhet.
Benvenuto segrar dock öfver alla hinder, modellen
fullbordas, den vinner hertigens bifall, men denne
hyser dock fortfarande vissa betänkligheter: "Cellini
skall aldrig kunna lyckas gjuta den svåra gruppen i
brons!"
Emellertid nalkas den fruktansvärda stunden, då
konstnären skall bevisa sin skicklighet äfven i
metallgjutning. Han uppreser en ugn på sin gård,
dervid sjelf svängande murslefven och med hans
allrahögst egna, förnäma, konstnärliga fingrar
inpassas murtegeln. Gjutningen börjas och biträdd af
flera arbetare och Florens’ i gjutningskonsten mest
förfarna mästare fortsattes arbetet. Lågan flammar
allt lifligare och lifligare i ugnen, hettan ökas och
den obevekliga och fasta metallen börjar röra sig, men
nu fattar elden tag i verkstadens tak, som hotar att
störta öfver de arbetande, under det en rasande storm
med slagregn piskar ugnen från motsatta sidan, som med
sin sjudande metall börjar kallna. Benvenuto Cellini,
kämpande i flera timmar med de ökade svårigheterna,
känner sig slutligen, angripen af en häftig feber,
tvungen att lemna stridsfältet ensamt åt sina
arbetare, och, utdelande åt dem sina order, kastar
han sig utmattad af själs- och kroppsansträngningar
på sin hvilobädd.
Under denna hans obeskrifliga nöd, plågad af
sjukdomens marter, endast njutande några ögonblick
af ensamhetens stillhet, inkommer i hans kammare en
liten man, till sin figur krokig som ett S, som,
beklagande, samt med gnällande stämma utropar:
"stackars Benvenuto, ert arbete är helt och hållet
förolyckadt!" Vid åsynen af denna feghetens
incarnation, denna personifierade ömklighet gripes
Benvenuto af ett utomordentligt raseri. Han kastar
sina kläder på sig i största hast, han slår hvem
som söker hjelpa honom vid påklädandet, och han
störtar ut, rytande med tordönsstämma: "ni afundsjuka
förrädare, denna olycka har skett med flit, och
jag svär vid Gud, att jag skall taga reda derpå,
och innan jag dör vill jag lemna verlden ett sådant
efterdöme, att mer än en skall förvåna sig!"
De försagda arbetarne göra nu sina föreställningar
och en viss "mästare", Alexandero Lastricati,
yttrar: "Benvenuto, ni söker förgäfves göra ett
arbete, på ett sätt som konsten icke medgifver
och som konsten icke kan verkställa". Benvenuto
vände sig nu med förnyadt raseri mot denne, med
blickar och åthäfvor af den art, att intet
tvifvel kunde uppstå hos de förskräckta arbetarne
om Benvenutos häpnadsväckande afsigter, hvarför
de alla med en mun utropa: "befall oss blott,
och vi skola med alla våra själs- och kroppskrafter
bistå er!"
Konstnären lugnar sig något; han beser
ugnen, metallen har börjat stelna, bränslet har
tagit slut och regn och storm rasa med ökad kraft –
verkstaden brinner! Några arbetare skickas att
släcka det brinnande taket, andra skynda att låna
ved hos grannarne och snart flammar i ugnen en
frisk låga. En barrikad uppreses, för att
skydda ugnen mot ovädret. Barrikaden bygges
af allt hvad man i hast kan få tag i, af allt som
icke är väggfast, möbler, – stolar, bord, byråer
etc., staplas tillsammans. Genom den ökade
häftiga elden exploderar ugnen med en förfärlig knall,
mynningarne öppnas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
